2024 lider mot sitt slut och det kan vara på sin plats att försöka summera det gångna skottåret. I jämförelse med exempelvis det sena 1900-talet har hastigheten och insatserna vid spelbordet ökat markant, vi har gått in i en både osäker och historisk period. Det innebär bland annat att risken för storkrig är reell, det innebär även att den rådande ordningens fortbestånd blir allt mindre sannolikt. Marxisten Immanuel Wallerstein beskrev vår era med termen liberalismens död, den nya högerns Guillaume Faye talade om katastrofernas konvergens, båda uttrycken fångar samtidens väsen.
Folk och elit
2024 har präglats av konflikter, både socio-politiskt och internationellt. Dessa har dessutom tenderat att överlappa och påverka varandra. Den socio-politiska aspekten är inte minst inom-västlig, för ett år sedan skrev vi en nyårskrönika där stycket ”i grunden har vi att göra med en dialektisk process, där vissa eliters försök att omvandla Västerlandet till ett totalitärt klassamhälle och folkens växande insikt och motstånd föder varandra” var kärnan. Den dialektiken har fortsatt under 2024, folkutbytet och nedmonteringen av yttrandefriheten är centrala vapen för den ena sidan, den andra sidan försvarar sig på sociala medier och vid valurnorna. I växande grad även på gatorna, vi har sett massprotester i bland annat flera brittiska och irländska städer under 2024. Tidigare har vi sett bonde- och lastbilschaufförsprotester i bland annat Nederländerna och Kanada. Dessa protester är historiskt betraktat föga våldsamma, särskilt mot bakgrund av vad de inblandade folken faktiskt utsätts för, men har ändå bemötts med olika grader av upprördhet och repression.
Även vid valurnorna har de västerländska folken flyttat fram sina positioner, bland annat EU-valet vilket vi under året summerade med orden ”valet till Europaparlamentet präglades i övriga Europa av en högervåg, med såväl populistiska som nationalistiska inslag”. Sverige avvek här delvis från den bredare tendensen, vilket kan ha att göra med att Sverigedemokraterna inte kommunicerat en tydlig europeisk vision. Mest uppmärksamhet fick dock valet i USA, Västerlandets metropol eller bestens buk beroende på hur man ser på saken, där Trump vann med sin populistiskt färgade MAGA-vision. Valet var samtidigt ett svidande nederlag för det etablissemang som närmast enhälligt stod emot honom. I valet mellan republik/nation och imperialism föredrog många amerikaner det förstnämnda. Samtidigt finns här många osäkerhetsfaktorer. Vi vet inte hur Trump 2.0 skiljer sig från Trump 1.0, ”America First” och ”America Great Again” kan tolkas på två sätt. När Elon Musk tolkar ”America First” handlar det om att USA ska vara nummer ett globalt snarare än den relativa isolationism som historiskt förknippas med termen. Det kan inte uteslutas att Trump eskalerar konflikter internationellt, höjer tullar mot Europa eller ökar den lagliga invandringen, samtidigt går det inte att ta hans retoriska utspel bokstavligt eftersom de är en del av hans metod att skapa ”deals”. Intressant var annars att den populistiska MAGA-rörelsen nu fått allierade i delar av tech-eliten, med bland annat Musk, Andreessen, Thiel och Sacks. Vi kan ana konturerna av ett historiskt block i gramsciansk mening, en allians av sociala grupper. Inga sådana block saknar interna konflikter, det återstår att se om tech-eliten kan modifiera MAGA:s invandringspolitik eller i vad mån Trumps judiska allierade kan påverka utrikespolitiken. Och vice versa.
För den mer genuina högern innebär detta både möjligheter och utmaningar, liksom en serie val. Vid sidan av rena uteslutningskampanjer, jämför Gottfrieds skildring av hur neo- manövrerade ut paleokonservativa för snart 40 år sedan, kommer det handla om försök att kanalisera MAGA och höger i liberala former (om än mer klassiskt liberala sådana). Det kan innebära att den intellektuella vapenarsenal som utvecklats av bland annat den franska nya högern, mot just en äldre liberalism, blir högst användbara.
Västen och resten
2024 har internationellt präglats av krig och risk för krig. Kopplingen till de ovan nämnda socio-politiska konflikterna är ofta tydlig, en faktor bakom framgångarna för tyska AfD och BSW har varit missnöje med den förda Rysslandspolitiken. Detsamma gäller i flera östeuropeiska länder, där ledare som Fico och Orban verkat för fredssamtal. Intressant, om än medialt undanskymt, var presidentvalet i Rumänien. Den första valomgångens segrare, Călin Georgescu med stöd bland annat från nationell höger, populister och kommunistpartier, anklagades för att ha gynnats av en rysk påverkanskampanj. Valresultatet ogiltigförklarades därefter av landets författningsdomstol, vilket fördömts även av Georgescus huvudmotståndare. Vid sidan om anklagelser för att vara pro-rysk har Georgescu hyllat landets historiska nationaliströrelser, inklusive Codreanus Järngarde. Det för tankarna till liknande förbud mot företrädare för otillräckligt liberala partier (jämför Gyllene Gryning, Vlaams Belang och finska NMR). Hanteringen av Georgescu och hans väljare sätter också fingret på hur ”påverkanskampanjer” konstrueras, flera former av opinionsbildning är förbjudna för vissa men inte för andra (jämför Soros).
Kriget i Ukraina har fortsatt under 2024, med stort mänskligt lidande som följd. Båda de krigförande stormakterna har uttryckt intresse för att efter kriget lösa landets demografiska underskott med utom-europeiska invandrare, kriget har också inneburit att globala storföretag billigt kunnat köpa upp det ukrainska folkets resurser. Det är sannolikt att konflikten fryses med ryska landvinningar territoriellt, den kan även eskalera och gå från indirekt till direkt stormaktskrig. Bakom krigföringen i Ukraina finns konflikten mellan Ryssland med allierade å ena sidan och USA med allierade å den andra, i vågskålen ligger bland annat den ekonomiska världsordningen och dollarns framtid. BRICS-projektet har under året utökats med bland annat Egypten och Iran, Trump har hotat försök att ersätta dollarn med en BRIC-valuta med massiva tariffer. Oavsett hur kriget i Ukraina utvecklar sig är konflikten kring dollarn att betrakta som strukturell, för flera aktörer existentiell.
Existentiell är även konflikten mellan Israel och Palestina, båda sidor lever under ett reellt hot om utplåning och har så gjort under decennier. Vid sidan av globala aktörer verkar åtminstone tre regionala stormakter för att skapa egna nomos, geopolitiska ordningar, i regionen. Under 2024 har de iranska och israeliska projekten kolliderat med stort mänskligt lidande som följd, i bakgrunden har Turkiet kunnat flytta fram sina positioner. Även detta med stort mänskligt lidande som följd kan tilläggas, det mediala intresset var begränsat när den armeniska utbrytarrepubliken Artsakh i princip helt tömdes på män, kvinnor och barn inför den azeriska arméns intåg. Större var intresset när Syrien kollapsade under tyngden av sina demografiska och geopolitiska motsättningar, även om Turkiet här tycks ha varit en av flera aktörer. Samtidigt är det oklart om den syriska ordningen i längden var demografiskt hållbar, att den sunnitiska majoriteten på sikt skulle ta över var troligt och den organiserade sig mest framgångsrikt islamistiskt. Detta innebär risker för de syriska minoriteterna, inte minst de kristna, som för tankarna till Artsakh och det just nu snabba utraderandet av den mångtusenåriga kristna närvaron i Mellanöstern. Även de syriska kurderna kan här nämnas. På sikt kan det visa sig att det stora hotet mot både det turkiska och det israeliska projektet är att de nu blir direkta grannar (jämför Israels geopolitiska situation med det historiska Outremer).
Konflikten i Mellanöstern har också påverkat politiken i Väst. Den israeliska ockupationen av Gaza har inneburit omfattande lidande, och internationella reaktioner. Av den intersektionella vänstern ses judar numera snarare som vita, i Israel dessutom som bristvaran vita bosättare, vilket chockerat många judar som ännu ser sig som just vänster. En brytning mellan stora delar av västerländsk judenhet och vänster kan urskiljas. Det folkliga stödet i Väst för Israel förefaller däremot begränsat, oaktat att pro-palestinska massdemonstrationer i det offentliga rummet väckt irritation. Tvärtom möter Israel, och judiskt inflytande i Väst, idag kritik inte bara från vänstern (i förbigående noterar vi att Kim Dotcom under 2024 citerade Sion vises protokoll). Guillaume Fayes uppmaning i La nouvelle question juive till den europeiska judenheten att hitta nya vänner framstår inte som ogrundad.
Metapolitiska och metakulturella skiftningar
2024 gick det också att urskilja tecken på tillfrisknande efter ”the Great Awokening” som nu har ett galet decennium på nacken. Christoffer Dulny noterade att Ariana Grande blonderat sig, undertecknad skrev om en countrytendens, Thomas Cyr talade om ”return of mighty whitey” i populärkulturen. En blond danska vann Miss Universe. Överhuvudtaget tycks populärkulturen ha nått ”peak PK”. Återvandring, remigration, har börjat ta plats i den etablerade politiska offentligheten, när de fallande fertilitetsnivåerna diskuteras som ett problem är det inte heller någon som på allvar nämner afrikansk migration som en lösning. Till detta kommer att Agnes Wold börjat kritisera transideologin, utan att ETC kunnat komma åt henne. Woketermer som ”racism”, ”racist”, ”homophobia” et cetera i akademiska texter har blivit färre (mot bakgrund av ovan resonemang kan nämnas att termen ”antisemitism” inte följt dessa termer överhuvudtaget, se bilder).
Situationen är dock komplex. Wokevärldsbilden är numera institutionaliserad i allt från myndigheter till partier, när den borgerliga regeringen arbetar med sin ”handlingsplan mot rasism och hatbrott” är exempelvis språk och problemformulering svåra att skilja från en radikal vänsters. Den liberala hegemonin är hårt anfrätt av wokeelement, likaså etablissemanget. Värt att nämna är även att de libidinala drivkrafterna hos de involverade mellanskikten finns kvar. Detta är fortfarande människor med en brist på D.H. Lawrences blood consciousness, och de kommer fortfarande gärna att projicera det de själva saknar på andra grupper. Oavsett om vi använder termer som etnomasochism, ”noble savages”, snällism, ”spiteful mutants”, utgruppspreferens, de låga måttstockarnas rasism, oikofobi eller annat fångar vi aspekter av deras maladaptiva psykopatologi. Dessa människor sitter ännu ohotade på såväl professurer som reklambyråer. Psykopatologi reduceras till en fråga om ideologier på egen risk.
Intressant är även dialektiken mellan metapolitik, sociopolitik och gepolitik. Kommer MAGA och mighty whitey att kunna revitalisera det amerikanska imperiet och vad innebär det då för dess europeiska system av satrapier? Hur uppnår vi europeisk suveränitet och renässans? Och hur försvarar vi det indo-europeiska arvet mot den orientaliska despotismens många framstötar i form av allt från H-1B-grindande massinvandring till eurokrati?
Avslutningsvis önskas mot- och medpolare ett gott nytt år!
Om skribenten: Joakim Andersen
