Ett av svenskarnas problem är att förbindelsen med förfäderna närmast skurits av, vilket lämnar folket rotlöst och utan historiskt perspektiv. Ett sådant folk är lättare att manipulera, relationen till överheten här och nu blir starkare än relationen till både bortgångna och ännu ofödda generationer. För den som söker sina rötter är Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) en given bekantskap. Hyltén-Cavallius var både diplomat och folklivsforskare, bland annat var han med och grundade Svenska fornminnesföreningen och Smålands museum. Mest känd är han förmodligen för Wärend och Wirdarne, en studie med utgångspunkt i ett av de ”små länder” som utgör Småland, det historiska Värend, och hennes invånare, de stolta virdarna. I Värend fortlevde ännu uråldriga seder och bruk, och Hyltén-Cavallius kunde identifiera mycket av det ”gammalsvenska”. Studien förmedlar detta gammalsvenska i dubbel mening. Rent språkligt är det en fascinerande upplevelse att ta del av Hyltén-Cavallius adertonhundratalssvenska, en påminnelse om hur stympad den moderna svenskan blivit efter diverse stavnings- och språkreformer. Motståndare till dessa reformer talade om ”bolsjeviksvenskan”, och Hyltén-Cavallius påminner oss om vad som gått förlorat. Ett exempel på detta är det korta stycket om träden:

Träden voro ifrån början mythiska väsen och tänktes hos oss såsom qvinno-väsen, hvadan de ock i vårt språk äro hon-kön. De lefde i tidens morgon ett högre lif. Folket vet derföre ännu förtälja om den tid, då stenen och alla träd i skogen kunde tala.

Vid sidan av den språkliga aspekten beskriver Hyltén-Cavallius den gammalsvenska världsbilden, han tar också upp hur den format 1800-talets svenskar. Vi får en inblick i människoideal, bland annat vad gäller okuvliga skogsmän och Wirda-ätternas namnbruk. Avseende de sistnämnda skriver han att ”många af dessa namn klinga som svärds-hugg, och i de flesta röjer sig något af det stolta, högburna alfvar, som en gång utmärkte den gammal-nordiska kämpa-tiden.” I förbigående sagt är Hyltén-Cavallius beskrivningar av ättnamn och heraldik intressant att läsa parallellt med Otto Höflers Zur Herkunft der Heraldik. Självständighet, enkelhet, mod och kraft är hur som helst några av de värden vi möter hos förfäderna. Wärend och Wirdarne beskriver också det Hyltén-Cavallius benämner som den poetiska och den mytiska världsbilden. Exempel på denna komplexa men i sig logiska världsåskådning ger han vad gäller det gamla Värendsfolkets syn på Solen och Månen.

Vi får veta att Solen betraktades som ”i folkföreställningen, likasom i språket, ett qvinnligt väsen”. Detta skiljer som bekant germanerna från många andra indo-europeiska stammar, det är oklart om det är en äldre nordeuropeisk solgudinna vi här möter. Solen förknippades med den högsta kvinnliga skönhet (”vacker som en dag”), vargen som i fornnordisk religion jagar solen levde ännu kvar i Värends folktro som ”sol-ulf”. I likhet med andra väsen hade solen sina tydor, en hemlighetsfull kraft ”hvarmed det osynligen inverkar på andra väsen”. I solens fall var hon ”skär och helig”, hennes tydor starkare än de flesta heliga väsen. Trollen sprack i solljus, människor bad vända mot henne, eriksgatan gick ”solrätt” eller ”rättsyls”, Gud bor i himmelen et cetera. Solens heliga tydor var särskilt starka när hon efter årets lopp återigen uppträdde över jorden, både julnatten och midsommarnatten var liminala tider då bland annat djuren kunde tala, de blommor som plockades hade starkare tydor, och framtiden gick att spå om. Vi får överhuvudtaget veta mycket av värde i Wärend och Wirdarne, smakar man exempelvis mjölk på långfredagen löper man ökad risk att bli skabbig.

Besläktad med solen var elden, ursprungligen sedd som ett levande väsen även den. Eldens tydor kunde användas för att spå om framtiden, den hade även beskyddande kraft. Hyltén-Cavallius beskriver här sådant som jula-tannen, midsommar-elden och julaljuset och deras krafter. Intressant för boskapsuppfödare är att elden och solen associerades med färgen högröd, vilken därför var helig. Det innebar att medan trollens kor var vita ansågs röda kor, och tuppar, lyckosamma.

Månen betraktades som ett manligt väsen, i nyare tid kopplad till Kålgubben som stulit kål och därför hamnat där. Månens tydor var starkast under nyårs-nyet, i Skåne personifierat som Nykongen. Denna kungs tydor var kopplade till fruktbarhet, Aftonstjärnan sågs som hans tjänare, och det som ägde rum i samband med nyårs-nyet kunde spå om det kommande året. Även de andra nyerna hade tydor, om än inte lika starka som nyårets.

Att läsa beskrivningarna av Värendsfolkets syn på solen och månen är intressant av flera skäl. Det är av betydande historiskt intresse och innehåller fängslande kuriosa, men inte minst för den hedniske läsaren bör det vara givande då det kompletterar det vi vet om förfädernas syn på Sól och Mani. Som bakgrundsmaterial till Nordiska väsen, eller för fantasyförfattaren in spe, är det också en guldgruva.

Länkar

Wärend och Wirdarne på Runeberg

Wärend och Wirdarne I – Det gammalsvenska
Wärend och Wirdarne II – Trollen
Wärend och Wirdarne III – Skogsvandringen
Wärend och Wirdarne IV – Jättarna

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.