Den samtida debatten lider i hög grad av brist på de rätta orden. Ord som ”cis-män” och ”kulturrasism” har närmast med våld tvingats på språket, mer omärklig är den process där viktiga ord försvunnit. Ett sådant avgörande ord är dekadens. Dekadensbegreppet är nödvändigt för att förstå vår, på många sätt dekadenta, samtid och de degenerater som befolkar den.

Ett givande perspektiv på dekadensen ger den brittiske filosofen CEM Joad (1891-1953) i boken Decadence från 1948. Joad var en mångfacetterad person, och kanske inte en sådan ärkereaktionär många idag skulle associera med författande av dekadensböcker. I ungdomen var han antikapitalist i kretsen kring Fabian Society, han var dessutom pacifist och naturist. Men Joad var också engagerad i försvaret av landsbygd och natur mot exploatering.

Dekadensen
The characteristics of a decadent society are fairly constant… ”luxury, scepticism, weariness and superstition”.
– Joad

I Decadence utgår Joad från att vi lever i en naturlig ordning, men att det också finns en högre ordning. I den högre ordningen finns Gud, liksom det sanna, det goda och det sköna. Vår själ förbinder oss med den högre ordningen. För det mesta utgår människor från att världen är uppbyggd på det sätt Joad beskriver, men under vissa perioder glömmer de det. Detta är perioder under och strax efter fred, framsteg och välstånd, då människorna får en felaktig bild av verkligheten och människans möjligheter. Det kan vara positivt att leva under en sådan period, inte minst för konstnärer, men eftersom de bygger på en felaktig bild av verkligheten får de förr eller senare ett obehagligt slut. Verkligheten visar sitt fientliga ansikte, skriver Joad. Grekerna beskrev det som en cykel av hybris och nemesis. Joads resonemang utgår från att Europa när boken skrevs var på väg in i en fas av dekadens. Den liberala civilisation som utgick från kristet och antikt arv hade börjat förlora sin själ, och utan själ skulle även kroppen börja dö. Här påminner Joads tankar om Lawrence Austers resonemang kring Västerlandets själsliga vakuum som orsak till dagens många problem (från demografiska till ekonomiska). Samtidigt är Joad medveten om att vitala och icke-dekadenta eror inte nödvändigtvis är roliga att genomleva, präglade av fanatism och konflikter som de kan vara. ”Hårda tider föder starka män, starka män skapar goda tider, goda tider föder svaga män.” Amor fati, för att citera Nietzsche, det är oundvikligt att vi lever i en era av dekadens och det tjänar inget till att beklaga det. Däremot kan vi förstå dekadensen och förbereda det som ersätter den.

Dekadensen har många ansikten och kan vara svår att definiera. Joad jämför den med en lukt som gradvis sprider sig i samhället. Han resonerar kring flera olika definitioner, och finner bland annat att omoral och militär svaghet inte nödvändigtvis gör ett samhälle dekadent. Istället handlar det om något han kallar ”the dropping of the object”, förlust av objektet. Objektet här är de icke-mänskliga elementen, som det sanna, det goda och det sköna, liksom Gud och själen. Perspektivet är för övrigt användbart även om man utgår från mer materiella objekt. Lever man på en öde ö kan det materiella objektet exempelvis vara en hungrig isbjörn eller en begränsad mängd mat. Men även på den öde ön bör man hålla det högre objektet i åtanke för att inte sjunka ner i vansinne eller förtvivlan. En dekadent era värdesätter ”erfarenheter för deras egen skull, oberoende av objektet”. Detta beror bland annat på välståndet och urbaniseringen, som leder till en mångfald av intryck och konsumtion (Joad talar om följden av ”increased sensibility”). Isbjörnarna och hungern hålls nu på betryggande avstånd, i varje fall en tid, och man kan glömma att de finns.

Perspektivet är användbart, den dekadenta eran är på många sätt inåtvänd och har brutit med objektet. Istället för en vänster fokuserad på materiella sammanhang får vi en som utgår från känslor och önskemål. Istället för en debatt om objektiva sammanhang får vi en debatt som utgår från kortsiktiga känslor av godhet. Detta är i sin tur en ytterligare degeneration från en situation där objektet inte var den naturliga världens fenomen (klasser, etniska grupper, ekonomiska realiteter et cetera) utan den högre ordningen (det sanna, det goda och det sköna, själen och det gudomliga). Men Joads insikt är kärnfull, dekadens innebär att man bryter med objektet och retirerar in i subjektet. Detta har flera konsekvenser, som vi känner väl idag. Om det inte finns någon högre ordning så är allt föränderligt, och då är det lätt att fokusera på erfarenheter. Gärna så många eller så starka som möjligt. Detta är en rimlig förklaring både till konsumtionssamhället och det evinnerliga talet om en ”mångfald” som låter oss erfara många olika maträtter, hudfärger och vad det nu vara månde för exotiskt. Medlen överskuggar dessutom målen, exempelvis i form av hastighet. Vi färdas numera snabbt, något som är spännande i sig, men vi känner inte nödvändigtvis längre några mål. Likaså går penningen från att vara medel till att bli ett mål i sig (den berömda formeln M-C-M’).

Joad preciserar några av de dekadenta erornas inslag, som skepticism vad gäller religionen och hedonism i vardagen. Han tar också upp subjektivismen, idag nära besläktad med relativismen och människors rätt att definiera sig själva. Missförståndet att all kultur är lika god är ett exempel på detta, så även motståndet mot värdehierarkier. Möjligen kan den tvångsmässiga tron på ”alla likas värde” ses som ännu ett uttryck för dagens dekadens. Joads kulturkritik är här träffsäker, han berör bland annat förlusten av kvalitet i konsten och hur handling ersätts av atmosfär. Den som följt Star Wars degeneration torde känna igen sig här, objektet har försvunnit och gradvis ersatts av subjektets allmakt. Orden förlorar under en dekadent era sin mening, något redan Thucydides noterade. När erfarenheter och ”självförverkligande” sätts i högsätet marginaliseras sådana mål som Bildung och självkontroll, med förödande följder för både individ och samhälle. Dekadensen och ”förlusten av objektet” har konsekvenser för allt från rättsskipning till TV-serier. Joad skildrar också vad ”förlusten av objektet” betyder i politiken, och farorna med specialisering. Den alternativa högern talar ibland om moderna människor som ”bug men”, insektsmänniskor, och även Joad talar om att vi är på väg mot ett insektssamhälle där massorna ägnar sig åt liknande göromål och både arbete och fritid domineras av maskiner.

Sammantaget är Joads studie av dekadensen mycket givande. Den förenar många teman från andra dekadensteorier. Traditionalister och spenglerianer kommer känna igen sig i hans skildringar av en vidskeplig ”andra religiositet”, marxister i hans beskrivning av hur allt som varit fast förflyktigas och hur mål ersätts av medel. Även kristna, hegelianer och liberaler bör känna igen sig i hans fokus på det han kallar vår liberala civilisation, där den enskilde ansetts ha ett särskilt värde. Kärnan i Joads dekadensteori är ”förlusten av objektet”, en mycket träffsäker insikt som kan förklara vitt skilda uttryck för dekadensen idag. Den antyder även hur man i sitt eget liv kan minska dekadensen, i väntan på att denna era återigen ersätts av ”hårda tider”.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.