2018 års val är i allt väsentligt avklarat, och det kan vara på sin plats att summera intrycken. Det har kallats katastrofval, och sant är att SD och övriga oppositionspartier inte gjorde de stora framryckningar i väljarkåren som mycket tydde på innan valet. Men ett katastrofval var det ändå inte. Batikvänstern i F! och MP gick kraftigt tillbaka, och många väljare stödde partier de, med eller utan rätt, ser som konservativa (SD och KD). Ur ett långsiktigt perspektiv gick det kort sagt ganska bra, om än inte bra nog.

Men ur ett långsiktigt perspektiv illustrerar valresultatet också en del annat. För det första tycks det för stora delar av befolkningen vara omöjligt att rösta på SD, det finns en mental ”spärr” här. Detta har flera anledningar, en av dem är demoniseringen partiet utsätts för av media och övrigt etablissemang. Många människor tror på fullt allvar att SD är hatiska rasister, andra spelar med i dessa villfarelser av bekvämlighet eller rädsla. Ska SD kunna uppnå bättre valresultat framöver är en förutsättning att medias legitimitetskris fördjupas. SD tycks inte ha förmågan att skapa egna framgångsrika medier i stil med Fria Tider och Samhällsnytt, en rimlig strategi vore därför tudelad. Dels att fortsätta det lovande spår som inleddes under valets slutskede, med öppna angrepp på etablerad media a la Trump light, dels att sluta behandla alternativ media som något katten släpat in. Det är en balansgång, om man samtidigt har ambitionen att samarbeta med M, men även om så är fallet kan partiets mediastrategi förbättras betydligt. Etablerade medier är av strukturella skäl SD-fientliga, och har, återigen av strukturella skäl, lågt förtroende bland medborgarna. Slutsatsen man kan dra av det är inte att man ska försöka blidka eller närma sig dem.

Kulturen

SD:s valresultatsproblem bottnar dock även i metapolitiska utmaningar. Det är svårt att mobilisera människor som inte ser sig som svenskar att rösta för sina intressen som svenskar. Det är svårt att få människor utan historisk förståelse att inse att de befinner sig i ett historiskt brytningsskede där de måste sluta rösta som de gjort tidigare. Listan kan göras längre, värt att nämna är att man inte kan bemöta utopier och sentiment med enbart fakta. Det krävs myter, identitet och positiva framtidsvisioner. Sådant är svårt att nå ut med om man saknar tillgång till media, det är oavsett vilket värt att ha i åtanke. Tidigare nationella renässanser i vårt land har haft två ben. En kulturell dimension, ofta med andliga och naturromantiska inslag, och en politisk dimension. Idag ser vi istället en närmast enbent variant, där det politiska dominerar. Politiska partier är inte nödvändigtvis de bäst lämpade att skapa levande kultur, men levande kultur behövs. Min käpphäst de senaste åren har varit att stora delar av den svenska medelklassen egentligen är mogna för någon slags ”nationalromantisk” våg, deras estetik och intressen talar för det, men demonisering/ängslighet och överdriven politisering/inkompetens har försenat processen. Var och en bör fråga sig själv hur hon i vardagen kan bidra till en kulturell renässans. Vi kommer återkomma till det framöver.

Klientelism

En metapolitiskt intressant följd av valet är besvikelse och chock som inte är begränsad till så kallade sverigevänner utan även omfattar delar av den borgerliga sfären. Denna chock kan förbrödra människor som egentligen står på samma sida. Den kan också leda till nödvändig insikt om vad som pågår, Sveriges omvandling från nordeuropeisk social modell till något annat. Det talas ibland om ”parallellsamhällen”, egentligen handlar det om att det nya Sverige växer fram i det gamla Sveriges sköte. Det tar sig uttryck i form av klanröstning, islamistisk entrism i gamla partier och myndigheter, mer eller mindre medvetet valfusk, mansöverskott och mycket annat. Wittfogel skulle talat om asiatisk despotism, Sam Francis om anarkotyranni, oavsett vilket har flera bedömare efter valet satt fingret på kopplingen mellan demografi och politik. Ivar Arpi skrev om ”särskilt socialdemokratiska områden”, Fnordspotting introducerade det smidiga begreppet klientelism, Chris Dulny noterade att valet i Sverige 2018 var vår motsvarighet till USA:s val 2012, ”valet när frågan om hur minoriteter konsekvent röstar på vänsteralternativ kom upp på bordet”.

Logiskt följer av denna insikt ett intresse också för vilka partier som medvetet ökar gruppen minoritetsväljare, genom invandring och ”initiativ för ökat valdeltagande”, liksom varför dessa väljare röstar som de gör. Slutsatserna är nedslående, i varje fall om det som med herrarna ovan rör sig om skarpa hjärnor, klientelismen hänger intimt samman med folkutbytesprojektet och den växande staten. Det är kort sagt en fråga med sprängkraft, i skärningspunkten mellan sverigevänner, borgerlig höger och libertarianer. I längden kan heller inte medelklassen eller borgerligheten ignorera den, om de vill behålla sina inkomster och kunna vinna val i framtiden. Det är en metapolitiskt central fråga, som dessutom är pedagogiskt enkel att popularisera.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.