1900-talet präglades i hög grad av intresse för både vetenskapen och det övernaturliga. Den italienske traditionalisten Julius Evola beskrev i boken The Mask and Face of Contemporary Spiritualism förhållandet mellan dessa till synes oförenliga tendenser. En modernitet genomsyrad av materialism och kvävande endimensionell kultur ledde till missnöje och mer eller mindre förvirrade motreaktioner. I vissa fall var det uttryck för det Evola beskrev som evasion, svaga och flyktiga själars försök att fly verkligheten, men ibland var det fråga om ärligt menade försök att finna något mer än den själlösa och existentiellt fattiga moderna världen kunde erbjuda. Evola hade själv en kulturkritisk ådra och såg försöken med betydande sympati, det moderna massamhället, borgerligt eller postborgerligt, är tråkigt och tomt.
Dessa försök försvårades dock av att det saknades en koppling till äldre traditioner med utarbetade begreppsapparater och metoder för ”effective openings toward the heights”. De inblandade var därför utelämnade åt egna experiment och mer eller mindre pålitliga gurus. Resultatet kunde ibland vara negativt, Evola jämförde situationen med det Oswald Spengler beskrivit som ”den andra religiositeten” under en högkulturs nedgångsfas. I boken skrev han att ”broad segments of the Western world are inhaling a spiritual chaos which makes them strangely alike to the Asiaticized world of Hellenistic decadence.” I Mask and Face gick Evola igenom flera av försöken att fylla det existentiella och andliga underskottet. Vissa av de val han gjorde är logiska givet titeln, bland annat tog han upp spiritism, satanism och teosofi, andra kan förefalla mer överraskande. Evola tog även upp psykoanalysen och Nietzsches övermänniskoideal, något som framstår som mer naturligt än man spontant kan tro. På sitt sätt var även Freud en guru, enligt Evola inte en av de bättre. Boken är intressant läsning oavsett om man tar det övernaturliga på allvar eller inte. Anhängare av de flesta tendenser som Evola analyserar kommer sannolikt inte helt instämma i hans slutsatser. Men även dessa torde kunna finna analyserna intressanta, Evola är också tydlig med de positiva inslagen i alla de tendenser han tar upp (även om de ibland är mycket få).
Den begreppsapparat Evola använde sig av i boken utgår från den syn på människa och kosmos som varit den gängse i äldre kulturer, inklusive våra egna förfäders. Inte minst är hans ”karta” över människan mer komplex än många av de strömningar han skriver om. Han menade att vi inte bara har ett ”omedvetet”, utan att det finns både något lägre och något högre än vårt vardagliga medvetande (det Kremmerz kallade den historiska individen). Att utan skydd eller distans falla ner i, eller ”bli ett med”, det lägre betraktade Evola som direkt farligt. Detta oavsett om vi är medier vidöppna för inflytande eller om vi förlorar vår individualitet i en massa eller ett beroende. Det lägre omedvetna kan skada vår personlighet även när det bara handlar om det Freud kallar vårt id. Men det kan också förekomma andra aktörer som passar på att, i bästa fall, driva med oss och i värsta fall värre än så. För den moderna människan kan okunskap vara en välsignelse, och borgerlig ateism och kyrklig inskränkthet trots allt skydda genom att upprätthålla den borgerliga individens mur mot det lägre. Samtidigt undermineras denna gräns genom allt från psykoanalys och ansvarslösa gurus till massans olika uttryck. Man skulle kunna skissera en användbar kulturkritik med utgångspunkt i Evolas begrepp och perspektiv, det lägre invaderar den moderna världen på bred front och inte främst genom politik utan lika mycket genom musik och liknande. I vår tid är det svårare att nå det som är högre än ”den historiska individen” än det varit i äldre samhällen, men Evola gav i boken också råd kring hur detta kan åstadkommas för en ovanligare människotyp. Detta gäller i synnerhet avsnittet om moderna magiker som Meyrinck, Kremmerz och Eliphas Levi, och styckena om den klassiska inställningen till det ”övernaturliga”.
Sammantaget är det en mycket läsvärd bok, inte bara om man delar Evolas syn på människa, själ och kosmos. Den innehåller en givande kulturkritik, med utgångspunkt i en traditionell syn på det lägre och det högre. För den människotyp som vantrivs i den avförtrollade moderna världen och söker något mer är Evolas konkreta råd och analyser användbara. Genomgången av psykoanalys, antroposofi, Krishnamurti och magiker som Meyrinck och Crowley är också intressant. Som vanligt är Evolas beskrivningar och analyser knivskarpa och klara som kristall, han är också insatt och kunnig. I förbigående noterar han att psykoanalysen enbart kunde skapats av en människa besatt av sex, men han tar också upp sådant som moderna tendenser i teosofi och faran i Nietzsches ”askes för askesens egen skull”. Intressant är också Evolas diskussion om kristendomen. Å ena sidan noterar han att den ofta saknat konkreta metoder för att erfara det högre, något som skiljer den från många österländska traditioner. Å andra sidan gör han en mycket givande, och i grunden välvillig, analys av hur flera kristna symboler kan förstås av en traditionalist. Är man intresserad av Evola, kulturkritik, idéhistoria eller praktisk magi är detta kort sagt ett högintressant verk.
Vi införskaffar boken bland annat här: Arktos
Om skribenten: Joakim Andersen
