EU har i samband med massinvandring och pandemi hamnat i en legitimitetskris, i hanteringen av de båda problemen har eurokraterna lämnat mycket övrigt att önska. Samtidigt har flera central- och östeuropeiska länder utmärkt sig positivt under kriserna. Frågan om Europa och EU-projektets framtid blir en av vår tids ödesfrågor, inte minst för oss som värnar om Europa men ser eurokraterna som fientligt inställda till vår civilisation och dess folk.
Ett värdefullt perspektiv på dagens konflikt mellan Europa och eurokrater är det historiska, David Engels har i Auf dem Weg ins Imperium identifierat likheter mellan den romerska republikens undergång och vår egen tid. Sedernas förfall, massinvandring, korrupta eliter, sekularisering, ”bröd och skådespel” och interna konflikter, allt detta ägde rum också under den tid som föregick republikens fall. Men som Engels visat följdes det av konflikter och därefter en ”imperiell kompromiss” med inslag av både populism och traditionalism. Engels bok är kort sagt mycket läsvärd för den som vill förstå sin samtid (den har också tagits upp tidigare på Motpol).
Engels har flyttat från den belgiska småstad där ”stadskärnan islamiserats, infrastrukturen bokstavligen kollapsat och arbetslösheten nått nivåer bara upplevda i Grekland eller Spanien”. Han har istället gjort polska Poznan till sitt hem. Engels är idag analytiker vid Zachodniinsttutet i Poznan, han är även president för The Oswald Spengler Society for the Study of Humanity and World History. I den senare egenskapen har han varit med och tilldelat Michel Houellecq Spenglerpriset.
För den som ogärna läser tyska finns det flera artiklar och intervjuer som ger en inblick i Engels världsbild, det framgår då också snart att den i hög grad överlappar den nya högerns. Engels ser en historiskt förankrad identitet som avgörande för Europas framtid, han har i likhet med Julius Evola beskrivit det som ett ödesdigert misstag att basera en politisk union på moderna värden. I artikeln Towards a Hesperialist Future for Europe skriver Engels att ”without a common identity, no European solidarity is possible in difficult times such as ours today”, han noterar också att ”such an identity, however, must be based on more than just the idea of ‘universal human rights’; it also has to take into account what Europe and Europeans have in common: a Western view of man deeply rooted in tradition and history.” Den nya högern har konstaterat att framtiden tillhör dem med längst minnen, Engels beskriver i en intervju hur eurokraterna aktivt bekämpar vårt minne samtidigt som ”the Chinese have made a huge effort to renew their traditions from before the revolution, resurrecting Confucius and Lao Tse. Muslims are convinced of the need to return to the ancestry of their ancestors.” Det är bara Europa som är på väg att ”blandas” med övriga världen, ”the only culture that is disappearing amid globalisation is European civilisation.” Engels ser här de öst- och centraleuropeiska länderna som ett bålverk mot Europas undergång, de är fortfarande normala och trevliga länder. Han beskriver dem även som friare än Västeuropa.
I likhet med den nya högern ser Engels varken den klassiska nationalstaten eller dagens EU som en lösning på våra problem. Ett Europa splittrat i stater skulle tas över av andra stormakter medan EU är ett anti-europeiskt, centraliserat projekt. Engels lösning i det hesperialistiska manifestet, att jämföra med Alain de Benoists och Evolas, är istället det som kallats imperium. Mer specifikt det heliga tysk-romerska rikets Sacrum Imperium. Ett Europa som samarbetar på vissa områden och lämnar andra åt nationer och regioner. Engels fokus på behovet av positiv identitet och inre faktorer som religion, familj och sedlighet för ett starkt Europa är givande. Han tar i en intervju upp utbildningsväsendets svek, hur flera generationer gått miste om känslan av historisk kontinuitet. Engels skriver att ”a generation has emerged that does not feel any connection or sense of solidarity with its past. For my students, ancient Rome is as distant as ancient China. The sense of any intellectual continuity has vanished.. they are already living outside history.” Detta kan, och måste, åtgärdas av ”a good educational system and good cultural management” för utan en känsla av identitet är vi chanslösa i mötet med andra kulturer. I likhet med Spengler är han inte utopist, han är väl medveten om att historien inte slutar och att kulturer kommer fortsätta försöka dominera eller erövra varandra. Även om han inte önskar det är han övertygad om att Europa kommer drabbas av inbördeskrigsliknande tillstånd, med ”förorter som staten förlorat kontrollen över, landsändar som behärskas av paramilitära, etniska eller religiösa grupper, kriminalitet som får övertaget, ekonomisk bankrutt och politisk förlamning”. Om Europa ska överleva den fasen är en grundläggande stolthet över vår unika civilisation och våra folk avgörande.
Sammantaget finner vi alltså att Engels är en värdefull bekantskap. han erbjuder ett historiskt perspektiv på samtiden, men han skisserar även den troliga framtiden. Med utgångspunkt i den kan man förbereda sig som både privat och politisk aktör.
Om skribenten: Joakim Andersen
