I samband med säkerhetskonferensen i tyska München för ett par dagar sedan höll den amerikanske vicepresidenten JD Vance ett omtalat tal för delar av de europeiska etablissemangen. Talet är intressant både i sin egen rätt och som ett stycke samtidshistoria, det är retoriskt effektivt men belyser också en ändrad amerikansk relation till de europeiska satrapierna. Detta var märkbart i publikens reaktioner, applåderna var så att säga inte öronbedövande.
Legitimitetskrisen
What no democracy – American, German or European – will survive, is telling millions of voters that their thoughts and concerns, their aspirations, their pleas for relief, are invalid or unworthy of even being considered.
– JD Vance
Vance inledde talet med att berätta hur mycket han och hans familj tycker om folket i München, att han blivit ”so impressed by the hospitality of the people”, en diskret antydning om vart det hela skulle leda. Relationen mellan folk och etablissemang löpte sedan som en röd tråd genom talet. Där de församlade representanterna för den senare gruppen väntat sig ett tal med utgångspunkt i yttre hot mot säkerheten lade Vance istället fokus på inre hot och på frågan om vad det överhuvudtaget är som ska försvaras. Han hade identifierat den europeiska ordningens säkerhetspolitiska akilleshäl, konflikten mellan folk och styrande, det som ofta kallats legitimitetskrisen. ”The threat that I worry the most about vis-a-vis Europe is not Russia, it’s not China, it’s not any other external actor. What I worry about is the threat from within: the retreat of Europe from some of its most fundamental values” summerade Vance sin bedömning. Han gav ett flertal exempel på de totalitära tendenserna i dagens Europa, från inställda val i Rumänien till politiska domar i bland annat Sverige och Storbritannien. Vance konstaterade att ”in Britain and across Europe, free speech, I fear, is in retreat” och jämförde med praktiken i det gamla Östblocket. Han beskrev också farorna med att begränsa folkets inflytande och friheter. Det handlar dels om legitimitetskrisen, dels om svagare ekonomier (”as it turns out you cant mandate innovation or creativity”). I förbigående sagt är det denna del av talet som väckt mest upprördhet hos de grupper Vance pekade ut som motståndare till yttrandefrihet och demokrati, deras självbild hotas när någon de inte kan hota till tystnad sätter ord på vad de håller på med.
Massinvandringen
No voter on this continent went to the ballot box to open the floodgates to millions of unvetted immigrants.
– JD Vance
Vrede har också Vances beskrivning av massinvandringspolitiken väckt, då han tagit upp dess omfattning, dess konsekvenser vad gäller otrygghet och dess bristande demokratiska legitimitet. Han kopplade den uttryckligen till det terrordåd som nyligen drabbat Tyskland, han sade även att ”I believe there is nothing more urgent than mass migration”. För Vance är folkutbytet en ödesfråga. Han ser det heller inte som oundvikligt, som en naturlag, utan noterade i talet att ”we know the situation didn’t materialize in a vacuum, it’s the result of a series of conscious decisions”. Något folkligt stöd har inte funnits för folkutbytet, kopplingen till legitimitetskrisen är därför given. Verkligt intressant blev det när Vance sade att inga européer ser sig själva som ”cogs in a wheel”, han utmanar här den människosyn Renaud Camus beskrivit som replacismen. Överhuvudtaget är Vance en lovande gestalt, som med jämna mellanrum antyder en bekantskap med den genuina högerns idéer. På X, tidigare Twitter, beskrev han nyligen det kristna begreppet ordo amoris. Ordo amoris innebär att vi har olika ansvar för olika grupper, det är exempelvis rimligt att älska sina nära mer än främlingar. Vance har även neutraliserat den politiskt korrekta taktiken att gräva fram något som en högerperson skrivit anonymt på nätet så att han, eller hon, får sparken, Vance har sagt att alla kan göra misstag och att det är mänskligt att förlåta misstag. I talet i München beskrev han Europa och USA som delar av samma civilisation, talet hade också en religiös aspekt där han bland annat tog upp hur hans familj bad för terrorns offer och hur brittiska myndigheter undergräver kristnas rättigheter. Vi lever idag i en tidslinje där det är sannolikt att ledande amerikanska politiker läser genuina högertänkare och att Elon Musk backar i frågan om H-1B-visum när Sam Hyde gör en vänlig men tydlig video riktad direkt till honom. Spännande tider som sagt.
Vances tal är alltså ett stycke viktig samtidshistoria, detsamma gäller reaktionerna. Talet var bitvis underhållande, bland annat menade vicepresidenten att om amerikanerna kunnat stå ut med tio år av Greta Thunberg borde publiken kunna överleva några veckor av Elon Musk. Men trots konstpauser för skratt uteblev överlag både skratt och applåder. Tvärtom verkade publiken tämligen missnöjd. Det hela påminner oss om förhållandet mellan geo- och sociopolitik. Frånsett rent monetära faktorer, som att delar av europeiskt etablissemang varit köpta av USAID et cetera, har atlanticismen haft två dimensioner. Den ena utrikespolitisk, lojalitet med det amerikanska projektet. Den andra inrikespolitisk, i hög grad uppbyggnaden av det ofria kastsystem och det folkutbyte Vance kritiserade. När dessa två delar nu hamnar i konflikt, när USA vänder sig mot den inrikespolitiska praktiken, blir resultatet förvirring och starka känslor. Samtidigt kan man notera att det finns flera strömningar bland atlanticisterna. Där finns en pol med tämligen ofrihetliga tendenser, den överlappar ofta eurokratin. Men där finns också kretsar som varit mer attraherade av den amerikanska frihetstraditionen. För de senare är det stora problemet med Vances tal snarast att Ukraina spelade en så liten roll. Det kommer vara intressant att följa reaktionerna på Vances tal i svensk och europeisk borgerlighet. Det går redan att identifiera flera svenska borgare som rekommenderar talet och lyfter fram dess positiva inslag. Berömmet har dock sällan varit odelat, det har också gått att följa hur delar av ”vänstern” försökt tvinga nämnda borgare att retirera. Vance nämnde att ”det finns en ny sheriff i stan”, och gradvis är det troligt att delar av europeisk borgerlighet tacksamt anpassar sig till den nya situationen. Det är också troligt att den nya amerikanska administrationen då uppmuntrar till samarbeten med partier som AfD och Reform, och rentav ingriper mot alltför tydlig repression mot dem. Samtidigt stryps finansieringen av flera aktörer både i ”vänstern” och i ”borgerligheten” genom att Musk gör en storstädning av USAID.
Oavsett om man identifierar sig med Trump, Musk och Vance eller inte är det en intressant utveckling som också innebär flera möjligheter för vänner av Europa och hennes folk.
Om skribenten: Joakim Andersen
