Det torde ha undgått få att The Mandalorian är den nya serien förlagd i Star Warsuniversat, reklamen är snart sagt överallt. Mandalorianen är så att säga tänkt att vara inkörsporten till den nya streamingtjänsten Disney+ för den vuxna publiken. Givet att det ursprungliga Star Wars förmedlade flera mytiska och traditionella teman, skildrat inte minst av Steven Rosen i läsvärda Jedi in the Lotus, är det intressant att bekanta sig närmare med den nya serien.
The Mandalorian är gediget producerad vad gäller allt från specialeffekter till musik. Jon Favreau är seriens skapare och producent, musiken har gjorts av svenske Ludwig Göransson, och kända skådespelare som Werner Herzog och Nick Nolte medverkar.
Det är en rymdvästern förlagd i ett universum som uppvisat starka västerninfluenser ända sedan Lucas allra första film. På så vis anknyter både Lucas och Favreaus filmer till teman i det amerikanska, och numera även det bredare västerländska, mytiska medvetandet. Att sandfolket är ett slags indianer är exempelvis logiskt. Samtidigt finns i Favreaus serie en koppling till ”revolvermannen” som arketyp och till japanska ronin och samurajer genom huvudpersonen. Den inledningsvis namnlöse ”mandalorianen” tillhör en av Star Wars mest populära kulturer, mandalorianerna med deras distinkta rustningar och krigartraditioner (”this is the way”). Likt en ronin är huvudpersonen delvis frånkopplad detta, Mandalor har skövlats av Imperiet och han livnär sig som prisjägare. Krigarens kod har reducerats till allvarligt menade men likväl döda former. Det finns oavsett vilket betydande likheter mellan ”Mando” och Geralt av Rivia, bland dem också en popularitet som antyder en betydande efterfrågan på krigartraditioner och en identifiering med alienerad manlighet.
Huvudpersonen befinner sig i en moralisk gråzon och åtar sig uppdraget att föra en Yodaliknande liten person, av fansen kallad ”baby Yoda” och uppskattad av många för sin gullighet, till en ”klient” med tydliga kopplingar till det nyligen besegrade Imperiet. Han säljer kort sagt sitt svärd till genuint onda aktörer. Men en redan latent sida hos honom väcks till liv igen i mötet med det försvarslösa lilla livet, och en spännande händelsekedja inleds. Mycket mer än så kan inte sägas om handlingen, annat än att det i vissa avsnitt är riktigt spännande.
Mer intressant är att följa serien ur ett mytiskt och psykologiskt perspektiv. Ett centralt tema är då barnet. Huvudpersonen är själv föräldralös och har vuxit upp som ”foundling” i den mandaloriska kulturen. Sitt eget inre barn försöker han i efterhand vårda genom att bistå ”foundlings” och barn, något som gör den affärsmässiga hanteringen av ”baby Yoda” till en katalysator för honom. Gradvis blir han något som påminner om en far. Att barnet här tillhör samma ras som Yoda, redan som barn i samklang med Kraften, gör att det hela för tankarna till andra ”himmelska barn”. En betydande skillnad finns samtidigt, barnet är i serien mer öppet för omgivningens influenser. Mer psykologi än mytologi, kort sagt (även Yodabarnets moraliska utveckling är osäker).
Ett centralt tema är som hämtat från Wilhelm Reich, freudo-marxismens ”svarta får”. Reich var en tidig förespråkare av både social och sexuell revolution, men kom även att röra sig i gränslandet till new age. I USA jagade han UFO:n med ”cloudbusters”, han utvecklade också en teori om en universell energi eller livskraft kallad orgoner. Reich beskrivning påminner både om mer ockulta perspektiv och om ”Kraften” i Star Wars (om än med ett starkt erotiskt fokus). Han beskrev också fenomen han kallade muskel- och karaktärspansar, Muskel- och Charakterpanzer, bland annat ett försvar mot trauman. Oavsett om Favreau läst Reich eller inte finns det en stark koppling mellan det reichska karaktärspansaret och den i barndomen traumatiserade mandalorianens rustning, närmast övertydligt i den scen där ”baby Yoda” försöker ta sig ”innanför skalet” på en sårad ”Mando”. I vad mån detta beror på att teman från Reich blivit en omedveten del av den populärkulturella allmänbildningen eller om de uttrycker en mer allmän psykologisk verklighet är svårt att bedöma.
Vi kommer här osökt in på de samtida troper serien uttrycker (jämför hur den senaste Frostfilmen uttrycker tropen ”förfädernas synder/skuld”). Det rör dels mandalorianens bakgrund som flykting och de trauman han bär med sig, dels hans motvilja mot droider och hur han inser att man kan inte generalisera en hel grupp. Två teman som är återkommande i vår samtid men inte var det på samma sätt 1977. Några samtida troper bryter serien istället med, där Imperiet i de senaste filmerna närmast framstått som ett ”vitmaktprojekt” låter Favreau istället en framträdande imperieaktör vara färgad. Mandalorianen har heller inte fått sina krafter gratis, på det ”önskeuppfyllande” vis som återkommer i många samtida filmer, utan han har varit tvungen att finslipa dem över tid.
Mandalorianens moraliska ambivalens hör vår samtid till och skulle varit de ursprungliga filmerna främmande (undantaget Han Solo, men det relevanta med Han är hans steg ut ur gråzonen snarare än gråzonen som sådan). Den självklara distinktionen mellan Kraftens ljusa och mörka sida som genomsyrade Star Wars kan i vår relativiserande och vilsna tid framstå som både orealistisk och barnslig, detta säger mer om vår tid men kan förklara ”Mandos” långa vistelse i gråzonen. I vår tid tar ”omvändelsen” uppenbarligen betydligt längre tid än den gjorde för Han.
På liknande sätt är det mytiska nertonat i seriens första säsong. Jediriddarna lyser med sin frånvaro, fokus ligger snarare på psykologiska processer. Huvudpersonen har upplevt trauman som barn, han har byggt upp ett högst materiellt karaktärspansar kring sitt inre barn när han levt i gråzonen, men kontakten med ”baby Yoda” mjukar upp pansaret. Som en psykologisk och moralisk liten studie är det ingalunda ointressant, det är dessutom tillräckligt mångbottnat för att inte bli övertydligt. Den mytiska aspekten är däremot starkt nedtonad, något som även det säger en del om vår samtid. Det talar oavsett vilket till Favreaus fördel att han inte låter Kraften reduceras till ”superkraft” eller leksak.
Som helhet är det en spännande och välgjord serie, även om den bekräftar Ross Douthats tes om vår samtid som dekadent i meningen oförmögen till nyskapande. Favreau utgår från redan existerande element och skapar en ny kombination av dem. Inslaget av igenkännande är stort. Det betyder inte att serien är dålig, däremot att den inte kan jämföras med det ursprungliga Star Wars. Men ”baby Yoda” är gullig, den mandalorianska krigartraditionen tilltalande och handlingen spännande, så som ren underhållning är det sevärt. Så även som inblick i samtiden.
Om skribenten: Joakim Andersen
