2020 lider mot sitt slut, det ”turbulenta 2020-talet” har redan gjort skäl för sitt namn. Enligt generationshistorikerna Strauss och Howe befinner vi oss i den fjärde och avslutande fasen i den era, det saeculum, som inleddes 1946. Den fjärde fasen i deras modell är en krisperiod, då draksådden från tidigare faser vuxit upp med besked. Från 1960-talets hedonism till 1980-talets atomism, deras följder kan nu inte längre ignoreras utan måste hanteras. Det här har blivit smärtsamt tydligt i år, samtidigt bör man vara medveten om att krisen är både oundviklig och nödvändig för att något nytt och bättre ska kunna ta vid. Inte minst av existentiella skäl, innevarande saeculum har varit intimt knutet till globalism och folkutbyte, till själlös materialism och hedonism.
2020 har i hög grad präglats av corona, inte minst har pandemin påverkat människors vardag. Massdöd på äldreboenden, social isolering, rädsla och sjukvårdare som går på knäna. Den svenska hanteringen har avvikit från våra grannländers, detsamma gäller dödstalen. Länge karaktäriserades den offentliga inställningen till Tegnell med flera av en närmast servil idolisering, tyvärr ett återkommande svenskt fenomen, men på sistone har viss kritik infunnit sig även i delar av etablissemanget. Att Tegnell kommer få bära hundhuvudet för de höga dödstalen är ingen vågad gissning, trots att de flesta bör inse att han inte agerat i ett politiskt eller strukturellt vakuum. Sverige hade varken resurser, demografiska förutsättningar eller möjligheter att föra samma politik som grannländerna. Men detta kunde inte erkännas utan att skada ”sverigebilden” och politiken blev därefter.
Pandemin har bidragit till den ekonomiska instabiliteten, slagit ut småföretag och tvingat människor i arbetslöshet. Inför 2021 står det också klart att den kommer användas för att inskränka västerlänningarnas friheter ytterligare, det talas om ”Great Reset” och liknande mer omfattande förändringar av våra samhällen i totalitär riktning. Men mer om det nedan.
Det sena 2010-talet kunde ofta förstås genom konflikten mellan folk och eliter, mellan populism och globalism. Både Brexit och Trumps valseger var uttryck för det, liksom för den tilltagande och välförtjänta legitimitetskrisen för etablissemang och system. Under 2020 bevittnade vi istället hur eliten omgrupperade, gick in i ”cheat mode” och mer eller mindre öppet skrev om spelreglerna (jämför Carl Schmitt). Det amerikanska presidentvalet var ett uppenbart exempel på detta, där både media och ”big tech” kastade masken och öppet framträdde som Trumps motståndare. Bland annat undanhölls demokratiska väljare information om Bidenfamiljen, upploppen och så vidare som skulle fått dem att rösta annorlunda. Det finns också rapporter om omfattande och avgörande valfusk, rapporter som aktivt tystats ner. Det mest flagranta exemplet på politisering av big tech torde vara när Twitter modererar, mästrar och lägger in kommentarer till den sittande presidentens tweets.
Denna utveckling är oroväckande, Trump som president har trots övriga tillkortakommanden varit en motvikt mot ett både korrupt och maktfullkomligt etablissemangs ambitioner. Om de upplever sig sitta säkert i sadeln kan vi förvänta oss att våra friheter och inflytande ytterligare rullas tillbaka under 2021. Massprotester kan då vara ett av få sätt att stoppa dem, något som dock försvåras om repressionen på sociala medier och internet omöjliggör samordning av sådana protester. Detta är de naturligtvis väl medvetna om.
Repressionen har därför tilltagit. Man måste vara mer än naiv för att tro att slumpen gjort att både Youtube och Swedbank saboterat för Swebb-tv, Radio Svegot och Fria Tider vid ungefär samma tidpunkt (banden mellan Google och svensk överhet har vi berört tidigare). Detta följer ett tydligt mönster, där inte minst selektiv tillämpning är den metod genom vilken överheten kan stänga ner vissa aktörer men inte andra. På så vis kan man ge sken av att det finns vissa regler som man följer, även om de bara tillämpas mot politiska fiender.
Sådan selektiv tillämpning av på samma gång otydliga och förvuxna regelverk präglade även hanteringen av BLM och amerikanska antifa under året. Undantag gjordes här från förbuden mot folksamlingar liksom mot rapportering av våldsamma upplopp. Det hela framstår som ett led i en klassisk ”färgrevolution”, men denna gång i ”bestens buk” istället för i Tredje världen. Som sådan får den sägas ha misslyckats, däremot var den framgångsrik som inslag i en politik av tilltagande repression. Många var de som under 2020 förlorade arbete och inkomst efter att ha dristat sig att påstå att alla liv räknas. Kopplade till upploppen var även en kampanj av angrepp på västerländska symboler, där bland annat statyer revs, och en populärkulturell trend där vita män byttes ut mot icke-vita män i flera sammanhang. Dessa företeelser är viktiga att dissekera, politiken är som bekant ”nedströms från kulturen”, en sådan ideologianalys kommer göras under 2021.
2020 illustrerade också hur splittrat Västerlandet är, det hänger samman med dess identitetskris. Ledare som förnekar, rentav bekämpar, det som binder dem samman kommer inte att kunna agera samfällt. Så uteblev stödet till, rentav intresset för, den europeiska utposten Armenien under konflikten med Azerbaijan och dess allierade Turkiet. Macron, känd för sin strävan efter folkutbyte utan islamister, stod ensam under sin konflikt med de sistnämnda. Västerlandet framstod alltmer som en jätte på lerfötter, en arena för andra aktörer. Bland annat Turkiet och Kina tycks idag ha flyttat fram sina positioner i Väst, på bland annat grekers och armeniers bekostnad. Här finner vi för övrigt en källa till optimism om Trump och den folkliga våg han är en mer eller mindre lämpad representant för skulle kväsas av repression. Våra motståndare är korrupta och principlösa till den grad att de kommer ge sig på varandra. Men det är en ringa tröst, för mycken skada kan ha hunnit åsamkas Europa och hennes folk innan dess.
Mer hoppingivande är då insikten att den tilltagande repressionen beror på att de känner sig trängda. Legitimitetskrisen avtar inte, för de högst konkreta problem som orsakar den kan inte lösas inom rådande system, av rådande elit eller under dominerande ideologi. Människor upplever mer eller mindre långsam systemkollaps, folkutbyte, otrygghet och tomhet i sin vardag oavsett om det är pandemi eller inte. ”Förnedringsrånen” skrämmer rentav mellanskikten tillräckligt mycket för att ha nyhetsvärde, fler och fler av dem får ”jimmie moments”. De genuint övertygade blir färre, kvaliteten på systemets lojalister, ”ideologins vakthundar”, sjunker.
Kopplat till detta ser vi ansatser till nya konfliktlinjer och fronter. Vänsterpopulismen led ett par föga uppmärksammade nederlag under 2020, där både Sanders och Corbyn utmanövrerades av mer resursstarka aktörer. BLM och amerikanska antifa torde gå samma öde till mötes, eventuellt mer handgripligt, om Trump avpolletteras. Det finns flera intressanta ansatser till en etablissemangskritik från vänster, bland annat Framåt Sverige, Markus och Malcom och Whats Left. I takt med att oligarkintressena kastar masken kommer åtminstone delar av vänstern att överge politisk korrekthet och anamma en genuin populisms konfliktbeskrivning. Det finns tecken på något liknande vad gäller liberalkonservativa, där snart sagt alla intressanta borgerliga svenskar samlats i nystartade Bulletin. Riskerna med att samla alla ägg i samma korg är uppenbara, brytningen med etablissemangsmedia är oavsett vilket potentiellt lovande. Detta inte minst då liberalkonservatism är den yttersta högerposition som tillåts mellanskikten. Ju tydligare repressionen och försämringen av västerlänningarnas vardag blir, desto tydligare kommer ett mångfacetterat motstånd att ta form. Värt att nämna här är även att i fler västerländska länder radikaliseras både polis och militär, något BLM-upploppen och kraven på ”defund the police” inte lär ha motverkat.
Vad detta innebär är att på samma sätt som vår motståndare kan upplevas som en hydra, med huvuden i allt från akademi och Hollywood till storföretag och djupstat, så kan de västerländska folkens reaktion liknas vid en flod. Det går att tillfälligt neutralisera delar av den, men de får snart sällskap av nya. Av värde här är dels att undvika onödiga interna konflikter under krisfasen, dels att ställa in sig mentalt och organisatoriskt på att 2021 kommer präglas av repression och kräva folkligt motstånd på flera fronter. Det handlar om stöd till alternativa institutioner, det handlar om politiska insatser för att kväsa big tech med flera, det handlar sannolikt också om folkliga massprotester mot den planerade politiken. För det sistnämnda talar den tilltagande försämringen av även breda skikts tillvaro, det är osannolikt att repression på internet kan förhindra detta. Mer troligt är att det har motsatt verkan att oligarkintressena nu kastat masken och slutat låtsas att reglerna är lika för alla spelare.
Avslutningsvis önskas med- och motpolare ett gott nytt år.
Om skribenten: Joakim Andersen
