Robert Steuckers är ett av den europeiska högerns mest givande namn, med ett förflutet i den nya högern är han en värdefull bekantskap oavsett om man är intresserad av geopolitik, idéhistoria, kulturkritik eller samtida politik. Han driver flera resurser på internet där intressanta artiklar samlas och länkas, bland annat en blogg, Euro-Synergies och Synergon-Info. En god europé är hjälpligt bekant med de stora europeiska språken, såtillvida är det positivt att artiklar på bland annat tyska, italienska och franska dyker upp i flödet (Steuckers språkliga talanger antyds bland annat av översättningar av några av undertecknads Debordartikar till franska).
En intressant bekantskap som Steuckers återkommit till är den italienska marxisten Diego Fusaro. Fusaro är relativt ung, född 1983, han är också tämligen kontroversiell givet sin ovilja att underordna sig den samtida ”vänsterns” regelverk. Han lyfter fram Hegel, Gentile och Gramsci som centrala tänkare ihop med Marx, man kan här ana både en idealistisk tendens och ett fokus på mänsklig praxis. Fusaros analys av samtiden för bitvis tankarna till Samuel Francis. Fusaro menar bland annat att ”capitalism first passed through an abstract phase in which it came into being before passing into a dialectical phase based on bourgeoisie-proletariat conflict. It has today attained its absolute post-bourgeoisie, post-proletariat form, pliable and based on finance capital.” Ur detta följer en analys av klasskampens nya former, ”the new class conflict, in the context of the absolute capitalism of the post-1989 era, is between the new post-bourgeoisie masters and the new post-proletariat servants: that is, between the stateless, financial aristocracy that is anti-proletariat and anti-bourgeoisie and the new plebian class, without job security and impoverished, the result of the decline of the middle and working classes.” Om det finns en koppling mellan intresse och idé innebär detta att Fusaro hamnar nära Alain Sorals ”gauche du travail et droite des valeurs”, ”arbetets vänster och värdenas höger”. Fusaro nämner här proletära värden som arbete, värdighet, sociala rättigheter och kampen för emancipering, och högervärden som familjen och staten. Hans analys påminner inte sällan om den nya högerns, bland annat med en geopolitik där Fusaro, i likhet med sin lärare Costanzo Preve, värdesätter Europa. Han försvarar även nationerna, med målet ”a pluralistic world of customs and peoples, of languages and cultures.” Sammantaget är Fusaro en intressant bekantskap, inte minst i vår tid då den populistiska vänstern ofta lider brist på både teoretisk klarhet och förmåga att tydligt identifiera sin verkliga fiende. Något som i kombination med den populistiska högerns ofta bristande samtidsanalys är en svaghet i konflikten med de motståndare Fusaro kallar ”the new post-bourgeoisie masters”. Än så länge.
Oavsett vilket, Steuckers har samlat och översatt flera läsvärda artiklar av och om Fusaro. I Amerikanismus oder Europa återknyter Fusaro till den anti-imperialistiska idétraditionen och beskriver hur Europa underordnats USA och stöpts om i amerikansk form vad gäller allt från kultur till skola. Han citerar Carl Schmitt och noterar att ”det kan inte finnas ett demokratiskt Europa av fria och likaberättigade stater så länge ”den gamla kontinenten” förblir ett rent protektorat under en universalmonarki eller en ren spelpjäs för den bestående eurokratin.” I Leere Krippen: Verunsicherung und nihilistische Gesellschaft sind schuld tar Fusaro upp hur allt färre unga italienare vill ha barn. Han beskriver detta som följden både av den framryckande nihilismen och den socioekonomiska osäkerheten och hopplösheten. Fusaro talar här målande om ”den merkantila civilisationens objektiva obscenitet, vars invånare vi är, och vars skändligaste och skadligaste verkningar framförallt återspeglas på de unga.” Ansvaret vilar inte främst på de uppväxande generationerna, Fusaro skriver att de ”koloniseras av nihilismens öken eftersom de objektivt projicerats i en nihilistisk öken”. I Techniker und Experten: Neoliberalismus als Neutralisierung der gemeinsamen Erfahrung går Fusaro istället in på hur demokratin under den ”liberal-sanitära regimen” neutraliseras av ”tekniker och experter”. Han talar här, något tveksamt, om ”nyliberalism” och går inte närmare in på hur den liberal-sanitära regimen behandlar idéer och pandemier på likartat vis, men det är ändå en givande liten text. Bland annat kopplar Fusaro tydligt dessa ”experter” till vissa eliters globalistiska projekt och konstaterar att ”varje fackman, exempelvis en ekonom, som inte tagit till sig det liberala ordet betraktas och behandlas ipso facto som en icke-expert.” Det handlar kort sagt inte om en konflikt mellan folk och experter, utan om en social och politisk konstruktion av en ”expertis” som gynnar en specifik aktör.
Läsvärd är även en recension av Fusaros Europe and Capitalism, där vi också får oss till dels en introduktion till hans tänkande. Bland annat rör det hans försök att skapa en syntes av marxistisk klasskamp och nationell suveränitet, liksom hans givande insikt att 1968 beredde vägen för en postborgerlig kapitalism. Recensionen innehåller flera citatvänliga stycken, bland annat att ”politiken har gjorts maktlös, media är extremt systembevarande, arbetarklassen har underkastats konsumismen, friheten är bara ett abstrakt faktum”, ”arbetarklass (inklusive borgerlighet) mot en kosmopolitisk elit” och ”de ständiga angreppen på traditioner, familj, stat, religion… från den liberala identitetspolitiken har en kapitalistisk funktion, nämligen etablerandet eller förstärkandet av en icke-samhällelig gemenskap av producenter/konsumenter”.
Sammantaget är Fusaro en intressant bekantskap. Man kan se honom som ett tecken i tiden, ett exempel på att en populistisk vänster sakta men säkert tar form, ofta med marxistiska anor. Man kan också finna perspektiv av värde i hans analyser, inte minst om man själv rör sig i riktning mot en position som förenar element från historisk vänster och höger. Noteras kan att Fusaro betonar kapitallogiken på Minotaurens och den byråkratiska despotismens bekostnad. Men det må vara hänt, en marxism som anammat nationell suveränitet, borgerliga värden och multipolaritet är ett steg i rätt riktning.
Om skribenten: Joakim Andersen
