Generation X förknippas med black metal, gangsta rap och skinheads, en av de återkommande nomadgenerationerna av svarta får i Strauss och Howes generationsteori. Vår generationsroman var på många sätt Fight Club av Chuck Palahniuk, en nihilistisk pärla med flera djupare dimensioner. Boken filmatiserades även med Brad Pitt och Edward Norton i huvudrollerna, filmen blev en stor succé och är en bestående kultklassiker.
Den namnlöse huvudpersonen har ett kontorsarbete i det lägre manageriatet men lider av sömn- och meningslöshet (”deliver me from Swedish furniture” uttrycks det bland annat). Den senmoderna bristen på mening fångar Palahniuk skickligt i boken, som förutom att vara spännande även är en idéroman. Nihilismen i konsumtionssamhällets hjärta beskrivs bland annat på följande vis:
Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need. We’re the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War’s a spiritual war… our Great Depression is our lives. We’ve all been raised on television to believe that one day we’d all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won’t. And we’re slowly learning that fact. And we’re very, very pissed off.
Palahniuk målar upp ett i grunden overkligt samhälle, där inte minst våldet och döden sanerats undan. Men även det heliga. Han kom här att resonera på ett sätt som för tankarna till Jack Donovan (Palahniuk har senare också uttryckt sig positivt om författaren till The Way of Men). Men inflytandet från Joseph Campbell gjorde att Fight Club även innehåller intressanta reflektioner kring förhållandet mellan barn och föräldrar, på samma gång generations- och könsrelaterat. ”What you see at fight club is a generation of men raised by women.” ”You spend your life searching for a father and God.” Återerövringen av den egna manligheten och en relation till våldet är centrala delar av handlingen.
Det psykologiska dramat i skeendet har fascinerat många läsare, för mycket kan inte sägas om det utan att förstöra läsningen (en ytterligare fråga kan dock ställas, nämligen vem Marla Singer egentligen är). Men det är en fängslande och skickligt genomförd studie i postmodernismens sönderfallande individualitet Palahniuk gör, samtidigt som den går bortom detta och in på Jungs och arketypernas domäner. Utöver att skildra hur ättlingarna till jägare, krigare och shamaner försatts i overkliga och mansfientliga situationer för Palahniuk nämligen in en både senmodern och tidlös arketyp i form av den kaotiske men karismatiske Tyler Durden. Det är Durden som visar huvudpersonen ett annat sätt att leva, det är han som ligger bakom både Fight Club och Project Mayhem. Durden representerar både existentiell vilja till äkthet och vilja till förstörelse. Han blandar mer traditionella insikter i stil med ”the things you used to own, now they own you” med försök att påskynda den moderna världens kollaps och ersätta den med ”a cultural ice age” där älgar strövar genom canyonskogarna runt Rockefellercentrets ruiner. Durden är en livsfarlig trickster, besläktad med både Loke, Satan, Oden och Jokern. Han har föga förvånande karvat sig en nisch i den samtida mytologin.
Intressant var också det starka inslaget av klasshat hos Durden. Durden var en tidig medlem av prekariatet och urinerade i de mycket rikas mat, utsatte chefer för utpressning och så vidare. Detta inslag hos Palahniuk, med egna arbetarklassrötter, läses med fördel mot bakgrund av Jim Goads klassiska Redneck Manifesto. Istället för att söka ersatz-äkthet och exotisk vitalitet hos främmande grupper kunde vår generation ha funnit dem hos våra egna ”rednecks”, men historien och bekvämligheten ville annorlunda. Palahniuk skisserade oavsett vilket ett motstånd mot ”jobb” och konsumtion, i skärningspunkten mellan klass och manlighet som idag skulle ha stämplats som fascistiskt. Att lösningarna i boken kanske inte var alldeles konstruktiva är en annan sak, skönlitteratur är varken politiska manifest eller recept för framtidens soppkök. Project Mayhems drag av terrorism var kort sagt litterärt effektiva, dragen av Männerbund och råbarkad situationism av mer bestående värde.
Palahniuk skrev med Fight Club en generationsroman som fångade flera aspekter av den senmoderna erfarenheten. Den har kallats nihilistisk, men har också existentialistiska inslag. Även om Durden ofta gick från passiv till aktiv nihilism är det inte givet att läsaren väljer samma väg. Palahniuks intresse för religion och frälsning går också att urskilja i boken. Att han under åren rört sig åt höger förvånar inte, den samhälls- och kulturkritik som fördes fram i Fight Club överlappar bättre den genuina högern än vänsterliberalismen. En klassiker värd att läsa och se igen är den fortfarande.
Om skribenten: Joakim Andersen
