Vänstern är på många sätt ett intressant fenomen, på samma gång ideologi, sociopolitisk miljö och psykologi, lika föränderligt som bestående. En jouvenelsk eller traditionell analys av vänstern är potentiellt lika fruktbar som en analys av vänstern som biotyp eller klassintresse, tämligen klart är att vi här har att göra med de manageriella skiktens avantgarde och ideologiproducenter. Kopplingen till arbetarklassen och småfolket framstår i efterhand som mindre väsentlig, inte minst mot bakgrund av det faktum att vänstern i större delen av Aftonlandet alltmer vänt sig mot just dessa. Detta förhindrar givetvis inte att ett antal osjälviska idealister, både från arbetarklassen och andra sociala skikt, historiskt identifierat sig som vänster och ibland fortfarande gör det.
Kopplingen till de manageriella skikten, ihop med behovet både av grupper att representera och av en husse att tjäna, leder samtidigt till återkommande motsättningar mellan historisk och samtida vänster. För äldre generationer kan dagens vänster framstå som oigenkännlig, oavsett om man syftar på synen på yttrandefrihet, islamism eller konsumtionssamhälle. Genom tämligen tydliga utstötningsmekanismer och återkommande intellektuella ”fadersmord” producerar vänstern därför ständigt nya ”överlöpare”. En sådan är Diego Fusaro, som företräder en tämligen italiensk marxism. Fusaro har skrivit en läsvärd liten artikel om den samtida vänster han gett namnet fuchsiavänstern, den rosalila vänstern.
Fusaros tes är att vänstern efter 1989 anpassat sitt program att fungera ihop med kapitalets och de härskande klassernas intressen. Den gamla, röda vänstern försökte ”storma himlen” och radikalt förändra samhället. Den rosalila vänstern betecknar Fusaros istället som fiender till Marx, Gramsci och arbetarklassen och vänner till kapitalet, den nyliberala plutokratin och den globala turbokapitalistiska nyordningen. Han skriver att för den nya vänstern är inte fienden den kapitalistiska globaliseringen utan de krafter som motsätter sig den, den är därför anti-populistisk och atlanticistisk. För att legitimera sig behöver en sådan rosalila vänster ständigt en fiende som egentligen tillhör historien, närmare bestämt ”fascismen”. Den regnbågsfärgade vänstern vänder sig redan från början mot arbetarklassens och folkets försök att försvara sig mot globaliseringen och det pågående klasskriget riktat mot dem. I praktiken är fuchsiavänsterns primära funktion att vara systemets vakthundar eller ”gate-keepers”, att tvinga in det Gramsci kallade national-folkliga rörelser i utdragna och meningslösa konflikter. Dess strider är genomgående förenliga med konsumtionssamhället och byråkratin.
Sammantaget är Fusaros text intressant, bland annat då han tar upp andra heterodoxa tänkare som Preve och Michéa. Man kan invända att Fusaros syn på den äldre vänstern är romantiserad och att hans fokus på den nya vänsterns förhållande till kapitaletlogiken underskattar dess roll i orientaliseringen av staten. En hel del av värde har skrivits om den etablerade ”högerns” förfall, mindre om det antropologiska förfallet inom de sociala skikt den historiskt företrätt, Fusaros text är ett givande komplement avseende vänstern. Den ger också vissa fingervisningar om hur en genuin marxistisk analys av ”den nya vänstern” skulle kunna se ut, med utgångspunkt i klass och intresse. Fusaro tar däremot inte ut svängarna på samma sätt som Marx och Engels skulle gjort, och konstaterar bland annat inte att ”massinvandring är klasskrig”.
Fusaros text finner vi här på både italienska och tyska:
La Izquierda fucsia. O de la metamorfosis kafkiana
Die Fuchsia Linke. Oder der kafkaesken Metamorphose
Mer Fusaro
Om skribenten: Joakim Andersen
