Till sociologins klassiska namn hör Georg Simmel (1858-1918), han får även räknas som en av de potentiellt mer givande sociologerna för en intellektuell höger. För detta talar sådant som hans relation till Stefan George och Karl Wolfskehl, hans tänkandes karaktär av Lebensphilosophie, liksom valet att mot slutet av livet bege sig till Svarta skogen och sluta läsa tidningar. Simmel skrev klassiker om storstaden och penningen, vilka för tankarna till Jungs avantgardekonservatism i gränslandet till en mer aristokratisk liberalism. Föga förvånande var han också en beundrare av Spengler och berörde ofta sådant som relationen mellan massa och individ. Aristokratier och socialism intresserade honom, liksom förhållandet mellan jämlikhet och frihet. Simmel postulerade bland annat att ”up to this day at least, socialistic or nearly socialistic societies have been possible only in very small groups and have always failed in larger ones.”
Simmel erbjuder värdefulla, bitvis högintressanta, perspektiv på vårt eget samhälle och dess dynamik. Han kunde, närmast i förbigående, identifiera ”the phenomenon that the usurper, who wants to dominate a society that is stratified by estates, usually tries to gain support from the lowest classes. For, in order equally to rise above all, he must level all; and this he can achieve, not by raising the lower strata, but only by lowering the higher to the level of the lower.” I ett annat resonemang kompletterade han Marx tankar om gensen med både etniska och aristokratiska aspekter, ”the old constitution of the gens seems to have been transformed several times into a real aristocracy only because a new population pressed upon it, a population alien and too numerous to be absorbed even gradually. Confronted with this increase of the total group, the associations of gentes, which in their whole nature were quantitatively limited, could maintain themselves only as aristocracies.” Avseende sådana aristokratiers framtidsutsikter var han däremot mindre optimistisk, de var sårbara genom sin begränsade numerär.
Man kan fortsätta, Simmel är en av de tänkare vars verk innehåller mängder av kärnfulla reflektioner. Men hans mest centrala insikter rörde fenomenen tertius gaudens och divide et impera, i grunden tidlösa men av stor betydelse för maktutövningen i det postmoderna managersamhället, det Sam Francis gav namnet Leviathan. Bland annat förklarar de viktiga sidor av den så kallade ”identitetspolitiken” och ”bioleninismen”.
Simmel beskrev dyader, alltså ”grupper” om två, och triader, grupper om tre. Hans beskrivningar av spelet i en triad är ”trialektiskt” och för bitvis tankarna till spelteori. Den tredje parten i en triad kan exempelvis vara en medlare, det kan vara positivt för gruppen och mildra konflikter. Men Simmel analyserade också hur ”the nonpartisan may also use his relatively superior position for purely egoistic interests.” Den tredje som drar fördel av de två andras konflikt kallar Simmel tertius gaudens, kanske bäst översatt som ”den vinnande tredje”. Denna tredje kan gynnas av att de två andra är jämnstarka, jämför Marx beskrivning av den franska statsmaktens autonomi som en följd av balansen mellan arbete och kapital. Det är fullt möjligt att följa framväxten av managersamhället som resultatet av en sådan process, där konflikter mellan två parter leder till att en tredje part tar över. En tredje part som av förklarliga skäl gärna tonar ner sin egen existens och ännu under 2000-talet fortsätter förklara samhället med 1800-talstermerna ”arbete och kapital”.
Den tredje kan också mer passivt gynnas av val en av de båda andra gör. Här blir jämförelsen med vår tids managerskikt som försöker förarga europeiskättade folkliga skikt genom att gynna ”minoriteter” svår att undvika. Simmel skrev om detta att ”a case in point are the benefits and promotions which a party bestows upon him, only in order to offend its adversary.” Men han lade till att ”it is a particularly petty and mean attitude that befriends a third element for the sake of annoying a second: indifference to the moral autonomy of altruism cannot appear more sharply than in this exploitation of altruism.” Oavsett vilket, managereliternas tendenser att skapa och utnyttja konflikter mellan infödda folkliga skikt å ena sidan och importerade skikt å den andra blir ofta begripliga mot bakgrund av Simmels tertius gaudensbegrepp, oavsett om det är managereliten själv eller dess skyddslingar som är ”tertius” i ekvationen. Även i geopolitiken är tertius gaudens ett användbart begrepp, liksom vad gäller flexibla småpartiers oproportionerligt stora makt.
Vi leds då osökt in på Simmels tankar kring divide et impera, idag ibland känt som ”let’s you and him fight”. Simmel noterade att den engelske kungens makt ökade som följd av att två nationer levde under honom, infödda och normander, med delvis olika lagar. Simmel skrev här att ”the discord of these nations resulted (and in similar cases results) not only from their actual conflicts but also from their actual differences that made a common legal enforcement difficult.” Med mer samtida termer är det en ”weaponization of difference” han beskrev, det antyder också att detta är något återkommande i samhällen där staten separerat sig från folket. Mångkultur, identitetspolitik och privilegier framstår då inte som skilda fenomen utan som delar av ett paket, perioder av reell individualism däremot som kortvariga historiska parenteser. Bland annat för att om de ”två”, på gott eller ont, växer samman försvinner en viktig del av den tredjes maktbas.
Sammantaget finner vi att Simmels tankar om tertius gaudens och divide et impera erbjuder ett fortsatt högst relevant perspektiv för att förstå det samhälle och de ideologier managereliten gynnat framväxten av.
Om skribenten: Joakim Andersen
