För en dryg vecka sedan upphävde Högsta domstolen i USA det så kallade ”Roe mot Wade”. Roe mot Wade var ett rättsfall 1973, domslutet i Högsta domstolen innebar den gången att abortfrågan överflyttades från delstaterna och att abort fick konstitutionellt skydd. Det var redan 1973 kontroversiellt, inte minst då flera bedömare ansåg att domslutet politiserade juridiken, frångick historisk praxis och fråntog delstaternas valda representanter rätten att bestämma i frågan. Det nya beslutet innebär att den återförs till delstaterna, ”to the people’s elected representatives”.
Det nya domslutet har av många tolkats som att aborter nu är förbjudna i USA, det hela är egentligen något mer komplext i och med att det återigen är en fråga för väljare och politiker snarare än domare. Oavsett vilket kan man notera att vi här har att göra med ett arv från Donald Trump, vars domarutnämningar möjliggjorde det nya domslutet. I förbigående kan även noteras att den federala logik som det nya domslutet uttrycker, där polariserade frågor hänvisas till delstaterna, sannolikt är det enda sättet för USA att undvika ett inbördeskrig under vår livstid. Oavsett vilket har det hela av både anhängare och motståndare tolkats som betydelseladdat, närmast som ett paradigmskifte.
Relativt abortliberala John Derbyshire fokuserar i sin analys på juristaktivism som ett verktyg i den historiska förändringen av USA, det nya domslutet kommenterar han med orden ”here at last, we see a reversal of the trend”. Han frågar sig också i vad mån våld nu kommer användas mot etablissemangets klassfiender, a la BLM 2020. Skillnaderna mellan 2020 och 2022 har här redan visat sig betydande, ekonomisk kris har ersatt pandemi med allt vad det innebär och dessutom är en av de viktiga grupperna från 2020, de svarta, inte nödvändigtvis militant ”pro-choice”. I en kortare kommentar noterar Ron Paul att ”a society that devalues life will not respect liberty. Therefore, all who value liberty must protect the right to life. This does not just include ending abortion. It also includes rejecting the militaristic foreign policy that kills innocents in the name of “freedom and democracy.” Ilana Mercer argumenterar utifrån ett libertarianskt perspektiv även hon men når delvis andra slutsatser än Paul. Bland annat tar hon upp forskning som tyder på att abort minskat brottsligheten i USA. Aleksander Dugin identifierar å sin sida en djupgående konflikt mellan den äldre, frihetliga amerikanska traditionen och en nyare, mer totalitär sådan, en konflikt där abortfrågan är central.
Överlag finner vi att högern har lättare än ”vänstern” att identifiera pudelns kärna såväl politiskt som essentiellt. Är abort en fråga som ska hanteras av ”the people’s elected representatives” eller av teknokrater? Vi finner också att abortfrågan är synnerligen känslomässigt laddad, med en förenkling på ena sidan och ett missförstånd på den andra. Förenklingen innebär att många ser abortmotståndares drivkraft som en ”vilja att kontrollera kvinnors kroppar”, fast det är uppenbart att det i många fall snarare handlar om medkänsla med ofödda människor. Ibland rentav en motvillig medkänsla, givet hur realpolitiskt ogynnsamt det kan vara att kritisera den förda politiken. Det är uppenbart att exempelvis Kristna Värdepartiet drivs av biocentrisk omtanke i frågan, omtanke som omöjliggör en enklare karriär i KD. Men KvP:s korta introduktion till frågan förklarar också varför abortmotståndarnas motiv måste förenklas. På sociala medier lyfts inte sällan extrema röster fram, abortförespråkare som framställer abort som något närmast underhållande. I verkligheten är det för de flesta snarare ett trauma, ofta en livslång sorg. KvP skriver att ”majoriteten kvinnor upplever att det finns ett själsligt band till det aborterade barnet och känner stark saknad”. Det är inget enkelt beslut och det blir inte enklare när man i efterhand får höra att ”abort är mord”. En naturlig, mänsklig självförsvarsmekanism är då att reducera motståndarnas motiv till en fråga om kontroll och makt och helt förneka att abortfrågan inte är lika självklart okomplicerad som narrativet påstår. Detta bör man som abortmotståndare vara medveten om, även om det är svårt att nå ut med sitt egentliga budskap om man saknar inflytande över det etablerade narrativet och media. Fokus bör oavsett vilket vara på de strukturer, narrativ och institutioner som gjort abort till ett massfenomen i Västerlandet.
Avslutningsvis noterar vi att abortfrågan sannolikt kommer stå i ökat fokus framöver. Detta inte minst som följd av demografiska trender. Det handlar om det Mercer berör, att sekulära västerlänningar får färre barn än troende, det handlar också om massinvandringen, där många grupper är mer negativa till abort. Roe mot Wade berör ännu inte Sverige nämnvärt, utöver diverse partiledares rituella uttryck för anslutning till den hegemona dogmen, men detta kommer gradvis att ändras.
Om skribenten: Joakim Andersen
