Anthony Burgess (1917-1993) framstår i likhet med D.H. Lawrence lätt som en av 1900-talets mer missförstådda författare. Burgess var på många sätt en man av högern. Han samarbetade med den nya högerns GRECE, Groupement de Recherche et d’Études pour la Civilisation Européenne och beskrev sig som jakobit snarare än jakobin. Burgess skrev givande dystopier som The Wanting Seed och apokalyptiska historier som The End of the World News. Han var snarare reaktionär än konservativ, om än en anarkisk sådan, och kunde om skilsmässa säga att ”a marriage, say that lasts twenty years or more, is a kind of civilisation, a kind of microcosm – it develops its own language, its own semiotics, its own slang, its own shorthand … sex is part of it, part of the semiotics. To destroy, wantonly, such a relationship, is like destroying a whole civilisation.” Medan den insiktsfulle psykologen Lawrence idag ofta ses som pornograf på grund av Lady Chatterley förknippas Burgess istället med kontroversiella och av Kubrick skickligt filmatiserade A Clockwork Orange.
A Clockwork Orange är ytligt betraktat en skildring av en ung mans vardag med sex, droger och våld, skriven 1962 förebådar den både socialt sönderfall och 1960-talets subkulturer. Mindre ytligt betraktat är det en av de mer filosofiskt och antropologiskt intressanta dystopierna, såtillvida för den tankarna bland annat till American Psycho. Det hela utspelar sig i en nära samtid, något mer laglös än Burgess egen och med en slang som påverkats av ryskan. Slangen, nadsat, bidrar till upplevelsen, den medvetandeström som huvudpersonen beskriver skeendet genom fylls av ord som ”chelloveck”, ”horrorshow” och ”malenky”. Burgess ”sub-litterära” tendens är heller inte lika framträdande som i End of the World News, vissa miljöskildringar slipper igenom dialogerna.
Huvudpersonen och hans ”droogs” inleder tämligen symboliskt skeendet med att riva sönder böcker och misshandla en gammal krigsveteran. De rånar människor, förgriper sig på minderåriga och slåss med andra gäng. Huvudpersonen Alex är inte alldeles endimensionell, vilket hans bitvis bildade språk och känslor för Beethoven och opera antyder. Detta blir samtidigt hans undergång, det är när han tillrättavisar en av kumpanerna för okultiverat beteende som Alex tur förbyts i olycka. Några djupare kvaliteter är även fortsatt svåra att identifiera, Alex är exempelvis djupt främmande för en hederskodex kring angiveri och tillrättavisandet tyder lika mycket på ett bristande ledarskap som kärlek till den högre kulturen. När Alex tur har tagit slut inleds ett skeende där staten handgripligt utsätter honom för en social ingenjörskonst som ska göra honom till en fungerande medborgare. Alltför mycket kan inte avslöjas om det.
Vad man däremot kan notera är att A Clockwork Orange är en ultimat dystopi i och med att nästan alla är osympatiska. Förfallet är inte begränsat till staten, det genomsyrar även oppositionen och huvudpersonen. Burgess identifierade här en utmaning för alla traditionalister, vad göra om människomaterialet blivit sådant att varken ledare eller följare går att uppbåda? Det är annars ett anarko-tyranniskt samhälle han skisserar, där staten ser mellan fingrarna med våldet mot vanliga människor och rentav rekryterar många av Alex gamla kamrater till sin repressiva arm.
Burgess ställer sig också nära den kristna människosynen i A Clockwork Orange. Alex är inte ond för att han är förtryckt eller marginaliserad, han begår ondskefulla handlingar för att han finner nöje i dem. Inga fritidsgårdar i världen kan råda bot på det. Men Burgess mer komplexa människosyn går längre än så, han ställer också frågan om godhet utan möjlighet att välja det onda är godhet. En präst uttrycker inför Alex ”omprogrammering” att ”you are passing now to a region where you will be beyond the reach of the power of prayer. A terrible terrible thing to consider. And yet, in a sense, in choosing to be deprived of the ability to make an ethical choice, you have in a sense really chosen the good”. I grunden har vi här att göra med det kristna kontra det manageriella perspektivet.
Sammantaget är det alltså en modern klassiker och en välförtjänt sådan. Den ibland pratige Burgess berättande är här koncentrerat, med lagom mycket miljöbeskrivningar och en tydlig handling. Det är spännande men det är samtidigt en idéroman. Vad gäller det laglösa samhälle Burgess kunde förutspå har verkligheten överträffat dikten med råge idag, tendensen till anarko-tyranni och kontrasten mellan två människosyner är oavsett detta fortsatt aktuella. Både boken och Kubricks filmatisering är väl värda en närmare bekantskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
