Chuck Palahniuk förknippas av de flesta med klassiska Fight Club, en bok som genom sin kombination av den arketypiskt starka Tyler Durden, träffsäkra iakttagelser av samtiden och en nihilistiskt färgad existentialism blev både generationsroman för generation X och del av den populärkulturella mytologin. Samtidigt kunde man identifiera flera teman i Fight Club som Palahniuk fortsatt att intressera sig för, inte minst frälsning och myt. Den namnlöse huvudpersonen sökte en stunds frälsning i de många stödgrupperna han deltog i, Tyler Durden förde handlingen in på arketypernas och det mytiskas domäner. I böcker som Choke fortsatte Palahniuk sedan att beröra frälsning och skuld, men han har också flitigt återvänt till det mytiska och det magiska. Min favorit vad avser det senare temat är Rant.
I boken följer han Buster ”Rant” Casey, en ung man från Middleton på den amerikanska landsbygden. När boken börjar är Rant redan död, och handlingen förs framåt genom att människor som mött honom under hans liv, grannar, släktingar med mera, återberättar vad de minns. Detta sätt att skriva är en litterär utmaning. I början bemästrar Palahniuk det inte fullt ut vilket gör inledningen smått långtråkig. Lyckligtvis tar sig handlingen gradvis, och mot slutet av boken innebär berättartekniken att det hela får en extra dimension av mystik, genom berättarrösternas motsägelsefulla versioner och påståenden byggs en myt upp.
Rabies och revolt
Over the years, a moderate amount of ink has been spilled on the topic of the Homeric feminine substantive lyssa (Attic: lytta), a term meaning ”1. martial fury” and ”2. rabies”.
– Bruce Lincoln, Death, War, and Sacrifice
Rant visar sig snart ha varit en märklig ung man, från en märklig familj, i en märklig liten stad. Staden härjas av flockar av vilda hundar, de ylar i mörkret och kan slita sina ägare i stycken. Den unge Rant framstår i likhet med Durden som en trickster, vars ”skämt” ofta har dödliga övertoner. Rant får sina kickar genom att låta giftspindlar och ormar förgifta honom, och ådrar sig gång på gång rabies. Samtidigt har han ett övermänskligt smaksinne, och är mycket populär bland sina jämnåriga.
I det indo-europeiska kollektiva omedvetna finns en koppling mellan rabiesliknande tillstånd av raseri, uppror, natt, kaos, vargar/hundar, sex, död och det gudomliga, går vi långt tillbaka ingår även vildmarken där. Hos oss är det förknippat med Oden. Detta halvt omedvetna, halvt glömda, idékomplex utforskar Palahniuk mästerligt i beskrivningen av Rants uppväxt. Berättartekniken, att låta människor i omgivningen återberätta händelserna, innebär dock även att man aldrig kommer huvudpersonen inpå livet.
Efter att ha flyttat in till storstaden dras Rant in i något som kallas Party Crashing, en motoriserad version av de slagsmålsklubbar Palahniuk beskrev i Fight Club. Samtidigt blir han upphov till en muterad rabiesepidemi, och en period av socialt kaos och uppror. ”Wodan, id est furor.”
Palahniuks samhällskritik i Rant förs till skillnad från i en del andra verk gradvis in i handlingen, men vi får snart klart för oss att i den nära framtid som beskrivs är människorna slavar under arvtagaren till TV och radio, det som kallas boosting och innebär att man blir direktuppkopplad genom uttag i bakhuvudet. Många sitter därför hemma, isolerade och konsumerande ”upplevelser”. Rabiesinfektionen stör förmågan att boosta, och de smittade vacklar därför ut på gatorna, där de sprider smittan vidare.
Palahniuk för också in klassamhällets tidsdimension i handlingen på ett spännande sätt, genom att beskriva en framtid som är tidsmässigt segregerad. De så kallade Nighttimers får bara visa sig på nätterna, Day-Timers på dagarna. Även här bryter de infekterade mot bestämmelserna.
Rant är en tämligen filosofisk bok. Palahniuk tar upp sådant som historiska epidemier, med ”superspridare” som Typhoid Mary (tyfoidfeber) och Gaetan Dugas (HIV), liksom historiska exempel på hur sjukdomar använts som vapen. De mässlingsbesmittade täcken som gavs till indianer är kanske mest kända, men Palahniuk tar upp fler exempel som Tuskegeestudien. Han för också in rena konspirationsteorier, och antropologiska teorier kring communitas, liminal tid och taoistiska tankar kring odödlighet. För mycket kan inte sägas om detta, men de avslutande antydningarna om vad hela boken egentligen handlat om kommer som en överraskning och gör att man är glad att man uthärdade de första, ganska intetsägande, kapitlen. Som helhet är det alltså en både spännande och tankeväckande bok, som återigen visar vilken framstående skildrare av sin samtid och dess myter Palahniuk är. Att han samtidigt berör ett indo-europeiskt idékomplex och utvecklar ett originellt men trovärdigt ”magisystem” är en bonus. Rant är min favorit bland Palahniuks böcker och den som ihop med Fight Club är mest lämpad att inspirera läsare med egna författarambitioner.
Om skribenten: Joakim Andersen
