Den moderna världen kan beskrivas som förlusten av hem och härd. Där våra förfäder hade hem har vi istället ”bostäder”. Hemmet var kopplat till en specifik ätt, med traditioner, konsthantverk och övernaturlig mening. ”Bostaden” är i jämförelse ett massproducerat, oskönt och utbytbart bruksföremål. Man frestas instämma i Adornos dom över den moderna bostaden, ”the newly functionalized ones, constructed as a tabula rasa, are cases made by technical experts for philistines, or factory sites which have strayed into the sphere of consumption, without any relation to the dweller: they slap the longing for an independent existence, which anyway no longer exists, in the face.” En läsvärd beskrivning av våra förfäders hem och den världsbild som hörde samman med dem är Claude Lecouteuxs The Tradition of Household Spirits. Lecouteux är professor i historia, han har skrivit pärlor som Witches, Werewolves and Fairies: Shapeshifters and Astral Doubles in the Middle Ages och Phantom Armies of the Night: The Wild Hunt and Ghostly Processions of the Undead. Lecouteux har ofta berört områden inom indo-europeana.
I The Tradition of Household Spirits rekonstruerar han med utgångspunkt i bland annat folklore, arkeologi och lingvistik den traditionella världsbild som fanns kring hem och härd, förvånansvärt likartad hos skandinaver, finnar, basker, tyskar, greker, sibiriska folk och många andra. Lecouteux tar upp seder och riter knutna till uppförandet av ett nytt hus. Det fanns regler för detta, även om de kunde variera. En plats där man kunnat sova utan att störas av andar var exempelvis att föredra, en skiljeväg skulle däremot undvikas. Platsens ande, genius loci, måste blidkas genom goda ord och gåvor. Inte sällan antog man att den då kunde ”domesticeras” och bli en beskyddande husande eller husgud, en genius domesticus. Offer, av djur eller rentav människor, tycks ha varit utbrett. ”Varje kyrka kräver ett offer”, var ett talesätt i Lettland, den svenska kyrkogrimmen har flera motsvarigheter. Även materialet valdes med omsorg, träd sågs som levande väsen och skulle kompenseras när de höggs ned. I Ryssland undvek man träd som träffats av blixten eller växte nära en skiljeväg, vissa trädslag hade dåligt rykte. Kring inflyttning fanns också riter, liksom kring utflyttning.
Lecouteux beskriver huset som ett levande mikrokosmos. Alla delar av det bar på mening. Husets hörnen var särskilt heliga, där kunde bland annat mynt eller hästskor grävas ner. Taket sågs som en skyddande gräns, det kunde också användas för spådom. Husets rännsten var en viktig gräns, tröskeln likaså. Eldhärden spelade föga förvånande en central roll, bland annat som en port till de dödas rike. Skorstenkroken var så betydelsefull att osseterna såg det som ett värre brott att stjäla en än att mörda någon. Ett av husets hörnen var knutet till förfäderna och husandarna. I äldre tid var detta tydligt, där kunde träfigurer stå, i nyare tid var det mer nedtonat.
Efter att ha beskrivit huset som mikrokosmos med gränser, portar och heliga platser övergår Lecouteux till att beskriva husandarna. Lecouteux citerar Gustav Ränks definition, ”the “household gods” are the minor deities on which the familys well-being and the success of the farm depends.” Föreställningar om sådana husgudar, genius domesticus, har varit det normala, från Rom och i Sibirien in i tidig modern tid. Lecouteux tar bland annat upp lares, Hestia, den medeltida tyska schrat, ”den hårige”, kobolder, litauiska deyves, ryska domovoj, samiska haldi och naturligtvis våra egna hustomtar. Med tiden blev gränserna otydliga, bland annat identifierar Lecouteux vissa berättelser om dvärgar och demoner som historier om husandar. Han tolkar också vissa berättelser om hemsökta hus som uttryck för missnöjda eller skojfriska husandar snarare än mer diaboliska fenomen.
Lecouteux beskriver också husandarna, deras utseende och deras beteende. Ofta är de små, de beskrivs inte sällan som människoliknande men även djurformer förekommer flitigt. Det handlar då inte minst om ormar, katter och syrsor, särskilt ormkult och ormar som fått bo inne i huset ges exempel på. Husanden beskrivs regelbundet som hjälpsam, den skyddar och hjälper sina människor både vardagligt och övernaturligt. Men om människorna inte sköter sig, om de är lata eller försummar sina plikter, kan de bestraffas. Det gäller också om husanden inte får sina gåvor, exempelvis mjölk, eller om den behandlas illa. Husanden är också en skämtare, som bland annat kan flytta saker och fläta hästars man. Regelbundet beskrivs det att de behöver människor för att må väl.
Sammantaget är Lecouteuxs bok en skattkammare, den är också rikt illustrerad med bilder på äldre hus och boningar. Vi delges mängder av fascinerande information, bland annat får vi veta att comparage, äktenskap mellan gudförälder och gudbarn, kan ge upphov till diabolisk avkomma i form av små håriga monster som försvinner genom skorstenen. Inte heller ska man sopa efter solnedgången, då man kan råka sopa bort välvilliga släktingars andar. Lecouteux har ett vagt civilisationskritiskt perspektiv, han beklagar förlusten av det traditionella hemmet. Det betraktades som levande, familjens säte där förfäderna levde kvar. Domus betydde både ”hus” och ”familj”. Oavsett om man är intresserad av folktro eller i färd med att grunda ett hem är boken alltså en guldgruva. Man kan också tänka sig att konsthantverkare kan ha utbyte av Lecouteuxs beskrivningar av det traditionella hemmets olika delar och utsmyckningar. Här finns inspiration för den som vill återskapa något av det traditionella hemmet, oavsett om man nöjer sig med en vacker skorstenkrok och solhjulsmönster på väggarna eller om man vill etablera en bra relation till gårdstomten.
Om skribenten: Joakim Andersen
