Idag ser vi hur den så kallade vänstern ofta gör gemensam sak med islamister. Det kan handla om motstånd mot ”islamofobi”, geopolitiska ställningstaganden eller försvar av slöjan, det kan också handla om selektiv perception som gör att man inte uppmärksammar sådant som för vänstern annars är problematiskt när det dyker upp bland muslimer (religionskritiken pausas kort sagt). Detta är ett samtidshistoriskt intressant fenomen, det kan därför vara givande att gå tillbaka till källorna och undersöka hur Marx och Engels såg på islam. Vi kommer då, återigen, att finna att dagens vänster har väldigt lite gemensamt med sina antagna grundare, vi kommer också finna citat som kunde fått Marx dömd för hets mot folkgrupp.
Marx och religionen
So far as religion is concerned, the question may be reduced to a general and hence easily answerable one: Why does the history of the East appear as a history of religions?
– Marx, 1853
Marx var materialist, och såg religionen som ett historiskt, föränderligt fenomen. ”Människan gör religionen, religionen gör inte människan” hette det i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin från 1843. Mest känd från denna tidiga text är kanske formuleringen om religionen som ”opium för folket”, mer poetisk är ”hjärtat i en hjärtlös värld”. I religionen löser människan sina problem illusoriskt, menade Marx, men målet är att lösa dem i verkligheten (”kritiken av religionen är förutsättningen för all kritik”). Denna syn vägledde hans inställning till kristendomen i synnerhet, men också till judendom och islam. Det är en inställning med vissa användbara sidor, men samtidigt milt sagt naiv. Alla människans problem kan sannolikt inte lösas genom tekniska och sociala innovationer, vissa är mer existentiellt eller biologiskt givna.
Intressant i sammanhanget är annars Marx och Engels analys av de monoteistiska religionerna och relationen mellan politisk och ekonomisk universalism å ena sidan och religiös å den andra. Engels beskrev i Bruno Bauer and Early Christianity hur Rom bröt ner de erövrade folkens politiska och sociala former, inte minst genom de väldiga tributer som utkrävdes. Resultatet var rättslöshet, förtvivlan och demoralisering. Engels beskrev hur ”nuet var outhärdligt, framtiden om möjligt än mer hotfull”. De gamla stamreligionerna hade förlorat sin kraft, då de inte kunnat skydda de sina mot Rom. Engels talade om en situation av ”ekonomisk, politisk, intellektuell och moralisk dekadens”. Dessa förtvivlade massor var redo för en universell religion, judendomen lyckades inte trots flera försök inta den rollen eftersom födda judar var en aristokrati jämfört med konvertiter, islam lyckades senare inte heller eftersom den höll fast vid orientaliska ritualer som inte föll occidentaler i smaken. Detta alltså enligt Engels. Man kan här för övrigt notera liknande teman som hos Nietzsche, Engels uttryckte det som att den unga kristendomen ”reverses the previous world order, seeks its disciples among the poor, the miserable, the slaves, and the rejected, and despises the rich, the powerful, and the privileged, whence the precept to despise all worldly pleasure and to mortify the flesh.” Beskrivningen av dekadensen och förtvivlan för annars tankarna även till vår egen tid, om än en ny världsreligion idag framstår som mindre trolig. Nämnas kan att Engels i sin skildring av hur Nordafrika gjordes mottagligt för islam tog upp den demografiska aspekten, erövring/invandring.
Marx och geopolitiken
The Sultan only holds Constantinople in trust for the Revolution.
– Marx
Marx skrev en hel del journalistik kopplad till det ottomanska väldet (ibland var det Engels som skrev, men Marx som undertecknade, vilket komplicerar det hela något). Denna var färgad av hans geopolitiska ställningstaganden, i vilka Marx (och än mer Engels) framstår som en tysk Mitteleuropé (den hugade kan jämföra med andra tyska Mitteleuropéer som liberale Neumann och senare nationalsocialisterna, ansatsen är geopolitisk snarare än ideologisk). Hans huvudfiende var Ryssland, eller ”det angloryska dubbeloket” som hängde över Europa (här finns, i förbigående sagt, en värdefull grund för den marxist som vill kombinera Marx med Spengler eller den kontinentala geopolitiken). I det läget framstod Istanbul som en allierad mot Ryssland. Samtidigt gjorde Marx antiimperialistiska ådra att han vände sig mot angrepp på det ottomanska väldet, även om detta komplicerades något av att det ju också var imperialistiskt. Marx beundrade också de turkiska bönderna, ”ett av de tuffaste och mest hedervärda exemplen på bönder i Europa”.
I grunden menade historiematerialisten Marx dock att ottomanerväldet levde på lånad tid, sultanen höll bara Konstantinopel ”in trust for the Revolution”. Turkarna själva utgjorde inte borgarklassen i sitt välde, de skulle försvinna på sikt (vilket de ju också gjorde i större delen av Balkan och Mellanöstern). Marx kunde också växla mellan att tala om Turkiet som ”en kompakt massa av muselmansk fanatism” och att hylla landets ”tappra försvar” mot mer framgångsrika imperialister. De geopolitiska, antiimperialistiska och historiematerialistiska perspektiven var här inte alldeles enkla att kombinera.
Marx och islam
I am put off Arabic, partly by my inborn hatred of Semitic languages… By comparison, Persian is absolute child’s play.
– Engels
Med samtida synsätt framstår Marx och Engels dock som ”islamofober”, trots en många gånger positiv syn på aspekter av den muslimska världen. De intresserade sig för dess historia, Engels kunde beskriva islam som en återgång till en ursprunglig arabisk monoteism, ”it seems to me to have the character of a Bedouin reaction against the settled, albeit decadent urban fellaheen whose religion by then was also much debased, combining as it did a degenerate form of nature worship with a degenerate form of Judaism and Christianity” och ”Mohammed’s religious revolution, like every religious movement, was formally a reaction, a would-be return to what was old and simple”. Den äldre Marx fick i Algeriet ett positivt intryck av jämlikheten mellan troende, Engels kunde beskriva afghaner som ”a brave, hardy, and independent race.”
Men samtidigt finns det alltså formuleringar som är ”problematiska” ur ett politiskt korrekt perspektiv (och sådana väger alltid tyngre än eventuella positiva, har vi lärt oss). Kontrajihadister menar idag att islam delar in världen i troende och otrogna, och för krig mot de otrogna. Marx såg på saken på likartat vis, även om det hela då ägde rum på mer betryggande avstånd. Så skrev han i en artikel i New York Herald 1854:
The Koran and the Mussulman legislation emanating from it reduce the geography and ethnography of the various people to the simple and convenient distinction of two nations and of two countries; those of the Faithful and of the Infidels. The Infidel is “harby,” i.e. the enemy. Islamism proscribes the nation of the Infidels, constituting a state of permanent hostility between the Mussulman and the unbeliever. In that sense the corsair-ships of the Berber States were the holy fleet of Islam.
En intressant formulering i samma artikel identifierar den materiella, rentav biologiska, basen vad gäller religiösa konflikter:
… these sacred rows merely conceal a profane battle, not only of nations but of races.
Nu åsyftar Marx en lokal konflikt mellan religioner och sekter, men synsättet kan utvidgas till att betrakta religionskrig som ”dolda” nations- och raskrig. Man kan avslutningsvis nämna tankarna kring det så kallade asiatiska produktionssättet, och de spridda referenserna till ”orientalisk despotism” (under grälen med Bakunin beskrev Marx även Ryssland som ”semi-asiatiskt” och ”tatarskt”). Detta som synes dock inte specifikt kopplat till islam, men summerat i ett brev från Marx:
Bernier rightly sees all the manifestations of the East — he mentions Turkey, Persia and Hindustan — as having a common basis, namely the absence of private landed property.
Sammantaget finner vi alltså att Marx och Engels hade en nyanserad syn på islam, men med dagens måttstock var ”islamofober”. Dagens allians mellan delar av vänstern och en del islamister, liksom massinvandringen från den muslimska världen till Europa, är fenomen vi mot bakgrund av det ovan skrivna kan anta att Marx och Engels hade betraktat med skepsis. Detta i synnerhet mot bakgrund av beskrivningen av klasskampen i Manifestet, ”en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.” Folkutbyte och fullskalig islamisering kan här inte tolkas som annat än ”gemensam undergång”, undergång också för Europa som sådant.
Om skribenten: Joakim Andersen
