Bertil Lundman (1899-1993) var en svensk antropolog, i sin forskning intresserade han sig inte minst för fysisk antropologi. Han använde sig tidigt av blodgrupper som ett av flera verktyg för att utforska olika populationers historia och släktskap. Ett av Lundmans bidrag till antropologin och Nordens historia var studierna av den så kallade tydalentypen. Denna särpräglade nordiska typ uppkallades efter en norsk by men återfinns på flera håll i Norge och Sverige.

I en artikel i Värld och vetande från 1951, betitlad Ättlingar till skogstroll och hednafinnar leva ännu i Dalarna, fördjupade Lundman sig i kopplingarna mellan antropologi, historia och sagor. Han beskrev en forntida skarp distinktion mellan människorna i ”bygden” och de som stod utanför den (”nu förstår man också, att en vidskeplig tid ej kunde så noga skilja mellan dessa olika slag av utanför bygden existerande och mot densamma fientliga väsen av djurisk, mänsklig eller övernaturlig natur”). Det innebar bland annat att språkligt var gränsen mellan ”finnar”, alltså människor som levde i skogarna, och ”troll” diffus. Lundman noterade att ”finnar” inte nödvändigtvis enbart avsåg vårt finsk-ugriska brödrafolk, det tycks ha funnits flera skogslevande grupper i det forna Sverige.

Lundman skrev att de ”forntida ättesagorna tala ej sällan om namngivna personer såsom ättlingar till ”halvtroll” eller ”finnar”.. från ödemarken”. Kopplat till dessa befolkningsgrupper var inte minst trolldom och hedendom. Som exempel nämnde han Egil Skallagrimson och folk i Harald Hårfagers omgivning. ”De beskrivas som stora, klumpiga gestalter med bredknotiga ansikten, breda platta näsor samt mörkt hår och mörka ögon.” Främst tycks de ha kommit från de öde trakterna kring Dovre. Typen fanns på Lundmans tid ännu kring norska Tydalen och Trysil, men även i Dalarna. I Dalarna tycktes hans studier bekräfta folkliga traditioner som berättade om konflikter mellan ”hedningar från skogarna och de kristna bygdefolket”. Det fanns en tydlig antropologisk distinktion mellan dessa grupper, där skogsfolket hade starka tydaleninslag. Men Lundman fann denna typ även på Tjörn, i synnerhet i Klövedal.

Lundman ansåg sig här ha att göra med en urgammal befolkning med anförvanter ”i vissa avlägsna och karga bygder i Västeuropa, såsom nordvästra Irland, Kanarieöarna och Atlasbergen i Nordafrika”. I mer populära verk talade han om tydalentypen, i mer vetenskapliga om den paleoatlantida eller gammalatlantiska. Han var uppenbart fascinerad av dem, och tog upp dem i bland annat Die Hellen Afrikaner und die Dunklen Dalekarlier från 1949. Där beskrev han det utbredda fenomenet med berber som inte sällan påminde om nordbor, han berörde även paleoatlantid kultur och psykologi. Isolering och anlag gjorde att ”überall sind sie ein träges und kulturell zurückgebliebenes Volkselement” (ett trögt och kulturellt översiggivet folkelement), men förbindelse med andra populationer kunde få fram deras bästa sidor. Lundman talade om ”Stolz, Zähigkeit, Freiheitssinn und Kriegerischen Mut”, ”stolthet, seghet, frihetssinne och krigiskt mod (jämför här fäliska och dinarida motsvarigheter). Exempel på detta var bland annat skotska högländare liksom westfaliska och skandinaviska storbönder. I Die Hellen Afrikaner tog Lundman även upp den mindre berida typen, utbredd bland annat i Nordafrika, på Korsika och på Sardinien.

Sammantaget är det ett fängslande stycke historia och antropologi. Kopplingen mellan antropologi och sagor är intressant, Lundman läses här med fördel parallellt med Hyltén-Cavallius mäktiga Wärend och Wirdarne. De flesta torde också ha stött på nordbor med paleoatlantida drag, alternativt själva ha sådana. Verkligt fascinerande blir Lundman för övrigt när han delvis lämnar det strikt akademiska och tillåter sig att spekulera. Skildringen av ”bygden”, omgiven av hotfulla djur, band av varulvar och trollkunniga skogsbor är ett fantasieggande exempel på detta, försöket att identifiera det paleoatlantida psyket ett annat.

Relaterat
Egil Skallagrimsons saga
Wärend och Wirdarne IV – Jättarna

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.