Mytiska teman och arketyper från det kollektiva omedvetna har idag i hög grad trängts undan från offentligheten. De återvänder inte sällan i populärkulturen, exempelvis i Tolkiens, Howards och Lovecrafts berättelser, i superhjältefilmer och i musikvideor. Ett ovanligt tydligt exempel, närmast pedagogiskt så, på detta är de världar och mytologier som spelföretaget Games Workshop, GW, utvecklat. GW grundades redan 1975 och är idag mest kända för figurspelen Warhammer och Warhammer 40K (det nya Age of Sigmar har jag inte bekantat mig med). Man leder där arméer av miniatyrfigurer som gör upp på slagfältet, det är kort sagt ättlingar till äldre krigsspel som preussiska Kriegspiel och Gary Gygax Chainmail. Men i GW:s spel är det inte bara människor man spelar med, det kan lika gärna handla om grönhudade orchkrigare, gripryttare, råttlika skaven eller dödsföraktande dvärgar. Uppskattar man sådant är GW:s spel bra, det har under åren också släppts mängder av andra spel. I Blood Bowl leder man exempelvis lag i en inte alltid helt renhårig idrott besläktad med amerikansk fotboll, lagen kan bestå av allt från alver till odöda.

Warhammer Fantasy
Three things make the Empire great; faith, steel and gunpowder.
– kejsar Magnus

Det inte minst intressanta i sammanhanget är de komplexa världar som byggts upp kring spelen, där äldre arketyper och mytiska teman spelar en framträdande roll. Det ursprungliga Warhammer Fantasy kretsar kring en sagovärld, där människornas Kejsardöme står i centrum. Människorna är ständigt ansatta av andra raser. Krigiska orchstammar angriper, ibland går de samman i väldiga kampanjer de kallar Waaagh. Orcherna är en primitiv men krigisk ras, ofta beskrivna som rövare och parasiter. Deras språk påminner om engelsk arbetarklasslang, men hamnar också farligt nära ebonics. Så kallas exempelvis de orcher som rider vildsvin i strid för Boar Boyz (själv vill jag minnas att jag i min orcharmé hade en halvnaken krigsherre vid namn Chabba Rankz som gick i strid buren på en flotte av småvuxna men ylande snotlings, de senare kallade Boyz II Men. Men jag kan minnas fel). I de djupa skogarna hotar bestmännens stammar, i norr finns hotet från Kaosgudarna och deras fruktansvärda krigare. Människorna har ibland alver och dvärgar på sin sida, men helhetsintrycket är mörkt. Världen kommer i slutändan att gå under, det hela påminner om den heroiska realism en del konservativa revolutionärer i Tyskland talade om. Trots att man vet att kampen på sikt är förlorad så ger man inte upp.

Warhammervärlden står i tydlig skuld till både Moorcock och Tolkien, från Moorcock kommer föreställningen om en kamp mellan Ordning och Kaos, från Tolkien många av de olika raserna (som dvärgar och orcher). Men Kejsardömet är samtidigt omisskännligt tyskt, det är på många sätt det tysk-romerska riket förflyttat till en sagovärld. De stammar som en gång grundade det bär namn som teutogener, ostagother och unberogener, städerna bär namn som Altdorf och Middenheim. Även politiskt påminner det om det tysk-romerska riket, med tämligen självständiga kurfurstar. Teknologiskt har det en hög nivå, med kanoner, krigsmaskiner och krutvapen. Samtidigt finns det magiker och trollkonstnärer. Det är en fascinerande och komplex fantasyvärld, GW har bland annat förlagt ett rollspel och flera böcker där.

Det mytiskt intressanta är de starkt indo-europeiska arketyper som finns. Människornas kejsardöme grundades av den legendariske Sigmar, kring vilken en religion vuxit fram. Den har en symbolik som påminner något om kristendomen, men främst om indo-europeiska gudar som Mithras och Oden (jämför tyskans Sieg, seger). Viktiga symboler är den tvesvansade komet som förebådade hans födelse, liksom den krigshammare han bar. Sigmar var själv en anhängare av Ulric, vargarnas, krigets och vinterns gud, här är det germanska inflytandet närmast övertydligt. Ulric är en väldig krigare klädd i päls, med en enorm yxa och flankerad av två vargar. Ibland antar han formen av en väldig vit varg. I en värld där människorna är så ansatta som de är i Warhammer är det naturligt att deras gudar är krigsgudar.

Intressanta är även Warhammervärldens nordmän, de så kallade norsca. De är väldiga krigare som ser med förakt på söderns svaga folk, en norscakrigare är en fruktansvärd motståndare. Men istället för Sigmar och Ulric dyrkar de kaosgudarna, vilka de ser som de enda värdiga alternativen för krigare. Central här är krigsguden Khorne, Blodsguden. Överhuvudtaget är de fyra kaosgudarna Khorne, Nurgle, Slaanesh och Tzeentch centrala i Warhammervärldarna, de representerar människornas svagheter och fyra grundläggande synder. På så vis för de in ett mer kristet tema i en annars mycket hedniskt anstruken kosmologi. De är också de krafter som ständigt hotar världen med undergång på en skala exempelvis orcher inte kan åstadkomma, och till sist förgör den.

Warhammer 40K
Happiness is a delusion of the weak.

Warhammer 40K utspelar sig långt fram i tiden, men påminner ändå starkt om Warhammer Fantasy. Människornas galaktiska imperium är även här hårt ansatt, bland annat av orcher och kaosgudar. Men här finns också de så kallade tyraniderna, vilka starkt påminner om H.R. Gigers Alien. Ett intressant tema i Warhammer, både Fantasy och 40K, är den inre fienden. Man kan inte lita på någon, givet Kaos inflytande knappt ens på sig själv. Kaoskulter frodas i hemlighet i Kejsardömets städer, hela legioner kan gå över till kaosgudarna. I framtiden finns också så kallade Genestealer-kulter, där tyraniderna korrumperat människor med sina gener och dessa gradvis infiltrerar de världar som tyranidflottorna senare kommer att angripa. Detta medför en långt gången, och fullt berättigad, xenofobi bland människorna. Inkvisitionen agerar under paroller som Burn the heretic. Kill the mutant. Purge the unclean. Genetiskt förbättrade Space Marines ser sig själva som övermänniskor och försvarar människorna mot de många hot som omger dem. Den enande symbolen för människorna i en fientlig värld är även här Guda-Kejsaren. Tolerans och annan liberalism är svaghet människorna inte har råd med. Utan stark tro är mänskligheten förlorad.

Även i 40K finner vi en skickligt hanterad vargsymbolik, med förbandet Space Wolves från den istäckta och dödliga planeten Fenris. Deras estetik är, i likhet med de Ulrictrogna Knights of the White Wolf från Warhammer Fantasy, mycket germansk, de rider ibland fenritiska jättevargar i strid. Överhuvudtaget har GW skapat en tilltalande estetik och en bakgrund genomsyrad av mytiska arketyper. Det är världar genomsyrade av krig och heroiska värden, och även om Inkvisitionens och elitsoldaternas närmast fascistiska etos och estetik ibland behandlas med viss ironi är det ofta häpnadsväckande icke-liberalt. För den som är intresserad av fantasy eller spel är det väl värt en närmare bekantskap, annars är det främst intressant som exempel på hur myter, icke-liberala citat och arketyper framgångsrikt kan arbetas in i populärkulturen. Den som tvunget önskar kan också utveckla en intressant civilisationskritik med utgångspunkt i 40K.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.