Alt-högern torde vara välkänd för de flesta, den spirande alt-vänstern kvästes i sin linda när Trump förklenande men felaktigt förknippade termen med AFA. Mindre känt är det fenomen som i den anglofona världen getts namnen ”alt-center” och ”radical centrism”, på svenska kanske bäst översatt som ”den radikala mitten” (trots ”alt-mittens” uppenbara förtjänster). En på flera vis intressant företrädare för fenomenet är tänkaren och skribenten Robert Stark, verksam i Kalifornien. Starks texter återfinns på hans Substack och erbjuder ofta uppfriskande perspektiv och information. Han har skrivit intelligent om allt från medborgarlön och enklavism till anti-vit främlingsfientlighet och kalifornisk självständighetspolitik.
Stark har beskrivit den radikala mitten i texter som A Proposal for a New Alt-Center: Philosophy & Policy, The Alt-Center Revisited och Alt-Center Lexicon. Snarare än populistisk beskrivs den som “counter-elitism as a path to power”, snarare än ett misch-masch av idéer från högern och vänstern betonas vikten av att dessa bottnar i ”core principles not to get lost”. Dessa kärnvärden överlappar i hög grad högerns, bland annat en ”rightwing / realist view of human nature that is tribal and hierarchical, not egalitarian.” Stark noterar att ”one can embrace certain leftwing policies but only if they reject the philosophical framework of the left, including egalitarianism and radical individual autonomy.” Han för tankarna till Burnham och den machiavelliska traditionen med antiliberala insikter i stil med att ”Alt-Centrists, like the far left and far right, understand these power dialectics and must work on ways to better manage them to prevent abuses of power” och ”tribalism is needed to protect civil liberties, as radical individual autonomy leaves one vulnerable to those who understand power dynamics.” En tämligen förenklad beskrivning av den radikala mitten kunde vara att den utgår från en världsbild som överlappar högerns men att den har en större öppenhet för lösningar som överlappar vänsterns.
En starkt bidragande faktor till att radikal mittenpolitik är av intresse, trots begränsad numerär i nuläget, har att göra med klass- och kastpolitik. Konflikten mellan ”vanligt folk” å ena sidan och ”eliter” och vissa mellanskikt å den andra skär i synnerhet genom de europeiskättade grupperna. De förra graviterar i riktning mot olika sorters populism, de senare har fastnat för de idéer som idag benämns ”woke”. Konflikten är infekterad och låst, inte minst är det svårt att få eliter och mellanskikt att anamma positioner som förknippas med vanligt folk. Neoreaktionärerna var på sin tid ett försök att attrahera elitskikt, enligt deras terminologi ”brahminer”, till en mer konstruktiv världsbild och en allians med vanligt folk. ”Alt-centern” kan ha potentialen att bidra till något liknande. Ett intressant exempel på detta, som för övrigt visar den som är bekant med den nya högerns etnopluralism och den gamla austro-marxismen hur liknande idéer återkommer gång på gång, är det Stark kallar Rightwing Multiculturalism, ”mångkulturalism från höger”. Idén är lättare att applicera på Kalifornien än på de europeiska folkens urhem, Stark argumenterar oavsett vilket för att ”Rightwing Multiculturalism is the only framework that can reconcile the differences between the pro-diversity left and the identitarian right”. Han noterar även att ”vänsterns” mångkultur är falsk, ”unlike the left which is selective about which groups should have more rights, Rightwing Multiculturalism respects the legitimacy of all groups having equal rights to lobby for their group interests.” Det är fullt möjligt att vita liberaler på sikt, av ren självbevarelsedrift, kommer röra sig i riktning mot den position Stark skisserar, oavsett vad de sedan kommer kalla den.
Intressant är även Starks analys av bostadsfrågan. Den står i fokus för tänkare som Kotkin och Guilluy, liksom för debatten om gentrifiering, men Starks infallsvinkel är innovativ. Han beskriver två positioner i frågan om ökat bostadsbyggande, dessa benämner han NIMBY och YIMBY. NIMBY, ”not in my back-yard”, förknippas med motstånd mot lägenhetsbyggen, ofta grundat i omsorg om grönområden, arkitektur och invandringskritik. Det kan alltså förefalla vara en sympatisk inställning. Starks poäng är att många NIMBYs är vita liberaler, vilket ger det hela en aspekt av dubbelmoral. De är för ”öppna gränser” men de vill inte ha fattiga grannar. Konsekvenserna för yngre vita, inte sällan deras egna barn och barnbarn, är svåra. De har att välja mellan att bo kvar hemma, att lämna storstaden eller att bli barnlösa hipsters. Oavsett vad man tycker om frågan, inte minst om villaförorternas framtid, är det intressanta resonemang Stark för. Han kopplar det tydligt till generationspolitik, i en artikel med titeln White Millennials: America’s Sacrificial Lamb nämner han att millennials bara äger 4,2% av USA:s välstånd. Även här hoppas han på möjligheter till nya allianser ”between the pro-diversity and inclusion woke left and the anti-great replacement identarian right against the existing establishment in California”.
Verkligt innovativt är även Starks resonemang kring det tankeexperiment han kallar ”the Great Class Swap”, där han söker motverka både ökande ojämlikhet och dysgeniska tendenser. Han beskriver det som ”a scenario where wealth is redistributed from the top down to the masses while the genetic makeup of the upper bracket is also redistributed downwards”, med inslag av både socialism och eugenik (vänner av de Jouvenel kan här givetvis invända att omfördelning och socialism är två skilda ting).
Sammantaget finner vi alltså att Stark representerar ett litet men intressant fenomen. Framtiden får utvisa om detta senaste försök att gå bortom höger och vänster kommer leda till något konkret, det kommer inte minst att bero på om vissa vita mellanskikt upplever att de förlorar på dagens hegemona praktik och har något att vinna på de idéer Stark med flera för fram. Något som inte är alldeles osannolikt, Stark talar om en del av alt-mitten som ”a niche based SWPL demographic, groups from more cosmopolitan backgrounds in contrast with the traditional demographics of populism, that has been attracted to dissident views as a reaction to elite overproduction and the excesses of woke politics”. En positiv utveckling, inte enbart för att det splittrar motståndarlaget och tillför kompetens och resurser till vår sida. Det finns brister och begränsningar i alt-centrismen, inte minst givet dess amerikanska ursprung, men fenomenet kan visa sig vara historiskt positivt.
Om skribenten: Joakim Andersen
