Räven har traditionellt förknippats med list och slughet, i Europa och andra delar av världen har räven betraktats som något av en trickster. Både under och efter medeltiden var rävsagor populära, en sagocykel med olika djurkaraktärer spreds bland annat i dagens Frankrike och Tyskland. Karaktärerna bar namn som Reynard eller Reinecke Räv, vargen Isegrim, tuppen Chanticleer med flera, kungen var naturligtvis ett lejon. Sagorna var underhållande i sin egen rätt, ibland innehöll de även inslag av social och politisk satir.
Goethes tolkning av rävsagan, Reineke Fuchs, utkom 1794. Det är ett fascinerande verk på flera vis, inte minst då Goethe låter serien av dråpliga, dramatiska och inte sällan brutala händelser genomsyras av en inblick i rävens psykologi. Skeendet inleds vid hovet, sagans nav, där de olika djuren riktar allvarliga anklagelser mot den frånvarande räven. Vi får bland annat veta att skurken lömskt bitit huvudet av tuppens fru och vanärat Isegrims fru. Det är bara grävlingen Grimbart som utan framgång försvarar Reineke, förvisso ett svårt projekt när rävens offer förevisas för de samlade. Kungen sänder därför björnen Braun att hämta Reineke till hovet. Den åtalade räven kan inte behärska sig, han måste vara den han är och det slutar med att han lurar Braun i en fälla som lämnar honom brutalt sargad. ”O Reineke, falscher Verräter!” Mönstret upprepar sig därefter flera gånger, utöver tvisten mellan Isegrim och Reineke är sagans motor Reinekes oförmåga att lägga band på sig själv. Han är för listig även för sitt eget bästa, dessutom har han en glupande och grym ådra som ställer till det för honom.
Goethes rävsaga är underhållande läsning, dialogen är omisskännligt goetheansk. Särskilt moraliskt är det inte, flera gånger torde läsaren hålla på Reinekes fiender och offer och flera gånger blir läsaren besviken om rättvisa förväntas. Reineke utnyttjar skickligt de andra djurens svagheter, han har en stark tendens att spela from och gömma sina verkliga motiv bakom religiösa attribut och retorik, han sviker sina egna et cetera. Men kungen är varken konsekvent eller klarsynt, till detta kommer att Reineke trots allt har en hel del adelsmän på sin sida. Hans släkt är stor och inkluderar utöver Grimbart och andra rävar även apan Martin. Detta påverkar också kungens domar, ”und der König sprach zu einem seiner Vertrauten: Freilich ist Reineke boshaft, allein man sollte bedenken, viele seiner Verwandten sind nicht zu entbehren am Hofe” (”och kungen talade med sina förtrogna, visst är Reineke illvillig, men man bör ha i åtanke att många av hans släktingar inte kan undvaras vid hovet”). Mot dessa riddare står en grupp aristokrater som istället företräds av andra rovdjur, som Isegrim, Braun, pantern och katten Hinze. I vad mån detta motsvarar en verklig distinktion mellan två sorters aristokrater är en intressant fråga. Vi påminns här om Machiavellis och Paretos kategorier ”rävar och lejon”, vidareutvecklad av bland annat Sam Francis i Leviathan & Its Enemies. Francis ägnade ämnet betydande utrymme, det spelar också en central roll för det manageriella etablissemangets undergång att det består av ”rävar” (eller med Paretos termer företräder ”Class I residues”). Francis skrev om detta bland annat att ”the soft managerial elites of the highly technological, mobile, depersonalized, innovating mass society exhibit a high concentration of Class I residues and tend to rely on manipulation and its correlates to meet challenges and solve problems”, han menade även att ”the personality type identified by Christopher Lasch as ”narcissistic” also is rather similar to that of Paretos Class I”.
Som inblick i de båda typernas karaktärer är Goethes verk bitvis givande, vi får bland annat veta att Isegrims lag inte är lika listigt som Reinekes men också att Reineke ofta är listig för listens egen skull och hamnar i besvärliga situationer som följd av det. Som föraning om postborgerliga eliters destruktiva fascination för postmodernism och dekonstruktion är det inte irrelevant, även om Reineke är mer fysiskt stridbar än Francis ”rävar” kan det finnas tidlösa drag i personlighetstypen. Francis var för övrigt medveten om att ”rävar och lejon” återkommer i myterna, han skrev att ”S.E. Finer suggests that a better term for ”Class I residues” might be ”the Ulysses complex” and ”trickster” figures (Coyote in American folklore, Loki, Till Eulenspiegel, Hermes, Brer Rabbit) are common in many mythologies, as are Class II-types (Heracles and Samson, for example)”. I förbigående noterar vi här att båda dragen behövs, ”lejonet kan inte skydda sig mot fällor, och räven kan inte försvara sig mot vargar. Man måste därför vara en räv för att upptäcka fällor och ett lejon för att skrämma vargar” för att citera Machiavelli. Att Goethe hade mer än lite gemensamt med både Reineke och Faust noterar man för övrigt under läsningen av hans självbiografi Dichtung und Wahrheit.
Samtidigt är rävsagan en påminnelse om hur närvarande naturen och djuren var i det gamla Europa. Att de spelade olika roller i sagor och att de associerades med olika karaktärsdrag följer naturligt av detta, med urbaniseringen är denna naturliga koppling till naturen delvis bruten och istället får vi en barn- och populärkultur som refererar dels till sig själv, dels till saker (jämför Cupcake och Dino, Shopkins et cetera). Ett fenomen vars betydelse inte bör underskattas är även afrikaniseringen av djursagorna i kulturindustrin, där Reineke ersatts av tigrar och andra exotiska djur. I vad mån detta fenomen kan skiljas från en mer allmän tendens av fascination för det exotiska lämnar vi osagt, så även frågan om vad det egentligen betyder för nationalkaraktären att Bamse är en björn, jämför Brauns öden i händerna på Reineke (liksom användandet av utomeuropeiska djur som Prins Johns hejdukar i den gamla Disneyfilmen). Det gamla Europa präglades hur som helst in i modern tid av att räven associerades med specifika egenskaper, jämför allt från ”Kurre Räven” och Johnny the Fox till Foxy Lady (kopplingarna till Thin Lizzyalbumet är för övrigt betydligt mer intressanta än Jimi Hendrixsången i sammanhanget). Alternativt hälsningsfrasen ”hur är det med dig, din gamle räv?”
Vi finner alltså att Goethes Reineke Fuchs är en fascinerande liten historia, en välskriven tolkning av en gammal sagocykel. Den innehåller å ena sidan inget budskap alls, å andra sidan ett flertal intressanta budskap om maktens dumhet och rävens karaktär. För barnboksförfattare in spe kan det finnas inspiration även i Goethes grymma lilla berättelse, inte minst ett kreativt användande av de välkända djurkaraktärerna har historiskt visat sig fungera väl.
Om skribenten: Joakim Andersen
