Vi närmar oss en ekonomisk kris och ett turbulent 2020-tal. Under detta kommer studenterna att spela en relativt viktig roll, sannolikt också en ganska förvirrad roll. Studenttillvaron präglas av det en god hegelian skulle kalla motsättningar, bland annat motsättningen mellan självbild och verklighet. Den akademiska världen ses exempelvis ofta som den fria tankens högsäte, verkligheten är en annan och många konservativa akademiker beskriver en situation präglad av intolerans, ”groupthink” och indoktrinering. Den långa marschen genom institutionerna i kombination med allmän infantilisering har haft vissa effekter för den fria tankens högsäte, studenterna är som följd av detta ofta politiskt radikaliserade på ett förutsägbart sätt.
Samtidigt är studentens tillvaro på många sätt otrygg och otillfredsställande. Fördumning och indoktrinering är bara ett par uttryck för detta, det finns också tecken på att det gått inflation i högre utbildning och att många spenderar flera år på utbildningar som inte ger ekonomisk utdelning. För den som är intresserad av det finns det kort sagt en möjlig nisch här, i form av realistisk analys av den svenska studentens tillvaro i podd-, bok- eller bloggformat. På engelska finns redan flera sådana initiativ, nämnas kan exempelvis Aaron Clarey. För detta torde det finnas en betydande potentiell publik, många studenter kombinerar en känsla av utvaldhet med en misstanke om framtida medlemskap i det lågbetalda prekariatet. Även detta är en motsättning i studentens tillvaro som det talas för lite om.
Situationisterna och studenterna
There was once a vision – if an ideological one – of a liberal bourgeois university. But as its social base disappeared, the vision became banality.
– Omar Khayati om motsättningen mellan historiskt akademiskt ideal och krass samtid
1968-rörelserna hade radikaliserade studenter som en viktig ingrediens. De var unga, idealistiska och upproriska, och drogs till sådant som freds- och medborgarrättsrörelserna. Ur ett historiskt perspektiv är det inte särskilt förvånande, generationer som växer upp under liknande faser brukar bete sig så (generationsteoretikerna Howe och Strauss talar om profetgenerationer). Däremot var borgerligheten och högern sämre på att hantera deras idealism än man kunnat förvänta sig, men det har att göra med borgerlighetens förfall och demoniseringen av djuphögern. Det alternativ som fanns tillgängligt för studenterna var vänsterns, inte Evolas eller Heideggers.
Men det var en brokig vänster som tillsammans gjorde 1968. En av de mer intressanta ”vänstrarna” var situationisterna, ett radikalt konstnärsavantgarde verksamt mellan 1957 och 1972. Deras samhälls- och kulturkritik inspirerade många av de unga rebellerna, och är fortfarande givande. Föga förvånande rörde sig också en av deras två mest kända företrädare, Guy Debord, på sin ålders höst ut på politiskt inkorrekta jaktmarker. Föga förvånande skulle stycken i den andre mest kände företrädarens, Raoul Vaneigem, mest kända verk, där kvantitetens välde och bristen på myt i det moderna samhället tas upp, kunnat vara inspirerade av Guenon eller Eliade. I synnerhet hos Vaneigem finns det ett närmast aristokratiskt sentiment och en strävan efter autonomi och autenticitet som gör honom läsvärd för differentierade människor oavsett ideologisk bakgrund.
Vid sidan av Debords Society of the Spectacle och Raoul Vaneigems Revolution of Everyday Life är den mest kända situationistiska skriften förmodligen den korta pamfletten The Poverty of Student Life av Omar Khayati. Khayati utgår där skoningslöst från motsättningarna som präglar studentens liv. Han inleder med att hävda att studenten är ”the most universally despised creature in France, apart from the priest and the policeman”. Studenten lever ett dubbelliv, till synes utanför samhället under sin studietid. Med sedvanlig situationistisk känsla för hegeliansk prosa skriver Khayati att ”protected from history, the present is a mystic trance.” I nuet lever studenten i fattigdom, men inbillar sig att han eller hon är fri och deltar i något betydelsefullt. I verkligheten är nuets fattigdom i bästa fall en investering i en framtid med något mer pengar och makt än genomsnittet. Khayati skriver illvilligt:
By the logic of modern capitalism, most students can only become mere petits cadres (with the same function in neo-capitalism as the skilled worker had in the nineteenth-century economy). The student really knows how miserable will be that golden future which is supposed to make up for the shameful poverty of the present.
Detta är den centrala motsättningen för att förstå studenterna. En tidigare autonom sfär, den akademiska, har underordnats ”neokapitalismen”, av bildningsideal har blivit ekonomi. Men det vill studenten inte erkänna för sig själv. Khayati erbjuder ansatsen till en analys av dagens hipsters och deras identitets- och distansskapande konsumtion (”art is dead, but the student is necrophiliac”). Han dissekerar studentbohemerna som fenomen (”the student Bohemian (and every student likes to pretend that he is a Bohemian at heart) clings to his false and degraded version of individual revolt”). Khayati går till och med in på kopplingen mellan studentens falska medvetande, i marxistisk mening, och de politiska ställningstagandena (”his rent-a-crowd militancy for the latest good cause is an aspect of his real impotence”). Men när studenten är ”vänster” är det normalt fel sorts vänster för situationisten Khayati. Vad gäller de reellt existerande studentrörelserna är han skeptisk, om Berkely och den amerikanska nya vänstern konstaterar han i förbigående att ”the movement is still fixated on two relatively accidental aspects of the American crisis–the Negroes and Vietnam–and the mini-groups of the New Left suffer from the fact.” Fixering vid sekundära fenomen leder till reformism och lojalitet till byråkratiska pseudo-socialister, Khayati och situationisterna vill hellre se en kritik av helheten. Närmast traditionalistisk låter han bland annat i följande stycke, ”a radical critique of the modern world must have the totality as its object and objective.”
Det finns alltså mycket i Khayatis analys av studenten som fortfarande är användbart. Annat är föråldrat eller var felaktigt redan på 1960-talet, men kan då användas av läsaren att slipa det egna perspektivet mot. Situationisterna var marxister, men de hade många influenser och studentanalysen är inte ”vänster” per se (Renaud Camus analys av replacismen är exempelvis en fullt logisk vidareutveckling av det situationistiska perspektivet från höger). Detsamma gäller de två mest givande insikterna situationisterna erbjuder dagens läsare. För det första kritiken av skådespelet, helheten av reklamer, varor och så vidare som bildar en andra verklighet. Om denna har vi skrivit tidigare. Khayati skriver kärnfullt om än något kategoriskt att ”in the epoch of totalitarian control, capitalism has produced its own religion: the spectacle.” Utgångspunkten är oavsett vilket användbar, vi lever i ett skådespelssamhälle och skådespelet kan liknas vid en konsumistisk religion.
Knutet till detta är situationisternas andra värdefulla insikt, analysen och kritiken av vardagen (”everyday life” i Vaneigems boktitel). I skådespelssamhället är vardagen av naturliga skäl mer eller mindre invaderad och formad av skådespelet, den måste därför undersökas och alternativ erbjudas. Situationisterna talade bland annat om skapandet av situationer som motsats till repetition och imitation. För dagens kritiker av politisk korrekthet och ”NPCs” kan dessa analyser ha en del att erbjuda. Kopplingen mellan en av skådespelet styrd vardag och oförmåga att tänka själv är uppenbar. Situationisterna använde i sitt manifest det politiskt inte helt korrekta begreppet imbecillisering för att beskriva detta fenomen, produktionen av dumhet. Vi får bland annat veta att ”the abundance of televised imbecilities is probably one of the reasons for the American working class’s inability to develop any political consciousness” och att många filmer och böcker som kulturindustrin pumpar ut har samma effekt. Livet har splittrats mellan ”arbete” och ”fritid”, men den fria tiden har i många fall invaderats av kulturindustrin och själlös konformism. Man kan fråga sig om det egentligen är människovärdigt att spendera sin tid i bilköer och kontorslandskapens banala konversationer, för att därefter titta på infantila TV-program (ingen nämnd, ingen glömd), klä ut sina barn till små amerikaner och berätta på sociala medier om besök på lagom exotiska matställen. 68-vänstern var bitvis gnällig, men försöket att betrakta vardagen från en viss distans var en värdefull ansats. För att den ansatsen ska bära frukt bör Debord och Vaneigem här dock kombineras med Evola, Klages och andra företrädare för den genuina högern, för några egentliga lösningar hade de varken på kollektiv eller individuell nivå.
Om skribenten: Joakim Andersen
