Den franska traditionalisten René Guénon (1886-1951) utvecklade i sina skrifter en värdefull analys av den moderna världen. Han utgick från det perspektiv på världen och livet som varit det normala i de flesta civilisationer och kulturer, inklusive det gamla Europa. Det gör att oavsett om man fullt ut delar hans slutsatser eller inte så är det ofta spännande att läsa honom, man tar del av radikalt annorlunda infallsvinklar på sådant som annars ses som ”självklart”. Guénons analyser av sådant som vardagen som problem och den moderna världen som präglad av kvantitetens herravälde är intressanta oavsett om man är samhällsfilosof, mystiker eller kulturkritiker. Inte minst är han mer tillgänglig för läsare från vänster än den likaledes traditionalistiska Evola.
Bland Guénons mest kända verk finns The Crisis of the Modern World och The Reign of Quantity and the Signs of the Times. Det sistnämnda ses ofta som hans civilisationskritiska magnum opus. Han beskriver där historien som förfall, från ett tillstånd präglat av kvalitet och form till den moderna världen under kvantitetens och det materiellas herravälde. Guénon för metafysiska och filosofiska resonemang kring sådant som förhållandet mellan kvalitet och kvantitet, essens och substans. Med utgångspunkt bland annat i grekisk filosofi och hinduisk tradition definierar han tid och rum, liksom skillnaden mellan enhet och likriktning. Han kritiserar rationalism och materialism.
En intressant röd tråd är det Guénon kallar solidifiering, en process som fortskridit under tusentals år. Det finns vissa beröringspunkter med både marxistisk och primitivistisk teori här, Guénon tar upp Kain och Abel och skillnaden mellan nomad och bofast. Redan jordbruket är en solidifiering av världen, men jordbrukare bygger förr eller senare också städer av sten (”the mineral is more fixed and more ’solid’ than the vegetable”). Skillnaderna mellan nomader och bofasta berör sådant som musiken och synen på tid och rum. Bofasta bygger städer i sten och ägnar sig åt metallurgi, något de ursprungligen nomadiska hebréerna länge betraktade med skepsis (något liknande beskriver Hyltén-Cavallius i Wärend och Wirdarne, i skogsbygderna fanns det in i relativt modern tid familjer som föredrog trä framför järn). Solidifieringen går från nomadernas värld av djur via jordbrukarnas värld av växter till stadsbornas värld av först sten och därefter metall (och sedan glas och plast). Vår värld är solid, fast, på ett sätt den inte var för våra förfäder, vi lever omgivna av sten och plast där de levde omgivna av luft, liv och krafter. Guénon introducerar en intressant tanke här, under den pågående förfallsprocessen förändras också världen som sådan, ” there must necessarily be a constant correlation between the state of the world itself, or of what is called ’nature’ in the usual sense of the word and more especially of the terrestrial environment, and the state of mankind, whose existence is evidently conditioned by that environment”. Det är enligt Guénon alltså inte bara vår förmåga att förnimma det mer än mänskliga som förtvinat, magin har så att säga ”dött” i viss mening också.
Likheterna mellan Guénon och Marx sträcker sig längre än till relationen mellan solidifiering/”materiell bas” och psyko-fysiologisk/ideologisk verklighet. Guénon beskriver också det Marx kallar alienation, men från en annan utgångspunkt och med ett annat djup. Till skillnad från Marx, och Marcuse, vet han så att säga ”under vilket tecken” han kritiserar den moderna världen. Guénon vänder sig mot att hantverk ersatts av industrialism, att arbetet frånkopplats den helhet där även det sakrala och rituella ingått. ”Jobbet” är för den moderna människan ofta något externt, utan koppling till det egna väsendet, ”as if the profession were something wholly outside himself”. Här kan många anarkister och marxister nicka instämmande. Guénon knyter det till kvantitetens herravälde, ”servant of the machine, the man must become a machine himself, and thenceforth his work has nothing really human in it, for it no longer implies the putting to work of any of the qualities that really constitute human nature.” Kvantitetens välde innebär att kvalitativa skillnader mellan människor, som kön, kultur, etnos, personlighetstyp et cetera, förringas eller rentav bekämpas. Guénon kunde inte förutse massinvandringen, men det Renaud Camus kallar replacism, att allt och alla ses som lika utbytbara som varorna på marknaden, ligger väl i linje med hans mer generella skildring av kvantiteten. ”Quantity will predominate over quality in individuals to the extent that they approach a condition in which they are, so to speak, mere individuals and nothing more, and to the extent that they are thereby more separate one from another”, som Guénon uttrycker det. Kvantitetens representant par excellence, penningen, tas också upp av Guénon. I likhet med Pound vänder han sig mot den numismatiska degenerationen, men där Pounds perspektiv är konstnärens är Guénons även metafysikerns. Pengarna har profanerats och samtidigt förlorat i värde. Som kuriosa kan nämnas att Guénon förutser en framtid då de blivit helt värdelösa.
Guénons civilisationskritik för ofta tankarna till Adornos dystrare stunder, även om den går bortom det. Traditionalisten Guénon skriver bland annat att ”these men who are reduced to mere numerical ’units’ are expected to live in what can scarcely be called houses, for that would be to misuse the word, but in ’hives’ of which the compartments will all be planned on the same model, and furnished with objects made by ’mass-production’, in such a way as to cause to disappear from the environment in which the people live every qualitative difference”.
Intressant är även Guénons kritik av ”vardagen”, ordinary life. Även detta är en kritik som påminner om delar av vänsterns, i synnerhet Lefebvres och Vaneigems, samtidigt som den går djupare. För Guénon handlar det om hur ”ordinary life” är en illusion och en trojansk häst för materialismen, ”a life in which nothing that is not purely human can intervene in any way, owing to the elimination from it of any sacred, ritual, or symbolical character”. I konsumtionssamhällets och atomiseringens tidevarv är det en potentiellt fruktbar ansats.
Guénons skildring av kvantitetens välde tar också upp hur rationalism och materialism vid en viss punkt börjar ersättas av sekter och vidskepelse, något han ser som farligt eftersom rationalismen trots allt är ett skydd mot mer subversiva influenser. Även om man inte följer med honom helt här och inte ser dessa influenser som demoniska så kan man instämma i att det rationella 1800-talet öppnat porten för diverse irrationella fenomen. Det moderna följs av det postmoderna. Guénon är dock positiv, vilket bygger på hans cykliska perspektiv. Även förfallet och Kali Yuga har ett slut, ”the real goal of the tendency that is dragging men and things toward pure quantity can only be the final dissolution of the present world.”
Här märks för övrigt skillnaden i personlig ekvation mellan Guénon och Evola tydligt. Där Guénon var en brahmin, en prästtyp, var Evola istället en kshatriya, en krigare som mötte förfallet synnerligen aktivt. Någon egentlig konflikt finns däremot inte mellan deras delvis skiftande fokus. Den ena läsaren kommer kanske i första hand att söka sig bort från kvantitet och profanering i sitt eget liv, en annan läsare kanske istället bekämpar dem på bredare front.
Sammantaget är The Reign of Quantity and the Signs of the Times alltså en givande civilisationskritik med utgångspunkt i den traditionella synen på världen. Den har nyligen översatts till svenska men jag har inte läst översättningen och kan inte uttala mig om den.
Om skribenten: Joakim Andersen
