Prekära bryderier drabbar ett lokalt etablissemang när en av landets mest hyllade artister vänder sig mot flera av inslagen i den hegemona ideologin. En svårhanterlig faktor om artisten ifråga dessutom är rasifierad, en förmildrande om det rör sig om konspirationsteorier med begränsad koppling till partipolitisk opposition och begränsat folkligt stöd. Ska man i sådana fall från etablissemangets sida statuera ett potentiellt riskfyllt exempel och placera hela artistens produktion i det orwellska ”minneshålet”, eller ska man försöka att skilja på musik och politik, före och efter? Ett sådant dilemma har drabbat det tyska etablissemanget i samband med Xavier Naidoos metamorfos från populär kristen musiker till utmanare av flertalet tabun.
Naidoo är av blandad indisk och europeisk härkomst, hans kristna tro besjälar flera av hans sånger. Han är dessutom en synnerligen framgångsrik musiker inom soul, R&B och hiphop, sex av hans album har hamnat på första plats på de tyska topplistorna. Naidoos musik har en omisskännlig, personlig prägel med en återkommande strävan efter transcendens, så exempelvis Alles kann besser werden och Welt. Han har under sin karriär ofta samarbetat med och på olika sätt stöttat mindre kända ”afro-tyska” artister, ras är uppenbart en irrelevant faktor för sångaren som gjort musik ihop med både RZA och Kool Savas.
Men trots detta får han idag inte det erkännande som integrationspolitisk framgångssaga man annars kunde förvänta sig. Naidoo har under flera års tid både tangerat och direkt utmanat gränserna för vad som kan sägas, privilegier knutna till både hudfärg och framgång har gett honom ett något större spelrum än andra här. Sedan ett decennium tillbaka har han beskrivit Tyskland som ett av USA ockuperat land. Det är en inställning han delar med de så kallade Reichsbürgern, ”rikstyskarna”, för vilka han 2014 höll tal.
Naidoo är svår att placera politiskt, centrala inslag tycks vara en frihetlig och bokstavstroende kristen grundinställning. Vilket i sig inte är acceptabelt när det är Fridays For Future, Rothschildfamiljen och den tyska migrationspolitiken snarare än ”nazister” han ser som hot mot frihet och kristendom. Redan 2012 beskrev han, långt innan ”Q” och liknande, i Wo sind sie jetzt ihop med tysk-turkiska rapparen Kool Savas en global elit med inslag av ”Okkulte Rituale” et cetera. Naidoo och Savas beskylldes för homofobi och hets mot folkgrupp på grund av låten.
I kölvattnet efter folkvandringarna 2015 och den etablerade ”Wilkommenkulturen” reagerade Naidoo återigen starkt. Videoklipp läcktes där han bland annat sjöng att trots att han älskar alla människor kunde han inte låta bli att reagera ”wenn fast jeden Tag ein Mord geschieht, bei dem der Gast dem Gastgeber ein Leben stiehlt”, ”när det nästan varje dag äger rum ett mord, där gästen stjäl ett liv från gästgivarna”. Detta är inte kopplat till något hat mot muslimer, tvärtom har Naidoo vänt sig mot krig mot muslimer i bland annat Syrien. Men det är tydligt att han kopplar migrationen till den nya världsordningen.
I samband med coronahanteringen, restriktioner och vaccin, har Xaviers politiska engagemang gått in i en ny fas. På gott och ont, frestas man kanske tillägga. Han deltar bland annat i samlingsspåret Ich macht da nicht mit med flera mindre kända tyska rappare under det kollektiva namnet Rapbellions. Anslaget är oväntat explicit, närmast en krigsförklaring. SCEP rappar bland annat att det är tid att ”beväpna sig och krossa djupstaten”, Der Typ att ”glöm fåren, det är dags att väcka lejonen”. Ett mer eller mindre ärligt menat intresse för konspirationsteorier, illuminati och så vidare finns i hiphopsfären, uttryckt av bland annat Vinnie Paz och DJ Muggs. Ibland som fascinerande bakgrund till texter, ibland betydligt mer bokstavligt menat. Mestadels förblir denna tendens dock politiskt irrelevant. Så alltså inte hos Naidoo. Han har under den senaste tiden närmat sig den nationalistiska högern i Tyskland och omvärderat en del av ungdomens ställningstaganden. Redan 2020 beskrev han i Marionetten politiker som landsförrädare och media som ”Lügenpresse.”
Xavier är inte heller den enda tyska kändisen som gjort en liknande resa. Den populära vegankocken Attila Hildmann, även känd som ”vegangstern”, är en av dem. Av turkisk härkomst men adopterad av tyska föräldrar var han en gång ett hyllat exempel på lyckad integration, sedan han tagit ställning för tysk nationalism och mot bland annat massinvandring, judiska eliter och coronapolitiken har dessa hyllningar svalnat något. Hildmann befinner sig numera i Turkiet för att undvika flera tyska åtal. Mindre dramatiskt är sångerskan Nenas ifrågasättande av den officiella coronapolitiken.
Sammantaget är det hela ett komplext men intressant samtidsfenomen. Naidoo har gått från hyllad, bitvis ”antirasistisk”, artist till fullskalig krigsförklaring mot det tyska etablissemanget. I vad mån detta visar sig effektivt återstår att se, dels fråntas han nu sina kanaler för att nå ut, dels har han bitvis fokus på frågor utan folkligt genomslag. Det senare är intressant i sig, det tycks finnas en tendens till att musiker som engagerar sig politiskt gör det i specifika former oavsett var de står politiskt. Man kan tala om en ”mytiserad populism” i Naidoos fall, på samma sätt som många musiker under 1960-talet anammade en mytiserad snarare än ”vetenskaplig” vänsterideologi. I vad mån detta har med överrepresentation av en patisk eller musisk personlighetstyp att göra är svårt att avgöra, Naidoo är i varje fall djupt kristen och anser sig leva i de yttersta dagarna. Man kan tolka detta bokstavligt och se globalisterna som medvetna satanister, man kan också se det som en mytisk beskrivning av en faktisk verklighet. Man kan jämföra med hur maoisterna i Sendero Luminoso använde sig av pishtaco från lokal folklore, en demonisk varelse som stjäl mänskligt fett, för att beskriva imperialister och deras lokala hantlangare. Från utsugare av kött och blod i bildlig mening till högst bokstavliga sådana. Det mytiska språket är inte nödvändigtvis höger eller vänster, men det tycks tilltala vissa personlighetstyper mer än andra.
Det mytiska språket tycks även vara vanligare under vissa historiska faser än under andra. När den engelska arbetarklassen i sin ungdom samlades under figurer som ”general Ludd” och ”kapten Swing” var det ett första steg på vägen mot mer effektiva organisationsformer. Både Rapbellions och Q-rörelsen kan ses ur detta perspektiv, som prototyper. Det rör sig om människor som tidigare än andra identifierat tecken i tiden, bland annat att eliterna ersatt information och kommunikation med diktat. Samt att frihet och trygghet raskt begränsas. Svaret på detta är en knivskarp vän-fiendedistinktion, så ultrapolitisk att den lätt slår över i det apolitiska. Det mytiska och religiösa perspektivet kan också innebära att man har en ofullständig förklaring till det som pågår, tidvis också ett farligt tidsperspektiv. Släktskapet med övrig populism är i varje fall tydligt, oavsett om man ser det som skadligt, pinsamt eller potentiellt fruktbart, om man ser fenomenen som populistiska prototyper eller barnsjukdomar. Att en av Tysklands främsta musiker vänder sig mot etablissemanget får ses som ett tecken på att vi lever i spännande, och dramatiska, tider.
Om skribenten: Joakim Andersen
