En aspekt av 1900-talets historia är afrikaniseringen av Västerlandet, främst som följd av det nordamerikanska slaveriet och under lång tid snarare kulturell och social än demografisk. Afro-amerikansk estetik, musik och mimik har fascinerat generationer av västerlänningar, främst har ytfenomen som slang och kläder anammats men i någon mån har påverkan även handlat om sådant som estetiska och sociala ideal. Givet hur omfattande imitationen har varit är det förvånansvärt litet som skrivits om det. Ginsberg talade om de bästa av sin generation ”dragging themselves through the n*gro streets at dawn looking for an angry fix”, Kerouac beskrev i På väg hur han gått ”i Denvers svarta kvarter” och önskat att han ”varit svart”. Något elakt kan en central tendens hos beatnikförfattarna summeras som ytlig lathet, istället för att lära känna sin egen högkultur på djupet sökte man snabba genvägar i andra kulturer, i droger, i sex et cetera. Oavsett vilket, fascinationen och imitationen karaktäriserades träffsäkert i filmen Be Cool från 2005 i orden ”you know we’ve influenced nearly every facet of white America… from our music to our style of dress. Not to mention your basic imitation of our sense of cool; walk, talk, dress, mannerisms”. Utifrån ett europeiskt perspektiv är det hela främst att betrakta som distraktion, istället för att lära känna och utveckla sina egna former av estetik, moral, språk, musik, maskulinitet et cetera så fascineras man av främmande former som normalt är svåra att fullt ut internalisera.
Vi rör oss osökt från kulturella och sociala former till mer fysiska sådana. Sir Mix-A-Lot konstaterade redan 1992 att han föredrog stora bakdelar och inte kunde ljuga om detta, ”I like big butts and I cannot lie” på engelska. Han identifierade här en skillnad mellan Afrika och Europa som sannolikt sällan diskuteras i civiliserade sällskap men inte desto mindre framstår som betydande för de flesta hjälpligt populärkulturellt allmänbildade. I HBD-sfären är George Francis ett av de mer intressanta namnen, han har på sin substack Anglo Reaction bland annat skrivit om dysgenik och förhållandet mellan demokrati och tillväxt. Francis har även utforskat de ovan nämnda skönhetsidealen, i artikeln Intelligence and the Evolution of Breasts. Han beskriver där den så kallade ”bröstparadoxen”, ”in our relative species, breasts signal temporary infertility”. Ändå har de i delar av världen kommit att bli något attraktivt (i förbigående sagt ett exempel på det Lundman beskrev som särmänskligt).
Francis hypotes är att det har att göra med K- och r-selektion. K-strategin utmärks som bekant av att man investerar i sin partner och sina barn, monogami är en aspekt av det hela. Francis skriver om detta att ”a male primate who is not put off by, or even attracted to, breasts will stay with a female protecting her when she is in her most vulnerable state – during pregnancy and just after childbirth”. För att testa sin hypotes undersöker han med hjälp av Google Trends preferenserna i ett antal länder vad gäller “big boobs” och “big ass”, den vetenskapliga metoden kan föra forskaren till oväntade platser. Humani nihil a me alienum puto. Resultatet tyder på att Sir Mix-A-Lot hade rätt när han rappade att om man frågar ”the average black man” så är svaret att ”she gotta pack much back”. Afrikanska länder visar tydliga preferenser för de bakre regionerna på Google Trends, så inte europeiska och asiatiska länder (Iran får utifrån ett indo-europeiskt perspektiv sägas vara en besvikelse). Så långt bekräftas stereotypen. Men kan Francis förklaring av den också bekräftas, och i så fall hur?
En aspekt av K-strategin och ”slow life history” är relativt hög intelligens. Francis finner här att ”national IQ explains 64% of the national variation of people searching for “Big Boobs” instead of “Big Ass”. Han finner sambandet inte bara på nationsnivå utan även på regional nivå, inom ett antal länder. Samtidigt noterar han att ”I have some doubt in my theory. Part of that is, to be quite honest, some embarrassment over the topic.” Oavsett vilket är det ett fascinerande stycke HBD, vilket påminner oss om en aspekt av den europeiska särarten (om än delad även med nepaleser och japaner). I någon mån är mediet budskapet, HBD är vetenskap och därför varken särskilt poetiskt eller sublimt, den hugade kan dock utan större svårigheter själv koppla det europeiska skönhetsidealet till sådant som romantiskt kärleksideal och monogami utan att nödvändigtvis fastna för termer som ”big boobs” och ”big ass”.
Om skribenten: Joakim Andersen
