Bland Bertold Brechts mer kända citat finner vi det klassiska ”om folket förlorar regeringens förtroende så får väl regeringen upplösa folket och välja ett nytt”. Det är kärnfullt och fångar en återkommande historisk företeelse, där överheten först frigjort sig från det folk ur vilket den sprungit för att därefter vända sig mot det. Ibland, om än långt ifrån alltid, är en del i detta att överheten på olika sätt för in främlingar på folkets territorium. Den åldrade Marx beskrev detta i sina etnografiska anteckningar, om irländska hövdingar skrev han att ”he brings in Fuidhirs to increase his wealth”. Även slaveriet beskrev han som en ny social och ideologisk logik, närmast som ett virus som invaderade och bröt ner den äldre, mer demokratiska ordningen. Något liknande beskrev Simmel med begreppen tertius gaudens och divide et impera. Idag, efter postmodernismen, är det frestande att istället tala om ”weaponizing of difference”, oavsett vilket kan LaFonds böcker om de tidiga amerikanska ”plantagerna” läsas som konkreta fallstudier utifrån Marx och Simmels perspektiv. I plantagerna exploaterades först en vit majoritet som avväpnade slavar och indianstammar priviligerades som jägare av förrymda slavar och som allierade krigare. Efter både indiankrig och slavuppror dominerade av vita men med både svarta och indianska medverkande övergick plantagernas överhet till att bekriga indianer och primärt förslava svarta. För att idag, enligt Lafond, alltmer utsätta de vita för något snarlikt det indianerna utsattes för.
Men inte bara LaFond, Simmel och Marx hade värdefulla perspektiv på kopplingarna överhet – främlingar och hur främlingar under brytningsskeden användes för att underminera äldre, mer folkliga modeller. Den tyske historikern och politiske ekonomen Max Weber (1864-1920), en av sociologins tyngsta namn, hade redan i sitt invigningsanförande, Der Nationalstaat und die Volkswirtschaftspolitik, 1895 studerat kopplingen mellan junkerklassens ekonomiska intressen och den växande polska befolkningen i östra Tyskland. Weber menade att de stora jordägarna var ”de enda som hade något att vinna på inflödet”, den tyska nationen hade det inte. Han vände sig också mot den vulgärmaterialistiska föreställningen att olika nationaliteter likriktas av att hamna i samma miljö, tvärtom menade han att de anpassade sig på olika sätt.
Invigningsanförandet framstår idag som olyckligt i sin beskrivning av Polentum, men de grundläggande resonemangen om konkurrens mellan nationaliteter och spelet mellan klass och nation är fortfarande av värde. I förbigående kan nämnas att detta även gäller Webers intresse för ständer och för byråkratisering. Inte minst är ständerperspektivet användbart för att förstå ”den nya klassen”, manageriatet och liknande. Men till det återkommer vi framöver.
I det mäktiga postuma verket Ekonomi och samhälle utvecklade Weber det tema Marx och Simmel varit inne på, med fokus på den militära aspekten. Det var här inte fattiga fuidhirer, eller frigivna slavar som blivit byråkrater, som stod i fokus utan legosoldater, slavsoldater och liknande. Men det historiska sammanhanget var snarlikt. En överhet som bryter sig loss från det folk ur vilket den utgått tenderar att använda främlingar som våldsmakt. Weber skrev här att ”patrimonialism and, in the extreme case, sultanism tend to arise whenever traditional domination develops an administration and a military force which are purely personal instruments of the master.” I mer traditionella samhällen hade härskaren sin ställning genom folket, nu ”it turns into his personal right, which he appropriates in the same way as he would any ordinary object of possession.” En sådan härskare förlitar sig gärna på slavar och legoknektar. Weber beskrev här historiska exempel på arméer av slavar, bland annat abbasidernas turkiska slavar och de svarta slavsoldater som mäktiga familjer i Hejaz använde i sina fejder. Han tog också upp de ottomanska janitsjarerna och de egyptiska mamlukerna.
Weber identifierade här några intressanta teman. För det första att främlingar var direkt knutna till härskaren på ett sätt stam- och folkfränder inte var. Han skrev att ”naturally, the hired soldiers were most closely tied through solidary interests to the princes domination whenever they were completely alien (Stammfremd) to the subjects and thus could neither seek nor find close ties with them.” I synnerhet livvakter rekryterades gärna bland främlingar, ”patrimonial rulers quite regularly preferred to recruit aliens for their bodyguards, from the Cretans and Philistines of David to the Swiss guards of the Bourbons. Almost every radical ”despotism” had such a base.” Ibland erbjöds de land som belöning, ”these troops too, were particularly reliable if they came from alien tribes and thus were completely tied to the ruler’s domination. Therefore land was often granted especially to persons alien to the country.”
Weber noterade dock att användandet av beväpnade främlingar, oavsett om de var fria eller slavar, var förenat med vissa risker. Dels kunde dessa de facto ta över makten från de nominella härskarna, som exempelvis mamlukerna. När härskarens makt vilade på våldet snarare än traditionell legitimitet blev härskaren så beroende av sin armé att vid hans död eller militära motgångar ”the soldiers simply dispersed, went on strike, deposed and installed dynasties, or they had to be newly won through donations and promises of higher pay; of course, they also could be made to desert the ruler through the same means.” Både Rom och flera ”sultanismer” drabbades av detta öde, med politisk instabilitet som följd.
Det tredje temat Weber berörde var en marknadsekonomi som förutsättning för ”sultanismen”, utan skatteinkomster kunde slavsoldater inte köpas och hyrsvärd inte lejas.
Sammantaget finner vi alltså att härskare som frigör sig från folket tenderar att utnyttja och alliera främlingar. Ibland som slavar eller fuidhirer, ibland som byråkrater och ”tyska fogdar”, och ibland som livvakter och militärer. Det sistnämnda är intressant idag givet att värnplikten avskaffats och vapenlicenser inskränks, samtidigt som överheten aktivt verkar för ”mångfald” i militär och polis. I vad mån detta är medvetet är en annan fråga, Weber, Simmel, Lafond och Marx påminner oss i varje fall om att när överheten bjuder in och priviligerar främmande grupper är det ett tecken på att det gamla samhällskontraktet mellan folk och överhet diskret sagts upp. Det hela har en ekonomisk aspekt, men de politiska, ideologiska och militära aspekterna är också värda att ha i åtanke. Att de härskare och tyranner Weber beskrev var individer medan vår överhet består av kollektiv är inte heller det centrala här, logiken att överheter som vänder sig mot folket gärna gör det med stöd från främlingar är tidlös.
Om skribenten: Joakim Andersen
