För en dryg månad sedan hamnade Björn Söder i det mediala rampljuset efter att ha anklagat Pride för kopplingar till pedofili. Reaktionerna följde den sedvanliga dramaturgin, Billström gjorde gällande att Söder anklagat Pride för ”helt fruktansvärda saker” medan Johan Pehrson kallade hans kritik för ”makalöst dravel” och passade på att inflika att ”intolerans är osvenskt”. Egentliga bemötanden av Söders argument lyste med sin frånvaro, vilket antyder att han här angrep en aspekt av den hegemona ideologin (överideologin om man så önskar). Den distinktion mellan homosexuella som grupp och Pride som ideologi Söder ville göra föll så att säga utanför åsiktskorridoren.
Samtidigt kan det vara av intresse att fördjupa sig i den ideologianalys Söder av naturliga skäl endast kunde skissera på sociala medier och i en fientligt inställd offentlighet. En ideologianalys som i förbigående sagt vore av större värde för Söders parti att investera resurser i än en ”vitbok” om partiets förflutna. Vi finner då två möjliga infallsvinklar.
För det första framstår Söder i sina uttalanden inte som homofob, såvida vi inte rör oss på en så infantil nivå att vi sätter likhetstecken mellan homosexuella, Pride och RFSL. Den gamla vänstern var trots sina många tillkortakommanden i övrigt åtminstone medvetna om att relationen mellan representerade och representanter inte är alldeles okomplicerad och given. RFSL är en möjlig representant för gruppen homosexuella, liksom själva kategorin ”homosexuella” är en möjlig kategori och identitet bland flera andra (detta gäller givetvis än mer så paraplykategorin ”HBTq”).
Vad Söders resonemang snarare tyder på, om vi använder ett av de många klumpiga fobibegrepp dagens ”vänster” rör sig med, är att han är sexofob. Söder och Pride uttrycker två skilda synsätt på sexualitet. Vi bör här inte generalisera de många aktörer som deltar på Pride, det är en brokig skara med många olika perspektiv (vissa tangerar rentav de mer traditionella, exempelvis amerikansk ”two-spirit”-teori). Av större intresse är den överideologi som blivit hegemon, en överideologi som har reella kopplingar till manageriella skikt och social ingenjörskonst och symboliska kopplingar till just Pride. Det är en överideologi som draperar sig i regnbågsflaggan men går bortom retoriken om tolerans, Pehrsons ”i mitt Sverige får man älska vem man vill och vara den man är”.
Den hegemona ideologin har en materialistisk och utilitaristisk inställning till mänsklig sexualitet, det är en kroppsfunktion som även kan vara ett intresse, en del av konsumtionssamhället, ett skolämne och grunden för en identitet. Att en sådan banalisering av fenomenet innebär att gränsdragningar undermineras är givet, oavsett om vi avser gränsen mellan privat och offentligt eller den mellan vuxna och barn. Här har Söder en poäng, även om han sannolikt främst åsyftade historiska kopplingar mellan RFSL och pedofiliförespråkare. Hans insisterande på att inte rikta sig mot homosexuella som grupp blir här också logiskt, den banala inställningen till sexualitet som kroppsfunktion och område för social ingenjörskonst kan företrädas och kritiseras av både hetero- och homosexuella. Mot den ideologi som leder till att barn introduceras för sexualundervisning står en mer traditionell eller konservativ där distinktionen mellan Eros och Sexus görs samtidigt som sexualitetens potentiella faror lyfts fram. Bland annat Camille Paglia har tagit upp hur kraftfull den mänskliga sexualiteten är, vilket också innebär att den kan vara en kraftfull negativ faktor för såväl samhälle som individ. Detta perspektiv kan överdrivas, vi hamnar då i en genuint ”sexofob” ståndpunkt där de positiva aspekterna tonas ner, men i vår samtid är Paglia en värdefull bekantskap. Bland annat kan vi notera att Eros här tryckts ner medan Sexus frikopplats från historiska försök att inbädda det i samhället (jämför porrindustrin där Eros lyser med sin frånvaro, språkpolitiskt är det även intressant att ”homoerotik” ersatts av det mer kliniskt klingande ”homosexualitet”).
Det för oss osökt vidare till den andra möjliga infallsvinkeln, Pride som del av överideologin. Varför har just regnbågsflaggan och Pride kommit att få en så central roll i den hegemona ideologin och symboliken? Pehrsons ”i mitt Sverige får man älska vem man vill och vara den man är” ger en ledtråd, kopplingen till liberal individualism och konsumtionssamhälle. Om vi skiljer mellan text och undertext identifierar vi här även en potentiell udd riktad mot den ”heteronormativa” majoriteten, vilka inte tillåts vara symboliska samhällsrepresentanter och pekas ut som fortsatt intoleranta nog att Pride måste permanentas. Kopplat till detta finns staten eller systemet, vilken dels legitimerar socio-sexuella identiteter/kategorier och dels legitimerar deras representanter. Delvis har vi här att göra med ett privilegiesystem, liksom kopplingen mellan manageriell eller terapeutisk stat och överideologi. Att antalet kategorier i HBTq-kollektivet ökar över tid följer delvis av detta, om vi ska tro Foucault handlar social ingenjörskonst bland annat om att kategorisera. Samtidigt som Foucault själv tydligt illustrerar den starka idéhistoriska kopplingen mellan den hegemona ideologins rötter och motståndet mot sexuell myndighetsålder.
Sammantaget finner vi att Pride inte kan betraktas isolerat från den hybrid av manageriell byråkrati och kapitalism som ytterst bestämmer formerna för överideologin, som incidenten med Erdogandockan i ett Pridetåg visade är även Pride och RFSL här tvingade att anpassa sig i centrala frågor. Vi finner också att det är en specifik ideologi vi har att göra med, en ideologi som inte nödvändigtvis alla ”HBTq-personer” delar. Något förenklat är det en ideologi som snarare uttrycker intressena och världsbilden hos en klass och ett system än hos vissa sexuella grupper. Det är en ideologi som reducerar mänsklig sexualitet till något tämligen banalt, vilket i förlängningen underminerar gränsdragningen kring offentligt rum och barndom. Att analysera och kritisera ideologin ifråga kan givetvis vara ett kamouflerat uttryck för ”homofobi”, men det kan också utgå från insikten att det är en skadlig ideologi för samhället som helhet.
Om skribenten: Joakim Andersen
