Den moderna världen drivs inte som Zerzan påstått av nothingness, den drivs av törst, av män som genom att delta i det veblenska hamsterhjulet av debil konsumtion och lika debil produktion, titta på Kardashians, hålla inne med sina, förvisso högst eventuella, åsikter och istället slaviskt kommentera kvinnliga A-, B- och C-kändisars flöden på Facebook hoppas få tillgång till det täcka könets gunst, en strategi som i det hypergama samhället fungerar allt sämre för en kontinuerligt växande grupp män men håller hamsterhjulet igång så länge dessa män inte förstår spelets regler. Den i sig approximativt enskilt viktigaste aspekten av den alternativa högerns bitvis perceptiva och fascinerande civilisations-, kultur- och samhällskritik, om denna fängslande totalitet nu alls på ett sådant sätt kan dekonstrueras och bifurkeras, berör konceptet törst, thirst på engelska, en i sig värdefull analys som för tankarna till både Schopenhauer, Weininger och i synnerhet Blüher men samtidigt markant uppdaterat till den senmoderna erfarenheten och på så vis besläktat med men överlägset Zizeks och Onfrays tidvis penibla och av endimensionell logik anfrätta ansatser, detta fokus på törsten är dock ett värdefullt perspektiv på den moderna världens biopolitiska och sociosexuella bas (och överbyggnad icke att förglömma) som althögern rekuperat från en av internets mest sägenomspunnet numinösa domäner, ett eko från det eviga och av EU-direktiv ständigt hotade Ur-internet DeLanda prövande beskrivit som ”marknaden före antimarknaden”, Eliade antytt med orden in illo tempore och Tolkien i Kullervo koncist summerat som den tid bortom tiden ”when magic was yet new”, kort sagt virtualitetens Mu. Den vane motpolläsaren med självrespekt inser naturligtvis att vi här inte alldeles subtilt men väl dialektiskt återknyter till internets mångberyktade trollkarlar och det likt Atlantis svunna forum som kallades Wizardchan och enligt en obskyr proto-indo-europeisk logik blivit allom närvarande just i det att det upphörde att vara begränsat till en plats (den inte fullt så vane motpolläsaren bör här åtminstone ge sken av initiering och inte avslöja sin till genans gränsande okunskap för att inte framstå som en katt bland Hermeliner), en av de mest radikala revolter mot den moderna världens repressiva totalitet, för att nu låna termer alla känner igen från både Evola och Marcuse, som det unga 2000-talet skådat, trollkarlarnas existens i skärningspunkten mellan det mytiska och det reella, bortom det rent kausala, illumineras redan av den fascinerande mytologi som uppstått kring deras nome de guerre, wizards. Den första indo-europeiska funktionens företrädare står nu enligt många bedömare redo att föra kampen mot den moderna världen till framgång, efter att den andra funktionens företrädare fallerat och den här gången är de visa av Merlins öde visavi Nimue, Gandalfs mot balrogen, målet är som alltid ”the acquisition of magic and wisdom. And these things are not found in the pursuit of earthly pleasures”, trollkarlarna har släckt törsten och slipat sina svärd och med bistra, glödande blickar har de likt en kåpklädd Ras al Ghul dömt den moderna världen till undergång.
En man av god karaktär som genom omständigheter eller viljestyrka lyckas bevara sin oskuld tills det att han fyller 30 år förvandlas nämligen enligt den enskilt viktigaste internetmytologin (jfr dock Palahniuks behandling i Rant) till en wizard och får som följd av detta utöver den mäktiga kunskap inom allt från zetetisk astronomi till obskyra MMORPG:s detta också implicerar supernaturliga krafter jämförbara med siddis, en kritisk massa av sådana mästare in spe, även kända som anons, samlades historiskt sett alldeles nyss på chanforumet wizardchan där de sedermera ascenderade och lät det rent virtuella deterritoriet atrofiera när det tjänat sin roll som nexus. På samma sätt som Baudrillard inte bara lingvistiskt är syntesen av Badiou och Bourdieu utvecklades på wizchan en filosofi och ett perspektiv präglat av Carlyles radikala nay till den moderna världen och Lefebvres kritik av vardagen men också av en äldre kritik mot världen som sådan, enligt många direkt eller indirekt influerad av Schopenhauer men där man mellan av radikal ärlighet präglade och ickeironiska trådar om depression och livet som NEET kunde ta del av en vokabulär inte minst riktad mot det Evola kallade gynaecokratin och den afroditiska andliga rasen liksom mot det hamsterhjul av materialism och översocialisering han beskrev, det är oklart hur många av de tongivande grå eminenserna på wizchan som läst il magico barone men mycket talar för att de utgjorde en betydande andel och att det ursprungligen var följden av ett missförstånd men ett missförstånd som skapade ringar på vattnet, en synkronicitet kort sagt som nu hotar/lovar att slita den moderna världen i stycken. Om den afroditiska människan styrs av sin törst att ägna sig åt märkligheter som Entartete konsumtion och biofobisk produktion, gynaecokratisk feminism och i förlängningen misandriska sentiment mot vilka den törstige nu-mannen är försvarslös så skapades organiskt genom en kollektiv viljeansträngning en verkligt värdefull vokabulär på wizchan, där den bedrägliga kvinnan kategoriserades som en succubus, där nu-männen i det av Sexus styrda hamsterhjulet i ett stråk av genialitet stämplades som normalfags, och förmenta alfamän dissekerades som i grunden styrda av kvinnor och benämndes chads, och den kraft som driver dem alla som thirst. På wizchan dekonstruerades den moderna världens psykosexuella grunder i sina beståndsdelar, den meta- och språkpolitiska revolution som initierades av wizards har sedan inspirerat, indirekt ibland, althögern och enligt vissa uppgifter även influerat så vitt skilda kretsar som Houellebecq, nofaprörelsen, Lovecraftrenässansen, Workaholics (i synnerhet DeMamp men här tidvis i ett tillstånd av långt gången inversion), MGTOW och anti-Natalismen.
Intressant och intimt kopplat till wizchan är också det nyligen öppet förklarade kriget mot det sociosexuella underproletariatet, de så kallade incelmännen där de politiskt korrekta anat den subversiva potentialitet dessas avståndstagande från törsten kan innebära, maktens gnagande känsla av det hot det hypergama samhällets växande klass av förlorare utgör och oförmågan att bemöta det belyses inte minst när man beskriver incels som ”as a weapon of war” och det foucaldianska försöket att behärska genom att benämna, där ständigt nya kategorier uppstår (incels, volcels, solcels, de ännu endast antydda Vollcels och de starkt Hotepanstrukna dencels, på svenska figurerar enligt uppgift översättningarna ofrosk och frosk), detta bottnar uppenbart i oförmågan att hantera processen där incels blir volcels, där man gör dygd av nödvändighet och förvandlar gift till motgift, vägrar rida tigern och istället vänder den ryggen, de intermundäna domäner där NEETS, hikikomoris, incels och andra samtida skogsvandrare kongregerar präglas redan idag av långt gången kapitalkritik, antifeminism, HBD-insikter och förakt för den moderna världen, så maktens rädsla är här befogad, dessa män har inget att förlora och hos dem slår en passiv nihilism gång på gång över i en aktiv, det svarta pillret transmuterar till alkemisk nigredo. Vän av ordning kan finna en motsägelse i att egalitära liberaler annars så upptagna av ojämlikhet angriper den sexuella konkurrensens förfördelade, vårt samhälles verkliga underproletärer, men det avslöjar samtidigt deras sentiment, hatet mot europeiska beta- och omegamän, och erbjuder på så vis en lika olustig inblick i deras ruttnande inre som en radikal potential där Männerbund av Vollzels kan fokusera sin tid och sin mana och rikta den rätt och vi lever som alltid i spännande tider och de ascenderade magikerna har gjort dem ännu mer spännande och avslutningsvis önskas alla en bra första april.
Om skribenten: Joakim Andersen
