En av vår tids mest populära filmer är Frost från 2013. Det är den mest framgångsrika animerade filmen någonsin, den har också haft en betydande påverkan på kulturen. Nyligen hade uppföljaren Frost 2 premiär, även den mycket uppskattad.
Frost är en milt sagt oberoende tolkning av HC Andersens berättelse Snödrottningen. Filmen följer två föräldralösa systrar och berör tidlösa teman som systerskap, rädsla, mognad och kärlek. Den äldre prinsessan Elsa har av oklara skäl en magisk kraft som rör is och snö. Men hon har som barn råkat skada sin lillasyster Anna och är därför rädd för att använda den. Elsa stänger in både sina känslor och sina förmågor, tills det en dag blir för mycket för henne. Om Snödrottningen snarast är antagonisten i Andersens mer kristna saga är hon istället en arketyp Elsa riskerar att röra sig mot i filmen. Temat med hjärtan som fryser till is används däremot i både saga och film.
Psykologiskt är den första Frostfilmen enkel men effektiv, de teman som tas upp hanteras skickligt och har slagit an en sträng hos många i publiken. Många känner igen sig i Elsa, oavsett vad det mer konkret är de stängt in och dolt (bland annat ska hon ha blivit en ”queerikon”). Att finna en syntes mellan att vara sig själv och att vara, exempelvis, en syster är en tidlös utmaning oavsett vem man är. Förhållandet mellan Anna och Elsa är också fint och övertygande skildrat. Till detta kommer en lagom blandning av komiska inslag i form av en snögubbe och en ren, musik, en kärlekshistoria och spänning. Det är kort sagt en bra film, dess framgångar är välförtjänta.
Även metapolitiskt är Frosts framgång intressant. Filmen utspelar sig i kungadömet Arendal, ett tänkt rike med skandinavisk natur, arkitektur och estetik. Tydligen finns det en betydande efterfrågan på sådana filmer, samtidigt som utbudet blir allt mer begränsat. Detta har ideologiska skäl, ”tidsandan” har svårt att hantera européer i gemen och europeiska män i synnerhet. Dessa svårigheter blir inte mindre över tid.
Det blir tydligt med uppföljaren, Frost 2 från 2019. Vi följer här Anna och Elsa igen, tillsammans med Annas pojkvän Kristoffer och snögubben Olof. Handlingen är nu mer mytologisk och mer komplex, den är dessutom något mörkare. Ursprunget till Elsas krafter avslöjas, samtidigt som elementarväsen, förtrollade skogar, vattenminnen, den frusna norden och förbannelser förs in i handlingen. Systrarnas, i synnerhet Elsas, färd in i det magiska okända och hennes hantering av elementarandarna skildras med inkännande och spänning. Hoten mot Elsa är här inte onda människor eller känslomässig isolering utan betydligt mer magiska och ödesdigra. Handlingen är inte lika kärnfull som i den första filmen, men det den förlorat genom ökat antal trådar tar den igen genom myt och magi. Musiken är dessutom bättre, kärleken mellan Anna och Kristoffer roligt men samtidigt allvarligt skildrad.
Om den nordiska estetiken i den första Frostfilmen redan år 2013 kunde upplevas ”på gränsen” har den 2019 blivit omöjlig. Därför har vissa kompromisser gjorts med ”tidsandan”. Arendal har blivit mångkulturellt, ett folk som påminner om samer spelar också en viktig roll i handlingen. Det senare är i sig naturligt i och med att handlingen nu rör sig ytterligare ett stycke åt norr. Vad som är mindre naturligt, men desto mer en kompromiss med ”tidsandan” är det inslag av ”fädernas synder” som orsakat hela händelsekedjan. Om detta kan dock inget mer ordas utan att förstöra upplevelsen, den uppmärksamme kommer själv identifiera det. Ett annat fenomen som kan nämnas är att filmer med för många vita karaktärer idag kan slippa igenom genom att låta dessa vara exotiska vita. I en serie som Peaky Blinders exempelvis irländska resande, i andra sammanhang kanske halvsamiska.
Sammantaget finner vi alltså att den första Frostfilmen är välförtjänt populär, psykologiskt effektiv med en nordisk estetik. Den andra Frostfilmen är ännu något bättre, inte minst genom de mytiska inslagen och Elsas fortsatta utveckling. Temat med balans mellan människor å ena sidan och natur och övernaturligt å den andra är också positivt och spännande skildrat. Samtidigt fortsätter Disney att döda gåsen som lägger guldäggen, här genom att urvattna en del av det som gjorde den första filmen så ovanlig. Arendals förändring från 2013 till 2019 säger något om den hegemona ideologin och tidsandans små patologier. Det går att göra filmer med enbart polynesier men filmer med enbart européer känns otäckt.
Om skribenten: Joakim Andersen
