De närmaste åren kommer Göteborgsoperan uppföra operavärldens mäktigaste verk, Nibelungens ring av Richard Wagner. I år har den inledande delen, Rhenguldet, spelats och 2019 är det dags för Valkyrian. Det är positivt att Wagners verk uppförs, det är ett ambitiöst och imponerande verk med djup och mening. Wagner tolkar på ett kreativt sätt vår germanska guda- och mytvärld, resultatet kan ses som en värdefull allegori och tolkning av Europas moderna era. På ett ytligt plan är det en scenfest med spännande handling, mustigt tysk humor och ömsom pampig, ömsom vacker, musik, men det finns också en djupare dimension. För mycket ska därför inte sägas om Göteborgsoperans tolkning, desto mer om Wagner som kultur- och civilisationskritiker.
Göteborgsoperans uppsättning präglas av goda insatser vad gäller både skådespeleri och musik. Det kan exempelvis inte vara alldeles enkelt att sjunga Alberichs roll samtidigt som man ligger med byxorna neddragna efter att ha uppvaktat flyktiga rhendöttrar eller springer omkring på scenen. Det är svårt att göra en rättvis bedömning av skådespelarinsatserna, eftersom olika karaktärer ges olika utrymme. Men rollerna som får mest utrymme skådespelas också väl, det gäller inte minst den hallickliknande Loge och det tämligen komplexa ”tvillingparet” Alberich och Wotan. Operan har valt att låta ett ekologiskt och minimalistiskt perspektiv genomsyra uppsättningen, något som vad gäller det ekologiska ligger väl i linje med Wagner. Bitvis fungerar det riktigt bra, som representationen av Rhen, det infernaliska Nibelheim och Rhenguldet som ett gyllene barn. Det blir dock inte alltid helt lyckat, uppsättningen hade exempelvis vunnit på att ha med färre moderna kläder. Men som helhet är det en bra uppsättning, både humor och djup förmedlas och det är musikaliskt väl genomfört. Det blir kort sagt spännande att fortsätta följa Göteborgsoperans tolkning.
För Wagner har i detta verk lagt ner sin själ, det är en rik kommentar till både världen och livet. Inte minst som en tolkning av det moderna Europas historia är det ett fascinerande stycke kultur- och samhällskritik som kan tilltala både högern och vänstern. Baudelaire älskade Wagner, Shaw gjorde en tolkning av ringtetralogin som gör den högintressant också för vänstern. Även Tolkien var influerad av Wagner. Man känner igen många teman från Nibelungens ring i Tolkiens saga, inte minst ringen som symbol för det instrumentella ”ändamålet helgar medlen”-perspektivet och strävan efter en makt som förgiftar och förgör sina ägare. Det gröna synsättet genomsyrar både Wagners och Tolkiens verk. En givande nyckel till Wagners verk ger Bernard Shaw i The Perfect Wagnerite. Perspektivet är lite väl påverkat av en anglosaxisk vitalism med eugeniska övertoner och skulle mått bra av en dos tysk romantik och totalitet, men Shaw finner många trådar som beskriver eposets logik. Hans tolkning kompletteras med fördel med Ludwig Klages mer germanska biocentriska perspektiv, Shaw går heller inte djupare in på spelet mellan manligt och kvinnligt i Wagners verk.
Den ödesmättade händelsekedjan tar sin början som följd av ressentiment (och kanske även kvinnlig flyktighet). Dvärgen Alberich uppvaktar rhendöttrarna, men avvisas och frånsvär sig då kärleken. ”Kärleken” kan här tolkas bredare än vad Shaw gör. Det handlar om det Klages kallade Seele, om förmågan att se skönheten i en flod eller att känna vördnad. Äkthet och djup bortom en ytlig, instrumentell materialism. Med Vaneigem kan vi tala om liv istället för överlevnad. Alberich vänder kärleken ryggen och blir istället behärskad av det Klages kallar Geist och ego, av girighet, maktbegär och en god portion hämndlystnad. Den allt mäktigare penningen är bara en dimension, men en viktig sådan, av detta.
– Alberich industrialiserar NIbelheim
Mot Alberich står Wotan, som delar farligt många av hans drag men är en högre och mer komplex karaktär. Om Alberich drivs av ressentiment drivs Wotan mer av strävan efter kunskap och ansvaret att skydda de sina. Wotan är ingen renodlat sympatisk karaktär i tetralogin, han är en faustisk aktör vars vilja att veta och härska leder till katastrof. Samtidigt finns det en tragisk nödvändighet i det hela, för vad är vid varje givet tillfälle egentligen hans alternativ som asarnas och ordningens försvarare? Wotans makt bygger dock på lag och avtal, som Shaw poängterar betyder det att han inte utan konsekvenser själv kan bryta mot de lagar han stiftat (här känns Carl Schmitts resonemang om suveränen och undantagstillståndet igen, liksom om legitimitet och legalitet). Wotan kan söka genvägar, men med närmast matematisk oundviklighet leder det bara till att han steg för steg närmar sig den fullständiga katastrofen. Wotans genvägar och försök att fuska kopplas inte minst till den förslagne Loge, bland mycket annat en representant för det rena förnuftet, på sitt sätt den första postmodernisten. Och precis som i verkligheten vänder sig Loge så småningom mot asarna, tanken angriper tänkaren. Om Alberich representerar penning och habegär och hans herravälde i Nibelheim industrialisering och penningvälde, och Wotan det komplexa spelet mellan det faustiska och maktens förutsättningar, så är kopplingen mellan Loge och asarna också intressant som europeisk allegori. Länge tjänar han asarna, men han vänder sig sedan mot dem och ställer sig på jättarnas sida. Att enbart se jättarna som representanter för proletariatet är en begränsad tolkning, men den är inte ointressant. I synnerhet inte om man har ett globalt perspektiv.
Sammantaget är det en rik allegori och kulturkritik Wagner väver in i sitt mäktiga verk, och Shaws tolkning fångar flera viktiga dimensioner. Nibelungens ring rekommenderas kort sagt varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
