Den svenska adoptionspolitiken är ett område man som svensk sällan reflekterar kring, den framstår som en naturlig del av sakernas tillstånd. Man missar då att den varit ovanligt omfattande jämfört med andra länder och haft en koppling till den svenska ideologin. Om detta har Tobias Hübinette skrivit flera artiklar. Hübinette är en kontroversiell person, bland annat på grund av sin bakgrund inom både AFA och Expo, liksom sina provokativa utspel kring, bland mycket annat, män som har asiatiska partners. Samtidigt är han en av de mest intressanta forskarna verksamma inom svensk akademi. Han har skrivit om ”vit melankoli” och försvarat användandet av rasbegreppet för att förstå individers och gruppers upplevelser, han har som en av få sammanställt statistik om det pågående folkutbytet. Oavsett avsikten är detta ofta relevanta och aktuella inblickar i samtiden, bortom den rådande ideologins osynliggöranden. Detsamma gäller hans forskning och texter kring adoptioner, där Tobias inte sällan kommer farligt nära att beskriva, och därigenom underminera, den hegemona ideologin. Om man för att övervinna en företeelse först måste förstå och fullborda den så är Hübinette sannolikt den mest givande ”antirasistiska” skribenten.
”Inget annat folk på jorden har proportionellt sett adopterat så många barn från andra länder som svenskarna” konstaterar Hübinette, han har i flera texter tagit upp hur många av dessa adoptioner som var korrupta och illegala. En studie från Holland tyder exempelvis på att ”adoptionsdokument till den övervägande delen är falska, manipulerade eller ofullständiga”, Hübinette använder ord som korrupt och trafficking för att beskriva det. Tusentals barn stals från sina förstaföräldrar och hamnade i Sverige. Något större intresse från det svenska etablissemanget att åtgärda detta har Tobias och andra inte upplevt, tvärtom ett betydande motstånd. Bland annat nuvarande ledaren för Moderaterna, Ulf Kristersson, var som ordförande för Adoptionscentrum föga intresserad av att undersöka uppgifterna om stulna barn och ska istället ha lagt locket på. Men vadan detta?
Verklig sprängkraft har Hübinette när han kopplar det hela till den svenska ideologin. I en läsvärd text skriver han att ”den s k 68-revolutionen blev mer genomgripande i Sverige än i något annat land”. Detta innebar dels att färre barn föddes och blev tillgängliga för adoption i Sverige, dels att en ”radikal antirasistisk ideologi” blev framträdande. Ett problem för denna var att Sverige var så rasligt homogent. Adoptionsprojektet var en tidig lösning på detta, de vita svenskarna ansågs vara i behov av att ”(ras)blandas upp”. I en annan artikel skriver Tobias att adoptionerna setts som ett ”vitalt svenskt intresse” dels på grund av de många barnlösa, dels på grund av relationerna till Tredje världen och den svenska antirasistiska självbilden. Knutna till den senare var den grupp i adoptionsdebatten som fått namnet rasoptimisterna. De kunde på den tiden vara naivt öppna med sina sentiment och bland annat utbrista att ”som en strimma choklad i svensk vanilj smälter de nya barnen in i bilden.” Mot dem stod så kallade raspessimister, dessa uttryckte ofta oro över att de adopterade barnen skulle mobbas och vara utanför. Ingen av grupperna fick helt rätt enligt Tobias. Många adopterade var utsatta men det finns också många det gått bra för. För den som är intresserad av sådant som psykisk hälsa, relationer och utbildning bland utlandsadopterade har Hübinette sammanställt statistik i en faktaspäckad text.
Intressant är den koppling mellan stat, ideologi och adoptionspolitik Hübinette gör i en intervju, han konstaterar där att ”sett i backspegeln, så är det här ett projekt som inte har med de adopterade själva eller adoptivföräldrarna att göra… det blir någon slags social ingenjörskonst på en ideologisk nivå som jag kan tycka är lite obehaglig.” Sverige var avvikande internationellt såtillvida att staten var så starkt involverad i adoptionerna. Intressanta är även hans resonemang kring hur det var en förändrad inställning till just adopterade som möjliggjorde SD:s politiska genombrott.
Tobias har också ett klassperspektiv på adoptionerna. Han noterar att 39% av adoptivföräldrarna tillhör socialgrupp 1, att jämföra med 20% i totalbefolkningen. Maria Fredriksson har kopplat detta till adopterades svårigheter att lyfta kritiska frågor, ”adoption är, kanske i högre grad än förr, en klassmarkör.” Samtidigt har Hübinette tagit upp svårigheterna att föra vidare denna klasstillhörighet, i synnerhet adopterade barn till kändisar går dessutom ofta bort i förtid.
Sammantaget är det ett flertal givande texter den tidvis maniskt produktive Hübinette skrivit. Via ett förgivettaget ämne, adoptionerna, får vi en inblick i aspekter av den svenska ideologin. Det är inte särskilt långsökt att misstänka att adoptionsideologin och invandringsideologin hänger intimt samman. Snart sagt all kritik som kan riktas mot adoptionspolitiken kan också riktas mot invandringspolitiken, exempelvis vad gäller att tveksamma praktiker tolereras mot bakgrund av en självbild som ska upprätthållas och ett homogent folk som ska ”blandas ut”. Samtidigt finns en utveckling över tid. Adoptioner är knutna till det borgerliga samhället, uppbyggt på familjer. Massinvandring hänger istället samman med ett postmodernt, postborgerligt manageriellt system.
Utifrån ett postkolonialt perspektiv kan man också misstänka att den svenska adoptionspolitiken utgick från ett historiskt fönster vars förutsättningar var högst specifika. Fertiliteten hade sjunkit, liksom den inomeuropeiska fientligheten mot utomeuropéer. Men flertalet länder i det globala Syd var ännu så politiskt och mentalt beroende av länderna i Nord att den mest glödande kritiken av adoptionerna framfördes av enstaka länder som Nordkorea, samtidigt som korrupta praktiker var utbredda. Det historiska fönstret håller nu på att stängas. Ett led i den processen är Hübinette själv, i egenskap av representant för adopterade som mot bakgrund av korruption och barnarov vänder sig mot förd politik. Samtidigt finns en tendens till att adoptioner och, eventuellt, relationer över rasgränserna framstår som alltmer tabu i ”woke” kretsar. Tobias har beskrivit utomeuropeiska kvinnor med vita män som ”mångkulturella maskotar”, bloggaren Audacious Epigone tycker sig ana tecken på att detta är en inställning som vi får se mer av framöver bland vita liberaler. Oavsett vilket, det finns mycket av värde i Hübinettes forskning. Vad man än tycker om hans historia och åsikter.
Om skribenten: Joakim Andersen
