Efter att tre barn mördats av en 17-åring med rötter i Rwanda har flera brittiska städer exploderat i våld. Poliser har skadats, beväpnade minoriteter har rört sig i städerna, bilar har brunnit. Kommentatorerna från de tjattrande klasserna har tävlat i att ta avstånd från ”far right thugs” och kräva hårda tag mot dem, för övrigt ett av få tillfällen dessa tjattrande kretsar kräver sådant. Djupare analyser har däremot lyst med sin frånvaro. Sådana analyser skulle visa att såväl vansinnesdådet som raskravallen numera är inbyggda som en ständigt närvarande risk i flera västerländska samhällen, Storbritannien inräknat. En användbar ingångsport till en sådan analys erbjuder Carl Benjamin, även känd som Sargon of Akkad.
Benjamins utgångspunkt kombinerar det objektiva perspektivet med mer eller mindre förbjudna självklarheter. Utgångspunkten är att det finns ett engelskt folk, Benjamin vägrar betrakta sitt folk på ett annat sätt än vad exempelvis en algerier eller en alban betraktar sina respektive folk. Den förda politiken innebär då att ett liberalt etablissemang mot det engelska folkets vilja och intressen bjuder in, försörjer och särbehandlar främlingar en masse till det engelska hemlandet. Formulerat på vanlig engelska, eller svenska, framstår detta förfarande som uppenbart illegitimt. Ingen har heller kunnat förklara varför exempelvis algerierna 1960 var ett folk med ett hemland och legitima intressen medan engelsmännen 2024 inte skulle vara det.
Man kan till detta lägga ett klassperspektiv, men det blir snabbt uppenbart att det egentligen är fel väg att gå. Folk och klass bildar här en dialektisk helhet, folk och ras ingår i klassordningen. En infödd engelsk familj från arbetar- eller underklassen kommer behandlas på ett så annorlunda sätt jämfört med en motsvarande familj med utom-europeisk bakgrund att någon organisk solidaritet normalt inte uppstår (detta synsätt är för övrigt inte så oförenligt med den historiska marxismen som man vid första anblicken kan frestas tro, vi hänvisar här till texterna om frankerna och fuidhiren). Apropå detta har Benjamin konstaterat att ”far right means working class”, när de liberala kommentatorerna pratar om en ”far right” som måste kväsas är det egentligen den infödda arbetarklassen de avser. De för här vidare en inte alldeles klädsam tradition av klassförakt. I likhet med vår svenske greve Stenbock identifierar Benjamin här även ett inslag av den osäkerhet uppkomlingar tenderar att känna, han skriver att det liberala etablissemanget anser att ”the working class are a dirty, drunken, deplorable reminder of Britain’s pre-liberal past when their own parents and grandparents were deeply attached to their hearth and home, utterly unsophisticated and unable to impress our sophisticated European neighbours”.
Det kombinerade folk- och klassperspektiv som skisserats ovan innebär att det finns en tydlig diskriminering av vita britter, men att den för vissa sociala skikt neutraliseras av mer klassbaserade privilegier. Det innebär bland annat att folkutbytets följder, i form av allt från våld till alienering, främst burits av ”vanligt folk”. Oavsett vilket, behandlingen av de förbannade engelsmännen som reagerar på följderna av invandringen har av flera jämförts med hur i övrigt likartade kravaller bemöts av makten. I det senare fallet finns det ofta en förståelse i retoriken, polisen retirerar för att undvika eskalering et cetera. Så icke gentemot de infödda britterna. Många britter talar här om ett ”two tier system”. Situationen är för övrigt liknande i de flesta västerländska stater.
Samtidigt bekräftar händelserna i Storbritannien att de infödda folkens underordning är det fundament hela den politiska ordningen bygger på. De tillåts inte representeras politiskt och de tillåts inte ha kollektiv, politisk agens. Att detta inkluderar kollektiv agens i det offentliga rummet torde vara överflödigt att ens nämna. Den tilltagande repressionen mot dessa infödingars representanter bekräftar detta, men det antyder också den rädsla som finns i etablissemanget. För likväl som ”vansinnesdåd” och raskravaller numera är inbyggda risker i den västerländska samhällsformen är denna samhällsforms nedmontering som följd av att ett utbrett folkligt missnöje formuleras och organiseras.
Om skribenten: Joakim Andersen
