Under åren har vi med ojämna mellanrum tagit upp konflikter mellan de grupper som ingår i den så kallade regnbågsalliansen. Det är intressant samtids- och idéhistoria att följa dessa konflikter, en möjlighet bland annat att bekanta sig med begrepp som TERF, SWERF och Two-spirit. En del av den intersektionella vänsterns attraktionsförmåga bygger som bekant, i varje fall enligt oss bourdieusianer, på att dess vokabulär är på samma gång lagom exkluderande och har den karaktär av ”nyhet” som Adorno avskydde. Det fyller då en funktion för oss andra att bekanta oss med terminologin, det sänker dessutom dess värde.
Bekantskap med konflikterna i regnbågsalliansen blottlägger också det faktum att det är vad Gramsci beskrev som ett historiskt block, och att detta block varken är statiskt, egalitärt eller naturligt. Blocket befinner sig i förhållanden av konflikt och samarbete med andra historiska aktörer, tydligt i synnerhet om vi i Francis efterföljd betraktar konfliktlinjen mellan folk och manageriella eliter som den centrala (regnbågsalliansen står sällan på folkets sida här). Dessa förhållanden förändras över tid. Men även internt pågår ständiga försök att manövrera de olika beståndsdelarnas relativa positioner och privilegier. Gårdagens vän kan vara dagens rival, något begrepp som TERF och SWERF belyser. I min analys är vita feminister och muslimer de centrala aktörerna att följa, av delvis olika skäl. Vita feminister för att de är kedjans svagaste länk, resursstarka men ideologiskt mer utsatta är de mest troliga att försvara sina resurser med varianter på TERF-fenomenet. Muslimer för att de som objekt betraktade har en central plats i alliansen, men som subjekt betraktade svårligen hör hemma bland HBTq-personer och andra. Vilket påminner oss om att alliansen inte är naturlig, andra konstellationer och historiska block är möjliga. Alliansen uppstod vid en tid då den gemensamma fienden vars resurser man ville åt, den vite mannen, framstod som ohotad. Så är inte fallet idag, och detta bidrar både till tendenser av öppna hot mot honom och till tendenser av interna konflikter.
En konflikt som hamnat i skuggan av BLM är den mellan olika grupper i det så kallade ”rasifierade” kollektivet. Detta är en i grunden oanvändbar term, om man inte är bärare av kolonialerans dikotomi mellan ”vita” och ”de andra”. ”De andra” består av flera vitt skilda grupper, där historiska, sociala, kulturella och genetiska faktorer bidragit till lika många unika situationer. Man behöver inte ens anlägga ett intersektionellt perspektiv och föra in klass eller kön i analysen för att konstatera att inte nog med att svarta och hispanics har olika förutsättningar i USA, både reellt och i kulturindustrins föreställningsvärld, även inom grupperna finns det betydande skillnader. Tejanos, chicanos och kubaner kan nämnas som distinktioner inom hispanicgruppen, nigerianer, somalier, haitier och Tariq Nasheeds Foundational Black Americans som motsvarigheter bland de svarta. Att alla dessa grupper ska kategoriseras som ”rasifierade”, eller för den delen olika kollektiv som ”invandrare” i Sverige, är obegripligt om man inte anammat ett synnerligen specifikt narrativ där ”the white man” är fienden. Det är ett narrativ som endast upplevs självklart av den som okritiskt konsumerar kulturindustrins produkter.
Detta blir tydligt om vi riktar blicken mot Kalifornien, där den demografiska förskjutningen i USA gått relativt långt. Från att 1970 ha utgjort runt 77% av befolkningen har de vita icke-hispanics minskat sin andel till drygt 36% 2018. Värt att notera är att flertalet hispanics i Kalifornien identifierar sig som vita, när dessa medräknas är närmare 60% av befolkningen vit. Konflikterna i Kalifornien tycks främst kretsa kring den svarta minoriteten. Det finns en latent konflikt mellan asiater och svarta, där både koreaner och kineser beskylls för att vara snikna affärsmän som exploaterar svarta samtidigt som de senare beskylls för att rikta in sig på just asiater som lätta rånoffer. Denna konflikt blev högst konkret under upploppen 1992, då Koreatown drabbades hårt. Men det finns också en latent konflikt mellan svarta och latinos, där flera kvarter utsatts för vad som jämförts med etnisk rensning. Latinogäng har brutalt fördrivit svarta från flera bostadsområden, det ikoniska Compton är idag till 70% befolkat av latinos. Om vita hade varit inblandade hade brutaliteten i dessa konflikter väckt starka känslor och stort intresse hos vita antirasister.
Men det är inte bara genom våldsdåd och ”black flight” regnbågsalliansen underminerats i Kalifornien. I samband med presidentvalet genomfördes en folkomröstning i delstaten, ”proposition 16”, om den rasbaserade kvoteringens vara eller icke vara. ”Affirmative action” avskaffades 1996 i Kalifornien, men 2020 genomfördes alltså en ny omröstning om saken. David Cole beskriver i en läsvärd artikel på TakiMag hur kompakt stödet från de manageriella eliternas ”Katedral” var, ”the California Democrat Party and every Democrat officeholder in the state championed Prop. 16, as did every major newspaper. Every leftist “social justice” organization—the ACLU, NAACP, NOW, the ADL, BLM, even the Sierra Club and the PTA—backed Prop. 16. So did the Chamber of Commerce, Twitter, Facebook, Netflix, Microsoft, Uber, Dropbox, Reddit, Lyft, Yelp, AirBnB, Instacart, Gap, Levi’s, United Airlines, Wells Fargo, the 49ers, the Giants, and the Oakland A’s. Soros backed it. The Chan/Zuckerberg Initiative backed it. Ava DuVernay backed it. Kaiser, Blue Shield, and PG&E backed it.” Likafullt förlorade proposition 16. De asiatiska väljarna röstade mot propositionen, latinoväljarna likaså. En del vita röstade för, men de flesta vita röstade mot. Den enda grupp som mangrant röstade för ”affirmative action” var de svarta, och de är idag så få i delstaten att det inte var tillräckligt.
Coles tes är att omröstningen i grunden inte var en omröstning om ”identitetspolitik”, utan en omröstning om de svarta. Varken asiater eller latinos behöver kvotering i Kalifornien, asiaterna för att de presterar väl och latinos dessutom för att de är numerärt dominerande. Proposition 16 hade därför missgynnat dem och gynnat de svarta, och bland annat därför röstade de ner förslaget. Cole ser detta som en historiskt viktig händelse, för den antyder hur situationen för de svarta kan komma att te sig i det post-vita Amerika. Han skriver om detta att ”it’s an illustration of how the demographics of “new America” will inevitably contribute to a waning of black influence. Nonblack minority-majority California just said “no” not only to blacks, but to every leftist “opinion leader” in the state who interceded on their behalf. It’s thoroughly grim news for black Americans, and it bodes poorly for the future”.
Man frestas instämma i Coles bedömning, proposition 16:s öde är historiskt intressant. De svartas ställning i ”mångfalden” är lika motsägelsefull som vita feministers och muslimers, om än på andra vis. Deras kulturella och symboliska kapital är lika betydande som villkorat, givet att de inte äger vare sig de reklambyråer eller den kulturindustri som kopplar dem till vitalitet, mångfald och så vidare. Samtidigt är de ofta, som det kaliforniska exemplet belyser, placerade långt ner på de etniska hierarkierna av andra ”rasifierade” grupper. Detta till den grad att när det inte uttryckligen konstateras i media att gärningsmannen är vit svensk kan man som tumregel utgå från att utbrott av ”afrofobi” i vårt land begås av andra invandrargrupper. Vilka förskjutningar som väntar på sikt återstår att se. Trumps projekt innehöll ett försök att bjuda in svarta till ett nytt historiskt block, relativt framgångsrikt jämfört med tidigare republikaner men resultatet ändå tämligen magert. Numerärt var stödet från hispanics ofta större. Oavsett att både afrofobi och rasifierad är tveksamma begrepp är det händelserika tider vi lever i.
Om skribenten: Joakim Andersen
