Underjorden spelar en betydelsefull roll i många myter. För våra förfäder var det där Mimers brunn var belägen, men det var också där Nidhögg gnagde på världsträdets rötter. I persisk myt spelar underjorden en liknande roll som Noas ark i kristendomen, det är där ett fåtal människor överlever katastrofen. Mycket talar för att våra förfäder hade samma syn på hur Lif och Liftrase, det nya människosläktets föräldrar, kommer klara sig genom Ragnarök. I mer modern tid har intresset för underjorden närmast exploderat, från Hollow earthteorier och -litteratur, inklusive vår svenske Ossian Elgströms Under meteorernas trumeld, till urbana myter och urban exploration. Till underjorden knyts moderna sägner som kanaligatorer och CHUD:s, men också en närmast numinös, övervärldslig kvalitet. Långt från ytans larm och horder av människor antas vi kunna passera gränsen till det som finns bortom den moderna världen, finna vägen till något mer äkta.
Tunnlarna under New York
… you were surrounded by trash, noise, and chaos. In the tunnels, there is a strange sort of peace. Here I finally found my peace of mind.
– Bernard Isaacs
I det kollektiva omedvetna fyller underjorden alltså en intressant funktion. En spännande bok i sammanhanget är Teun Voetens klassiska Tunnel People. Voeten är antropolog, och levde under en längre tid 1994 och 1995 ihop med en grupp människor som skapat sig ett hem under New York, i det då övergivna tunnelsystemet. Dessa bosättningar är större i mytens värld än i verkligheten, Voetens ”tunnelmänniskor” var mellan 30 och 50 själar. De flesta betraktade inte sig själva som hemlösa, de skilde sig också från ytans hemlösa genom den disciplin och det hårda arbete som krävdes för att ordna mat, ved och vatten. Några hade levt under jorden i många år, bland annat en Vietnamveteran med många katter i mer än tjugo år, andra var på mer tillfälligt besök. Graffitikonstnären Chris Pape hade utsmyckat flera av väggarna. Voeten pratar i boken med gamla hippies, missbrukare och prostituerade, det är en hel del mänskliga tragedier och misär. Men han fastnar i synnerhet för bosättningens inofficielle ledare, den vältalige Bernard Isaacs. Bernard har enligt egen utsago en spännande bakgrund, han har varit modell och framgångsrik smugglare, men sedan förlorat allt och hamnat i tunnlarna. Det talas ibland om outsiderkonst, alltså konst av människor som inte är skolade konstnärer. Bernard är ett bra exempel på en outsiderfilosof, som dessutom i kontakten med nyfikna journalister uppmuntrats att odla sin filosofiska ådra. Det finns en civilisationskritik med bibliska inslag i hans föreläsningar för Voeten, men samtidigt likheter med Ludwig Klages. I likhet med Klages menar han att Geist och oförmågan att bara vara är ett problem, ”humanity is living under a curse. People are cursed to think. Humans cannot simply be. People need chaos. And still they think they are superior and intelligent. But look around you: We have all the technology, but no harmony. Other civilizations on earth do. Like the Lemurians for instance.” Det sistnämnda får ses som ett exempel på just outsiderfilosofi. Centralt för Bernard är annars frihet och oberoende, med tydlig stolthet säger han att ”to survive here, you have to be able to provide for the three basic necessities: water, firewood and food. This is no place for crackheads.” Bibliskt influerat är hans fokus på girighet och fåfänga som starka drivkrafter i det moderna samhället (”the mind is still chained. Everybody is absorbed by the Dollar Game”). Detsamma gäller hans syn på rättvisa, efter att ha bevittnat vad människor kan utsätta andra människor för har han en hård inställning till förövare: ”back then in the biblical times they knew how to handle these cases. Bang, down in the lion’s den. No bullshit.” Det är uppenbart att han är van att tala med journalister och att dramatisera, men det finns också en värdefull kärna i det hela.
Sammantaget är det en fascinerande bok, om ett intressant ämne. Voeten finner inga väldiga underjordiska städer, de tunnelmänniskor han lär känna besöker också flitigt ytan i jakt på tomburkar att panta, bränsle och mat. Men det är en givande inblick i det moderna samhällets marginaler, både vad gäller en skriande misär med missbruk, otrygghet och AIDS men också den mer positiva sida av tunnellivet som bland annat Bernard uttrycker. Det är kort sagt en läsvärd bok, som kan läsas både som kuriosa och som civilisationskritik.
Om skribenten: Joakim Andersen
