Ett givande tema hos flera av de mer samtida samhällsteoretikerna är att gamla modeller för att förstå kultur och politik är överspelade och måste ersättas av nya. Joel Kotkin har exempelvis utvecklat en modell där ”arbetare mot borgare” ersatts av oligarker, kleriker, allmoge och livegna. Neoreaktionärerna laborerade med kaster, antingen på grund av okunskap om Webers ständer eller av retoriska skäl, bland dem brahminer, vaishyas, heloter och daliter. Intressanta franska teoretiker som Christophe Guilluy har skisserat ett tredelat system där bostäderna i attraktiva storstäder tas över av överklasser och invandrargrupper medan infödda mellan- och underskikt trängs ut. De senare reagerar med bensinuppror, invandringskritik och gula västar, framväxten av ett uppdaterat medvetande är ännu i sin linda men processen i riktning mot Gramscis kontra-hegemoni pågår.
Flera av stadsgeografen Guilluys slutsatser återkommer hos statsvetaren Jérôme Fourquet. Hans bok L’archipel français, ”den franska arkipelagen”, studerar med utgångspunkt i mängder av statistik hur det franska samhället just nu splittras i sociokulturella ”öar”. Fourquets bok har tagits upp i en serie läsvärda artiklar av Guillaume Durocher. Durocher är en värdefull bekantskap, som skrivit intressant om allt från kulturkrigets biopolitik och behovet av ett etos till Paul Valéry som europeisk tänkare. Han framstår som en i grova drag identitär skribent, där fokus på demografi och politik kombineras med ett långt historiskt perspektiv och de positiva värden det för med sig.
I den första artikeln om Fourquets bok noterade Durocher bland annat att den historiska motsättningen mellan en katolsk höger och en sekulär vänster är överspelad. Katolska kyrkan har kollapsat politiskt i Frankrike, detsamma gäller för den delen kommunistpartiet. Fourquet har studerat trenderna i namnen barn ges. Kristna ”Marie” har fallit från 20 till 1-2% sedan 1970-talet. Namnvalen kan också antyda något om integrationen, i så fall ser det mörkt ut för den i Frankrike. Muslimska och afrikanska namn ökar, asiater ger däremot oftare sina barn franska namn. Samtidigt har engelska namn ökat, särskilt bland vanliga fransmän. Många ledande ”gula västar” har anglifierade namn. Det nya Frankrike som växer fram består enligt Durocher inte minst av tre viktiga block. En globalistisk elit och dess utbildade sympatisörer, ett block av muslimer och afrikaner, samt ett block av alienerade vita (Durocher kallar dem ”white proles”). Fourquet antyder hur explosivt ett sådant samhälle kan bli med formuleringen “in a multiethnic society, the relative weight of different groups becomes a crucial matter, as individuals seek a territory in which their group is the majority or at least sufficiently numerous.” Samtidigt har James Lafond i sina studier av nordamerikansk historia beskrivit hur praktiskt det är för eliter när de kan manövrera grupper på grundval av både klass och etnos. Att ”white proles” skulle alliera invandrarblocket framstår mot bakgrund av Lafonds studier som osannolikt, olyckligtvis är det också osannolikt att de ensamma kan utmana den globalistiska eliten. På sikt måste delar av eliten fås att alliera folket, oavsett om det sedan handlar om akademiska underskikt eller mindre grupper av oligarker.
I den andra artikeln om Fourquets bok tog Durocher upp attitydernas förändringar och socialliberalismens dominans. Det handlar bland annat om katolska kyrkans reträtt, synen på skilsmässa och biopolitik. På bred front har socialliberalismen, alternativt nihilismen, här flyttat fram sina positioner. Samtidigt noterade Durocher att det finns högfungerande katolska ”subkulturer” kvar, och att dessa tenderar att få fler barn än liberaler. Man kan också notera att den socialliberala trenden hängt samman med tilltagande överflöd och trygghet, en trend som nu tycks ha brutits. Vad det får för konsekvenser för befolkningens attityder återstår att se.
Den tredje artikeln utgår från samma fenomen som Christopher Lasch beskrev, där Lasch skildrade ”eliternas revolt” tar Durocher istället upp eliternas secession, hur de bryter sig loss från folket. Man kan även beskriva det som en skilsmässa, angreppen på folket för ”rasism” et cetera blir då både psykologiskt och ideologiskt begripliga. Fourquet beskriver eliternas secession som kulturell, geografisk och ideologisk. De går inte längre i samma skolor som vanliga fransmän, de bor inte bland dem, och de konsumerar inte samma nyheter. Samtidigt identifierar Durocher här en politisk akilleshäl. Macrons kärnväljare var ”the top ~20% of France consolidating as a cultural and electoral bloc.” Han har beskrivits som ”de rikas president” och haft svårt att vinna bestående sympatier utanför det globalistiska blocket.
I den fjärde artikeln antydde Durocher svårigheterna för Macron med flera med en strategi som spelar ut ”vita proletärer” mot muslimer genom symbolfrågor som slöjan. Det pågår sedan tidigt 2000-tal en process av ”re-islamisering” bland Frankrikes muslimer, där de yngre är mindre sekulariserade än de äldre. Ett skäl till detta tycks vara numerären i sig, ett annat reaktioner mot just symbolpolitik kring slöja et cetera. I artikeln tar Durocher även upp sådant som endogami, skolresultat och brottslighet.
Sammantaget är det fyra läsvärda artiklar. Mycket går att tillämpa även på svenska förhållanden. Macrons kärnväljare motsvaras här sannolikt av Centerpartiets och katolska kyrkan av den svenska. De bredare trenderna tycks ändå vara snarlika. Ett led i en strategi bör därför vara att medvetandegöra människor om att gårdagens konflikter är överspelade och att vi idag har att göra med de tre block Fourquet beskriver, detta dessutom i alla europeiska länder vilket gör samarbete över nationsgränserna nödvändigt. Den modell Macrons elitskikt konstruerat är i längden inte hållbar, den är heller inte legitim.
Om skribenten: Joakim Andersen
