Yorkshirebon Sam Melia dömdes nyligen i en brittisk domstol till två års fängelse för att ha spridit klistermärken på internet. Formellt dömdes han för brotten ”publishing or distributing material intending to stir up racial hatred” och ”encouraging or assisting the commission of the offence of racially aggravated criminal damage”. Domen har väckt reaktioner, bland annat skriver Harrison Pitt på European Conservative att ”the verdict that Britain has ceased to be free is much too hasty. It would be truer to say that Britain has ceased to be free for a certain kind of person: namely, those of us whose ancestors built the country and who, owing to this heritage, have no other place in the world to call home”. Brendan O’Neill noterar på libertarianska Spiked Online att Melia i praktiken dömts för sina åsikter, infödda nationalister straffas för saker som invandrare och vänstern kommer undan med.
Domen bekräftar en trend som varit tydlig länge, det brittiska samhället rör sig snabbt i repressiv riktning och måltavlan är främst infödda britters kritik mot den förda politiken. Att domen är en styggelse är uppenbart, samtidigt kan ett antal slutsatser dras av den.
För det första blottlägger den en glidning från de facto till de jure repression. Det som först blivit sedvanerätt på sociala medier och dylikt letar sig så småningom in i rättegångssalarna, för övrigt ett av flera skäl att bekämpa repressionen på internet. Samtidigt finns här en dimension av att repression de facto vid en viss tidpunkt bedöms otillräcklig. ”Mjuk makt”, ideologi med Gramscis ord, ersätts då av ”hård makt”. Samtidigt är detta en riskabel manöver, vilken kan vara ett svaghetstecken. ”Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem”, för att citera Napoleon. De intressekonflikter makthavarna vill förhindra dissidenter som Melia från att sätta fingret på kan mycket väl framstå tydligare för allmänheten när de facto förtryck övergår i de jure.
Det för oss naturligt över till den andra aspekten av domen mot Melia. Att mjuk totalitarism gradvis övergår i hårdare varianter är en otillräcklig analys, av minst lika stort intresse är vilka måltavlor processen har. Det är inte revolutionära kommunister eller islamister som makthavarna intresserar sig för, annat än undantagsvis. O’Neill kommenterar angående detta att Storbritannien har ”a two-tier justice system”, ett rättssystem med två nivåer. Infödda nationalister som Melia straffas med tvååriga fängelsestraff för att ha lagt upp klistermärken på internet, andra gör det inte. Harrison nämner i sammanhanget en Bahar Mustafa som 2015 spred uppmaningen “kill all white men” på sociala medier, där lades åtalen istället ner. Detta ”two-tier justice system” är inte begränsat till de brittiska öarna, den hugade kan jämföra behandlingen av J6 och BLM eller svenska Dan Park. Det är i flera sammanhang ”en lag för dem och en annan för oss”. Domar ger oss ibland en inblick i hur makthavarna bedömer olika saker, mer konkret olika hot.
Det för oss osökt över till den tredje slutsatsen. Melia dömdes för klistermärken med text i stil med ”It’s OK to be White”, ”Reject White Guilt” och ”Why are Jews censoring free speech?” Återkommande är att Melia utgår från ett ”vi” i form av infödda britter, vilket den rådande ideologin och praktiken inte kan hantera. Man kan notera att domen, där Melia döms för att ha försökt ”stir up racial hatred”, illustrerar hur instabilt det mångetniska samhället är. Men när ”White Lives Matter” räknas som ett hatbrott av ett givet system blir detta systems relation till vita av givet intresse. Melia-domen mer än antyder den synnerligen motsägelse- och konfliktfyllda positionen som infödda européer har i det samtida Väst, både vad gäller praktik och ideologi. Infödda européer finns, och på samma gång finns de inte. De sorteras bort från populärkultur och andra visuella representationer, samtidigt som de finansierar den demografiska process som inte får benämnas ”the Great Replacement”. O’Neill konstaterar att ”Melia was not wrong in warning us that, should this continue, the Anglo-Celtic people whose ancestors built Britain will by the middle of the present century be a minority in their own homeland.” Listan på självmotsägelser kan här göras hur lång som helst, bland mycket annat har folken i Tredje världen rätt till hemländer men de har också rätt till Storbritannien. Infödda européer har inga sådana rättigheter. ”Invandrare byggde landet”, infödda britter gjorde det inte. Et cetera. Det hela har både ideologiska, psykologiska och högst realpolitiska, politiskt-ekonomiska, aspekter.
Domen mot Melia påminner oss om Carl Schmitts tes att distinktionen mellan vän och fiende är grunden i det politiska. Handling talar här tydligare än ord. Vita nationalister som Melia är makthavarnas fiender, andra grupper är det i jämförelse inte eller sällan. I förlängningen antyder domen att den grupp Melia vill representera, infödda britter, av makthavarna betraktas som en latent fiende. Detta är logiskt, den politik som förs är i praktiken en krigsförklaring och ett förräderi, och de infödda britterna är både många och resursstarka. Man behöver inte vara ”rasist” för att notera detta, det räcker att man kan se skillnad på makthavarnas retorik och en faktisk verklighet. Samtidigt finns här skälet till optimism i den annars usla domen. Konflikten mellan folk och makthavare har nått den punkt där den mjuka makten inte längre bedöms tillräcklig.
Om skribenten: Joakim Andersen
