Joseph Schumpeter (1883-1950) var en av 1900-talets mest inflytelserika ekonomer, inte minst på grund av sitt fokus på entreprenörens betydelse och skildringen av hur kapitalismen genomgår perioder av kreativ förstörelse. Bland hans studenter finner vi bland annat Robert Solow, John Kenneth Galbraith och Paul Sweezy. Han hade flera värdefulla insikter att erbjuda, oavsett om man kallar sig höger eller vänster. Det går att finna inslag från både marxistisk, klassiskt liberal och mer reaktionärt maktrealistisk tradition hos Schumpeter. Han såg bland annat kapitalismen som dömd att gå under och beskrev New Deal närmast som en statskupp.
I likhet med Marx hade han ett tvärvetenskapligt perspektiv, och rörde sig inom både ekonomins och sociologins domäner. Det blev inte minst tydligt i klassiska Capitalism, Socialism and Democracy från 1942. Schumpeter ställde sig där frågan om socialismen var oundviklig, svaret var dystert. Schumpeter såg kapitalismen som ett synnerligen effektivt system för att skapa välstånd genom kopplingen vinst-anseende-entreprenör-innovation, men han menade även att det innehöll politiska och kulturella svagheter som skulle bli dess undergång.
Schumpeter inledde sin studie med att gå igenom ”the one great socialist thinker”, Karl Marx. Han lyfte fram dennes starka sidor och viktiga tankar, vilka visar sig vara många. Det rör bland annat hans enorma lärdom inom historia och ekonomi, hans kris- och konjunkturteori, hans skildring av framtida centraliseringstendenser och hans historiesyn. Samtidigt identifierade han Marx svaga punkter, bland annat bristen på intresse för entreprenörens roll och oförmågan att förstå arbetarens psykologi (jämför Lenins frustration). Schumpeter vände sig också mot den marxska teorin om den ursprungliga ackumulationen, då den inte tar med mänskliga olikheter i tillräckligt hög grad. Dels överbetonar den enligt Schumpeter de utomekonomiska faktorerna, (rån och så vidare), dels tillägger Schumpeter att ”in the last resort succesful robbery must rest on the personal superiority of the robbers. And as soon as this is admitted, a very different theory of social stratification suggests itsef”. Schumpeter var kort sagt inte egalitarist, varken vad gällde människosyn eller mål. Hans intresse för den politiska faktorn förenade honom också med Pareto snarare än Marx.
Schumpeters genomgång av Karl Marx tänkande är en av de mest initierade och hederliga som gjorts. Det betyder både att den icke-marxistiske läsaren får en förståelse för vad i tänkandet som är av värde, och användbara argument som utgår från bristerna i det. Avsnittet om Marx hade varit en klassiker i sig. Men Schumpeter fortsatte med ett avsnitt lika klassiskt, det avsnitt där han ställde sig frågan om kapitalismen kan överleva och besvarade den nekande. Här påminde han om Marx och synen på kapitalismens undergång som oundviklig, men han hade en annan syn på orsakerna till det hela. Han stod här betydligt närmare, förvisso marxinfluerade, högertänkare som Burnham och Francis. För Schumpeter var det snarast så att kapitalismen segrar ihjäl sig, genom sin förmåga att skapa välstånd. Det är inte massornas ökande armod eller tendenserna till monopol som kommer ge kapitalismen dödsstöten, tvärtom har den lett till välstånd just för massorna och genom kreativ förstörelse och innovation slår den sönder de företag som förlitar sig på monopolställning.
Schumpeters analys var mer originell än så. Hans fokus låg på den ”socio-psykologiska överbyggnaden”. Kapitalismen tvingar fram ett rationellt sätt att se på världen, inte minst genom den ekonomiska rationalitet vi måste anamma i vardagen. Det betyder att gamla traditioner och institutioner förlorar legitimitet, kritiseras och avskaffas. Schumpeter noterade här att en rationell inställning i kombination med bristfällig information mycket väl kan leda till sämre beslut än de som drivs av ”fördomar” och förknippas med ”låg IQ”. Han använde här det politiska tänkandet under 1600- och 1700-talen som exempel, trots föregiven rationalitet ledde det till katastrofer. Intressant är även att Schumpeter likt Freud och många andra menade att bakom de rationella argumenten gömmer sig ofta de verkliga motiven. Men mer om det nedan.
Den rationalitet kapitalismen uppmuntrar till beskrivs av Schumpeter som i grunden anti-heroisk, utilitaristisk och pacifistisk. Denna rationalism är ett tveeggat svärd, som även underminerar de institutioner som skyddar kapitalismen och bourgeoisien. Schumpeter beskrev entreprenörens centrala roll i kapitalismen, men han beskrev också hur denne ersätts av byråkrater i storföretag (”economic progress tends to become depersonalized and automatized. Bureau and committee work tends to replace individual action”,. Jämför även Illouz beskrivning av storbyråkratin som en feminin miljö). Utan entreprenörer mister borgarskapet i bredare mening både en del av sina inkomster och sin funktion. De reduceras till administratörer.
Schumpeter menade dessutom att borgarna utgjorde en mer handfallen och okarismatisk elit än äldre tiders aristokratier. Rationaliseringsprocessen hade trängt undan dessa äldre eliter och ersatt dem med borgare, men den processen var ett hot mot det kapitalistiska systemet. Schumpeter skrev om detta att ”without protection by some non-bourgeois group, the bourgeoisie is politically helpless and unable not only to lead its nation but even to take care of its particular class interest. Which amounts to saying that it needs a master.” En sådan symbios mellan klasser och skikt såg Schumpeter som det normala under de senaste 6000 åren (jämför Dumezil och högerns insikt att ekonomin måste underordnas det politiska och det heliga). Men kapitalismen slår inte bara ut för-kapitalistiska skikt som kunnat vara dess allierade, den slår också ut stora delar av de politiskt viktiga skikten av småföretagare. ”The very foundation of private property and free contracting wears away in a nation in which its most vital, most concrete, most meaningful types disappear from the moral horizon of the people.”
När entreprenören ersätts av avlönade byråkrater och anonyma massor av aktieägare förlorar också Ägandet och Kontraktet den absoluta innebörd de hade tidigare. ”Dematerialized, defunctionalized and absentee ownership does not impress and call forth allegiance as the vital form of property did.” Borgaren bygger nu inte längre en dynasti parallellt med sitt företagande, den borgerliga familjen förlorar då också sin betydelse. Detsamma gäller det borgerliga huset. Borgarskapet förlorar tron på sina egna ideal, samtidigt som det heroiska ideal som entreprenören, i någon mån, förkroppsligade försvinner.
Den kritiska inställning till auktoriteter och institutioner som göddes av kapitalismen vänds nu också mot kapitalismen. Detta i en situation där borgarklassen gjorts värnlös, där ideologier och eliter som kunnat försvara den borgerliga ordningen försvunnit. Schumpeter skrev träffsäkert om detta att ”the bourgeois fortress thus becomes politically defenseless. Defenseless fortresses invite aggression especially if there is rich booty in them. Aggressors will work themselves into a state of rationalizing hostility – aggressors always do.” Hans fokus på rationaliseringen innebär inte att han tror att de rationella argumenten kommer först och fientligheten därnäst. Tvärtom kommer först insikten att ”fortet är försvarslöst och rikt”, därefter kommer vreden och argumenten. ”Capitalist rationality does not do away with sub- or super-rational impulses. It merely makes them get out of hand by removing the restraint of sacred or semi-sacred tradition. In a civilization that lacks the means and even the will to discipline them and guide them, they will revolt”.
Här kommer de intellektuella in i bilden. Schumpeter tecknade bilden av dessa som en historiskt osäker klass, normalt i behov av beskyddare. De är en klass för sig utan att vara en klass i sig, inte en ”riktig” social klass som arbetare eller borgare men ändå i besittning av gemensamma vanor och intressen. Denna klass växer i antal och betydelse i det borgerliga samhället, bland annat i media, universiteten och byråkratin. Schumpeter beskrev dem som kritiker av naturen, med en stark tendens till missnöje. ”Discontent breeds resentment. And it often rationalizes itself into that social criticism as we have seen before is in any case the intellectual spectators typical attitude toward men, classes and institutions especially in a rationalist and utilitarian civilization.” Mot denna kritik har borgarna inget att försvara sig med, de illiberalt repressiva åtgärder som skulle ha behövts för att rädda deras civilisation är dem främmande. Schumpeter beskrev hur bourgeoisien rentav lät sig utbildas av sina svurna fiender och anammade deras radikala världsbilder.
Sammantaget talade detta för att den kapitalistiska och borgerliga civilisationen var på väg att gå under och ersättas av någon form av socialism (ett begrepp Schumpeter använde i bred mening). Han beskrev det inte som önskvärt, men identifierade de centrala motsättningarna i den civilisation som hade börjat gå under. Detta dessutom på ett sätt som påminde starkt om machiavellianer som Burnham och Francis. Schumpeter citerade själv både Pareto och Le Bon, hans syn på eliter och demokrati överlappar Paretos. Den bild han målar i boken är kort sagt det föga smickrande porträttet av en borgerlig elit som å ena sidan låtit sig förslappas av konsumtion och å andra sidan inte förstår eller bryr sig om sin egen civilisation. Betraktat från det machiavellanska perspektivet är det en fängslande skildring. Schumpeter må ha talat om det post-borgerliga stadiet som socialistiskt, Francis istället om den manageriella Leviathan, de båda perspektiven berikar varandra i hög grad. Att läsa Francis efter Schumpeter torde vara givande. Oavsett om man är konservativ, marxist, klassisk liberal eller liberalkonservativ är detta i varje fall en klassiker. Om än en bitvis nedslående sådan, för den utveckling i riktning mot ”socialism” som Schumpeter tecknade har fortsatt sedan 1942.
Om skribenten: Joakim Andersen
