Richard Francis Burton (1821-1890) utmärkte sig inte bara som äventyrare, krigare, utforskare och släkting till lord Dunsany, han var även antropolog med intresse inte minst för ”social and sexual matters”. Burton kunde bland annat skriva om skalperandets historia, komplett med referenser till skyter och germaner, utmynnande i slutsatsen att fenomenet förfallit i den moderna världen. Dels genom att ännu levande och civila skalperades, dels genom att ”a few cunning men have surprised their adversaries with wigs”. En sådan lömsk feghet stack uppenbarligen engelsmannen Burton i ögonen. Han var dessutom en av de första antropologerna som försökte sig på både att kartlägga homosexualitetens förekomst i tid och rum och att förklara kartan. Resultatet var hans så kallade Terminal Essay från översättningen av Tusen och en natt. Det är inte lika relevant som hans Book of the Sword, men det är ett fascinerande stycke kuriosa.
Mindre politiskt korrekt använde Burton termer som ”abominations”, ”debauchery” och ”sterile pleasures” för att beskriva det som idag getts namnet HBT. Burton menade att civilisation, lyx och urbanisering tenderat att bidra till det han kallade ”Le Vice”, han skrev om Rom att ”with increased luxury the evil grew” och att ”the Badawi Arab is wholly pure of Le Vice; yet San’a the capital of Al-Yaman and other centres of population have long been and still are thoroughly infected”. I förbigående kan noteras att Burtons omdömen om allt från kineser till armenier är hisnande läsning, vi får bland annat veta om en gammal kulturnation att ”they are the chosen people of debauchery and their systematic bestiality with ducks, goats, and other animals is equalled only by their pederasty”. Här finns bitvis likheter mellan Burton och Teratologen, det bör kort sagt läsas med en viss distans.
Burton ansåg sig ha identifierat en sotadisk zon där ”the Vice is popular and endemic, held at the worst to be a mere peccadillo”. Den sträcker sig från Medelhavet via Mellanöstern och Centralasien över bland annat Kina och Japan till Nord- och Sydamerika. Norr och söder om denna zon fann han folkstammar som ”practise it only sporadically amid the opprobrium of their fellows who, as a rule, are physically incapable of performing the operation and look upon it with the liveliest disgust”. Givetvis med undantag i båda zoner, han nämnde bland annat islams negativa inställning till fenomenet och dess förekomst i vissa europeiska städer. Intressant blev Burton också när han försökte förklara denna sotadiska zon, han laborerade då bland annat med resonemang som för tankarna till Weininger och Evola. Så kunde han föra fram hypotesen att ”within the Sotadic Zone there is a blending of the masculine and feminine temperaments, a crasis which elsewhere occurs only sporadically.”
Sammantaget är det ett stycke idéhistoriskt kuriosa, möjligen med några mer relevanta inslag. Steget från Burton till queerteori är i grunden snubblande kort, båda är uttryck för moderna sensibiliteter och intressen. Burton är dock en mer underhållande bekantskap och hans sotadiska teori är ett av hans mer originella bidrag till idéhistorien.
Om skribenten: Joakim Andersen
