Den moderna världen har beskrivits på många sätt, ett adjektiv som återkommer regelbundet är ful. Den moderna världen har vad gäller både konst och arkitektur brutit med en lång tradition av strävan mot det sköna. Greve Stenbock summerade den genuina högerns syn på det estetiska med orden ”en ful lyktstolpe är en ond lyktstolpe”, en ful stadsbild är därmed också en ond stadsbild.
En givande beskrivning av detta fenomen erbjöd Roger Scruton i boken Beauty – A Very Short Introduction. Han tog där även upp sådant som det skönas idéhistoria, från earlens av Shaftesbury begrepp ”disinterested interest” via Kant, Hegel och Burke till mer samtida teoretiker som Greenberg. Han diskuterade förhållandet mellan det sköna, det sanna och det goda, dock mer som filosof än som traditionalist. Intressanta stycken tog upp skillnaden mellan det sköna och det sublima, där den överväldigande känsla naturen ibland kan väcka hör till det senare. Andra stycken tog upp Scrutons syn på pornografi och prostitution, där de hos konsumenten reducerar personer till utbytbara kroppar. Han har kallats vardagens konservativ, och tog upp ”minimal skönhet”, alltså den skönhet och ordning vi strävar efter att omge oss med i vardagen. Att, som Peterson uppmanar, ”städa ditt rum” har också ett estetiskt värde. Likaså att vårda och planera en trädgård eller inreda ett hem. Scruton var inte traditionalist, men han skrev inkännande om släktskapet mellan det heliga och det sköna. Vårt förhållande till dessa båda kategorier har betydande likheter.
Men i vår tid har det sedan decennier förts ett regelrätt krig mot det sköna. Det handlar för Scruton inte enbart om en flykt från det sköna, utan om ”a desire to spoil beauty”. Detta är inte bara fallet vad gäller viss konst och arkitektur, utan även film och musik. Scruton identifierade flera orsaker till detta, och flera uttryck för det. Uttrycken är i synnerhet två; skändning och kitsch. Att medvetet skända det sköna, exempelvis genom att kalla ett krucifix nedsänkt i urin för konst eller att förfula stadsbilden med dåligt genomförd ”menskonst”, beskrev Scruton som besläktat med skändande av det heliga. Detta då det sköna och det heliga påminner oss om att världen har en ordning och att vi kan bli vägda på en våg och funna för lätta. ”In the presence of sacred things our lives are judged and in order to escape that judgement we destroy the thing that seems to accuse us.” Det sköna implicerar en värdehierarki och därmed en uppsättning krav. En lösning för den som upplever att han eller hon inte kan leva upp till kraven är att förkasta och skända värdehierarkin som sådan. Detta kan sedan, individuellt eller kollektivt, bli en besatthet.
Det andra uttrycket för kampen mot det sköna gav Scruton namnet kitsch, det handlar om ”konstens disneyfiering” och banalisering. Djupdimensionen och meningen försvinner, kvar blir stereotyper att konsumera utan några uppoffringar eller reflektioner. Scruton skrev om detta att kitschen är ”a heartless world, in which emotion is directed away from its proper target towards sugary stereotypes.” Han tog också upp hur konsten befinner sig i krig med ”effect addiction”, i vår tid exempelvis autotune, blodiga specialeffekter och liknande.
Scrutons förklaring till krisen för det sköna var inte lika djupgående som Evolas, men den har ett betydande värde och är lätt att förmedla. Kopplingen mellan det sköna och det heliga, alltså i grunden det goda, det sanna och det sköna, står här i fokus hos Scruton genom offret. Förmågan att uppoffra har försvunnit från den moderna världen, och med den det sköna. Scruton formulerade detta med orden ”beauty is vanishing from our world because we live as though it did not matter; and we live that way because we have lost the habit of sacrifice and are striving always to avoid it. The false art of our time, mired in kitsch and desecration, is one sign of this.” Det går utan problem att komplettera detta med en metafysisk förståelse av det sköna för den som så önskar.
Genom sin beskrivning av de stora modernisterna som Eliot, Schoenberg, Pound och Pfitzner lät Scruton också ana en lösning. De strävade inte efter att skända eller att banalisera, deras mål var att föra vidare traditionen under svåra omständigheter, ”to renew the tradition, not to destroy it, but to renew it as a vehicle in which beauty, rather than banality, would once more be the norm.” Om detta är möjligt i det sekulariserade massamhället är en annan fråga, dadaister och surrealister var mer skeptiska. Scruton satte oavsett vilket det sköna i fokus och identifierade det krig som förs mot det. Det är sedan upp till läsaren att avgöra vad som kan göras åt det.
Om skribenten: Joakim Andersen
