För snart en vecka sedan samlades ”Katerina Janouch och högerextrema” för att demonstrera på Mynttorget i Stockholm, i varje fall enligt Expressen. Läsare vid sina sunda vätskor är redan medvetna om att Expressens skriverier i många frågor är själva definitionen av ”fake news”, oavsett vilket är demonstrationen av betydande intresse. Janouch och hennes kanske inte så ”extrema” kumpaner riktade sin protest mot planerna på att Sverige ska underteckna FN:s migrationsramverk Global Compact. Det är ett ramverk med farliga konsekvenser för både invandringspolitik och yttrandefrihet, om detta har redan många andra skrivit. Det intressanta är då inte minst protesterna som politiskt fenomen, som ett stycke samtidshistoria. Vår tids konfliktlinje går mellan globalister och etablissemang på ena sidan och nationalister, populister och ”vanligt folk” på den andra. Mynttorgetprotesterna passar väl in i den konflikten.

I Ur ruinerna skrev jag i ett av kapitlen om kontrollen av det offentliga rummet och hur viktigt det är för politiken. Etablissemangskritiker har länge haft stark närvaro på internet, och det finns en logik i att detta så småningom också omsätts i fysisk närvaro i offentligheten. Vänsterns demonstrationer har ofta haft funktionen att kunna ”bekräfta för både deltagarna och andra att ”vi är många, vi är starka”. Och inte minst, ”vi är folket””. För högern handlar det dessutom mycket om att kunna bevisa att ”vi är vanliga människor” (därav Expressens rubrikval, i praktiken ”nej, dom är högerextrema avvikare”).

I övriga Europa har vi de senaste åren sett hur etablissemangskritiker tagit över det offentliga rummet, helt eller delvis. I boken skrev jag bland annat om tyska PEGIDA, på senare tid har vi i Frankrike också kunnat följa hur de ”gula västarna” utmanat den impopuläre presidenten. Den svenska nationalkaraktären är inte sådan att det är öppna gatustrider man kan vänta sig här, vi har i så fall mer gemensamt med (öst-)tyskarna. Som historiskt fenomen är Mynttorgetprotesterna lovande, även frånsett symboliken att ett torg som förknippats med sittstrejkande afghaner tas över av etablissemangskritiker. Mycket talar för att tiden nu är rätt på ett sätt den inte varit tidigare, växande delar av folket är åtminstone hjälpligt medvetna om vad som pågår och att den förda politiken är ett hot mot dem. Mynttorgetmanifestationerna uppfyller också PEGIDA:s framgångsrecept, ”värdet av positionering, att hitta en position som är bred nog att samla stora grupper av missnöjda människor samtidigt som den är radikal nog i förhållande till hegemonin för att mobilisera dem”. Motståndet mot Global Compact kan vara en sådan position, den befinner sig i skärningspunkten av massinvandring, korrupt media och hotad yttrandefrihet, frågor en stor mängd missnöjda människor kan samlas kring. Bilder från protesterna tyder också på att det handlar om vanliga människor (ordvalet, ”protester” istället för ”demonstration”, är för övrigt sannolikt klok språkpolitik).

Intressant är också bredden hos de deltagande. Inför helgens Mynttorgsprotester finner vi bland annat Katerina Janouch och Erik Rantzow som tidigare stått på liberalkonservativa Medborgerlig Samlings listor, men också Lennart Matikainen och Adam Berg från nationalistiska Alternativ för Sveriges. Även företrädare för partiet Populisterna har varit inblandade, liksom många andra. Det handlar om en bred samling aktörer utan intern positionering och angrepp, däremot har Sverigedemokraterna lyst med sin frånvaro. Bredden framstår som en framgångsfaktor. Intressant är också att Janouch och Matikainen tidigare varit delar av den svenska kultursfären, alltså accepterade av etablissemanget. Detsamma gäller Ingrid Carlqvist som medverkar vid en motsvarande protest i Göteborg. Det framstår alltså som något potentiellt positivt att det svenska etablissemanget blivit så intolerant att det börjat utesluta människor för ganska små ”brott” mot åsiktskorridoren, för det betyder att det kan växa fram en alternativ, ekonomiskt oberoende offentlighet med välbekanta, intelligenta och populära människor. Som det breda samarbetet mot Global Compact visar kan dessa dessutom samverka med företrädare för en äldre ”mot-offentlighet”, något vi återigen känner igen från PEGIDA där både en gång hyllade författaren Akif Pirincci och identitärer kunnat ta del. Det händer senare i Sverige än i många andra länder, men historiska tendenser från övriga Europa och USA når oss också.

Sammantaget finner vi att vi lever i spännande tider. Det offentliga rummet är viktigt i sammanhanget, och det finns goda förutsättningar för protesterna mot Global Compact att bli början på något positivt.

Relaterat
Stockholmare för ett suveränt Sverige
Katerina Janouch – Är det bara kändisbarn och afghaner som är godkända att demonstrera i Sverige?
Fria Tider – Flera demonstrationer mot FN-avtalet i helgen
Skandinavisk Frihet – Multipla protester planeras i helgen mot FN [STHLM, GBG, Malmö]
Mynttorgsaktivisterna
Ingrid & Maria – Stor demonstration mot regeringens planer på att skriva under FN-talet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.