Den som följer medias rapportering av sådant som protesterna och upploppen i USA eller hanteringen av pandemin i Sverige kan lätt få intrycket att media har en agenda och att denna agenda överlappar andra resursstarka eliters. En värdefull bok i sammanhanget är Manufacturing Consent från 1988, av Edward S Herman och Noam Chomsky. Herman var professor emeritus med fokus bland annat på media, Chomsky är en framträdande lingvist och anarkist som för ett drygt decennium sedan var en inflytelserik del av vänstern. I takt med att vänstern rört sig bort från den kritik av globalisering och amerikansk utrikespolitik Chomsky förknippas med har hans stjärna dalat något, men Manufacturing Consent är synnerligen relevant oavsett vilket. Vi kommer att läsa den mot bakgrund av vissa samtida händelser.
Chomsky och Herman utvecklar i boken en analys av medias roll med utgångspunkt i strukturer och institutioner. De talar här om en ”propagandamodell”, ”it is our view that, among their other functions, the media serve, and propagandize on behalf of, the powerful societal interests that control and finance them. The representatives of these interests have important agendas and principles that they want to advance, and they are well positioned to shape and constrain media policy.” Media spelar en central roll i skapandet och upprätthållandet av ”åsiktskorridoren”, consent, overtonfönstret, den hegemona ideologin eller vad man nu vill kalla den.
Detta artificiellt skapade konsensus kan inte förstås isolerat från eliter och deras intressen. Herrarna Herman och Chomsky skrev att deras slutsats efter mångåriga studier av medias praktik var att ”they serve to mobilize support for the special interests that dominate the state and private activity, and that their choices, emphases, and omissions can often be understood best, and sometimes with striking clarity and insight, by analyzing them in
such terms.” Här kan särskild tyngd läggas vid ”omissions”, det media inte rapporterar om säger ofta väl så mycket om deras agenda som det de väljer att rapportera om. Ett exempel på sådana ”omissions” kan vara en ung svensk man som misstänks ha mördats av en invandrare i samband med att han försökte förhindra en våldtäkt. Av detta kan vi börja dra slutsatser om medias agenda och i förlängningen agendan hos de eliter som dominerar stat och privat sektor.
Chomsky och Herman beskriver i boken media som ett ”guided market system”, med ”guidance” från ”the government, the leaders of the corporate community, the top media owners and executives, and the assorted individuals and groups who are assigned or allowed to take constructive initiatives.” Många involverade har internaliserat ”the constraints imposed by proprietary and other market and governmental centers of power”, i normalfallet är censuren därför snarast självcensur. De båda författarna noterar även att media inte är en monolit i alla frågor. I de frågor där eliterna inte är ense kan det finnas utrymme för olika åsikter om taktik, ”a certain diversity of tactical judgments on how to attain generally shared aims, reflected in media debate.” Inte så när eliterna är överens, exempelvis avseende invandringen.
Fem centrala filter nyheter passerar tas också upp. Det handlar för det första om mediaaktörernas storlek och koncentration. ”Two dozen firms control nearly the entirety of media experienced by most U.S. citizens.” Antalet aktörer har tenderat att minska över tid, även om internet här haft en positiv effekt. Det handlar för det andra om annonsintäkternas betydelse, som anarkist betonar Chomsky att annonsörerna ogärna valt vänstertidningar, ”advertising did, in fact, serve as a powerful mechanism weakening the working-class press.” I Sverige bör presstödets betydelse nämnas här, även det kan skapa vissa lojaliteter. För det tredje handlar det om att mediabyråkratier behöver nyheter och dessa får de ofta från andra byråkratier. ”Only other bureaucracies can satisfy the input needs of a news bureaucracy.” Här tar författarna också upp urvalet av experter. För det fjärde handlar det om ”flak”, möjligheten att rikta omfattande kritik mot vissa nyheter. Och för det femte handlade det om ”anti-kommunismen som religion”, eller överideologi. Värt att notera är att Chomsky var medveten om att eliter kan byta ideologier över tid, han menade att efter det kalla krigets slut 1991 har anti-kommunismen ersatts av kriget mot terrorn som filter. Medias hantering av kriget mot Serbien passar in i den förändringen.
Detta för oss osökt över till frågan om vad medias praktik idag säger om eliternas överideologi idag. Chomsky och Herman beskrev deras ideologi 1988 som konservativ, men det var mer än 30 år sedan och rapporteringen av mordet i Härnösand, protesterna i USA et cetera låter antyda att så inte längre är fallet. Högst aktuell här är den distinktion som tas upp i boken mellan hur media rapporterar om ”värdiga offer” och ”ovärdiga offer”. 1988 handlade det om offer för förtryck i länder som var USA:s fiender respektive allierade, idag handlar det ofta om andra faktorer. Chomsky och Herman skriver om detta att ”propaganda campaigns will not be mobilized where victimization, even though massive, sustained, and dramatic, fails to meet the test of utility to elite interests.” Den som på allvar undrar varför media inte gör reportage om groomingskandalerna i England eller liknande har svaret i det stycket. Medias urval av offer att lyfta fram fyller en central funktion i ”manufacturing consent” och detta har inte på något magiskt vis upphört bara för att politisk korrekthet ersatt anti-kommunism som elitideologi.
Sammantaget är Manufacturing Consent en synnerligen givande analys av media, även om den av naturliga skäl kan vara mer svårsmält för den som råkar dela den världsbild media och allsköns eliter distribuerat. Perspektivet är värdefullt och kan tillämpas på andra sfärer, såsom manufacturing youth culture och manufacturing hysteria. Analysen är för övrigt ett tungt argument mot talet om ”vit rasism”, ”institutionell rasism”, ”patriarkatet” och så vidare. När media aktivt arbetar för att skapa konsensus kring existensen av ”vita privilegier” kan man till exempel utgå från att det är eliters intressen vi har att göra med, kort och gott är sanningen den diametralt motsatta. Försöket att göra ”vita privilegier” och ”vit rasism” till allmänt omhuldade sanningar är ett praktexempel på det Marx kallade ideologi.
Däremot kan författarnas förstående inställning till vissa vänsterdiktaturer vara smolk i glädjebägaren för en del läsare, det är oavsett vilket historia. Slutsatsen är däremot densamma för dagens systemkritiker som den var för Herman och Chomsky, ”along with trying to contain and reverse the growing centralization of the mainstream media, grassroots movements and intermediate groups that represent large numbers of ordinary citizens should put much more energy and money into creating and supporting their own media.”
Om skribenten: Joakim Andersen
