Det har under åren uppstått något av en tradition att vi på den internationella kvinnodagen tar upp mer eller mindre intressanta feminister och kvinnliga tänkare. Bland annat har Dora Marsden, även känd som ”feminismens Max Stirner”, och Susan Faludi uppmärksammats. Överhuvudtaget finns det en del användbara verktyg i feministisk teori även för den som menar att ett motsägelsefullt tillstånd, med inslag av det Evola kallade gynekokrati, tagit patriarkatets plats. Det handlar inte minst om ansatsen att identifiera de ideologier som genomsyrar populärkulturen. Många feminister är så styrda av sin förförståelse och sina känslor att de aldrig når andra slutsatser än ”patriarkatet”, men det är som bland annat Faludi och Paglia visar fullt möjligt att dra mer nyanserade slutsatser än så. Bland annat kan man identifiera inslaget av misandri, manshat, i populärkulturen, eller spåra moderna arketyper som ”den fumlige fadern”. Även om slutsatserna inte är givna, den manlige betraktaren kan fokusera på att fadern är fumlig medan den kvinnlige betraktaren istället kan notera att han trots detta är den som driver handlingen. I en komplex verklighet kan båda sidor få sin förförståelse bekräftad samtidigt.
En givande bekantskap i sammanhanget är den israeliska sociologen Eva Illouz, som bland annat skrivit om samspelet mellan samhälle och känsloliv. Hon bidrar även med viktiga inslag i en förklaring till varför vår samtid rör sig i androgyn riktning. Intressant i sammanhanget är Cold Intimiacies, med undertiteln The Making of Emotional Capitalism, från 2007. Egentligen är det lika mycket organisationssamhället och det manageriella samhället som kapitalismen hon analyserar, men det är en bisak. Hennes begrepp emotionell kapitalism är en del av en fruktbar ansats som identifierar hur känslor och ekonomi påverkar varandra, ”emotionell managerkapitalism” kanske inte vore lika retoriskt effektivt.
Eva sätter fingret på två parallella tendenser. Dels följer hon hur psykoanalysen under 1900-talet anammades både av samhället i stort och av storföretagens byråkratier. De senare använde sig av psykologin för att öka produktivitet och minska konflikter, men Illouz noterar att det ledde till att ”aspects of womens emotional experiences and selfhood were incorporated into the new guidelines to manage human relationships in the modern workplace.” Traditionellt manliga egenskaper var inte användbara i dessa nya miljöer, istället hamnade ökat fokus på mer kvinnliga drag som ”paying attention to emotions, controlling anger and listening sympathetically to others.” Det finns en koppling mellan den manageriella revolutionen och feminiseringen av samhället, en koppling Illouz identifierar.
Men inte bara de väldiga managerstyrda organisationerna gynnade kvinnliga egenskaper, Illouz noterar att tjänsteekonomin hade liknande effekter. Ett ”kommunikativt etos” bredde ut sig, ”the ethos of communication blurs gender divisions by inviting men and women to control their negative emotions, be friendly, view themselves through others eyes, and empathize with others.” Om de industriella massorganisationerna bidrog till feminisering gällde det än mer så det post-industriella samhället. ”Stör inte de andra kunderna” kan politisk korrekthet kanske summeras.
Men samtidigt som psykologin spelade en roll i arbetsplatsernas ”feminisering” så bidrog de, något paradoxalt, till familjernas ”rationalisering”. Illouz skriver intressant om förhållandet mellan terapi och feminism, liksom hur psykologin bidragit till att ”intimate life and emotions are made into measurable and calculable objects, to be captured in quantitative statements.” Webers ”järnbur”, men i något oväntad tappning. Illouz skriver att ”the control of emotions, the clarification of ones values and goals, the use of the technique of calculation and the decontextualization and objectification of emotions all entail an intellectualization of intimate bonds.” När vi betraktar våra relationer och känslor utifrån, med utgångspunkt i psykologiska teorier, blir de mindre äkta. I synnerhet medelklassens känsloliv påverkades enligt Illouz av ekonomiska logiker (utbyte och förvaruligande).
Hennes slutsats är alltså att det kommunikativa etos invaderat både arbetsplatsen och familjen, med androgyniserande följder. Arbetsplatsen har feminiserats, hemmet och relationerna har rationaliserats och kvantifierats. Detta har oväntade effekter, å ena sidan blir våra känslor och relationer oäkta när de utsätts för den kommunikativa logiken. Illouz skriver om detta att ”communicating means to suspend or bracket the emotional glue that binds us to others.” Å andra sidan får våra känslor en central position i den kommunikativa ideologin. ”Jag känner mig kränkt” är svårt att bemöta både i den privata och offentliga sfären. Illouz förklarar här vissa aspekter av den politiskt korrekta kränkthetskulturen.
Intressant är även Illouz analys av självhjälpsgenren, där självförverkligande och lidande ges centrala platser. Vi får här en inblick i ett individualistiskt samhälle, ett samhälle som dessutom är influerat av psykoanalysens perspektiv och begrepp. Hon tar upp två centrala senmoderna fenomen, ”consumerism and sexual liberation” och konstaterar att de har gemensamt ”the fact that they made the self, sexuality, and private life into crucial sites for the formation and expression of identity.” Här bidrar hon med en förklaring till varför ”offerhierarkier” blivit så centrala i vår samtid, de följer logiskt av det terapeutiska narrativet. Ett terapeutiskt narrativ som idéhistoriskt har rötter bland annat hos Freud, samtidigt som det förändrats mycket sedan hans tid. Illouz menar att Freud var pessimist snarare än utopist, och var medveten om att klass påverkar möjligheterna till självhjälp. Verkligt intressant hos henne är tankarna kring spelet mellan känslor och klass, bland annat hur känslor blivit instrument för social klassificering och hur nya hierarkier uppstått avseende känslomässigt välbefinnande.
Illouz studerar i boken även hur internetdating påverkar sina utövare, ”mediet är budskapet” och ”Internet dating makes encounters into economic transactions.” I andra sammanhang har Illouz tagit upp Tinder. För singlar kan det vara värt att notera att hon skriver att ”the most successful people on the net are those who distinguish themselves by their linguistic originality and physical conventionality.” Sammantaget finner vi att hennes analys av det senmoderna samhället påminner en del om Christopher Lasch, föga förvånande givet att båda räknade Marx och Freud bland sina inspirationskällor. Slutsatserna stryker inte managerklassens självbild medhårs, tvärtom har Illouz tagit upp sådant som att feminismen institutionaliserats, att frigörelse ofta innebär nya former av kontroll och att den manageriella revolutionen skapat ett samhälle som förenar det sämsta av det arketypiskt manliga och kvinnliga. Hon kan kort sagt vara en givande bekantskap oavsett var man står politiskt.
Om skribenten: Joakim Andersen
