Ett idag ofta bortglömt perspektiv är det geopolitiska, där man kopplar historia och politik till geografin, till rummet. Ett annat bortglömt perspektiv är det demografiska, gemensamt har de det långa historiska perspektivet. Många geopolitiker har haft ett betydande intresse även för demografin, Jordis von Lohausen talade exempelvis om att man skulle Denken in Völkern, ”tänka i folk”. Folken är en central aktör på den geopolitiska arenan.
von Lohausen har tidigare tagits upp på Motpol, han skrev viktiga verk som Mut zur Macht och Denken in Völkern. Som komplement till Dugins mer metafysiska perspektiv är han av betydande värde. Bland hans kortare artiklar hittar vi Wie sicher ist Europa, ursprungligen ett bidrag i antologin Mut zur Identität (där även Alain de Benoist, Guillaume Faye och Sigrid Hunke medverkade).
Europas centrala läge
Europa ligger i en spetsig vinkel mellan Medelhavet och Atlanten, spärrar alla vägar från den eurasiska landmassan till oceanen och övervakar genomfarten till Indiska oceanen. Europas säkerhet hänger på om hon själv behärskar dessa vägar eller om de behärskas av främmande makter. Något tredje alternativ finns inte.
– von Lohausen
von Lohausen beskriver i artikeln hur centralt beläget Europa faktiskt är, geopolitiskt sett i mitten av den befolkade världen. Europa befinner sig bland annat i vägen för Rysslands frammarsch mot Atlanten och övervakar genomfartsleden till Indiska oceanen. De viktiga staterna befinner sig överlag på det norra halvklotet och Europa ligger i deras mitt (Atlanten förenar medan Stilla havet skiljer åt). Europa är centralt beläget, men än mer centralt är det historiska Tyskland. Lenin sade på sin tid att ”den som har Tyskland har Europa”, om Europa indelas i geopolitiska regioner befinner sig Tyskland i flera av dem. Tyskarna var också, ihop med bland annat balter och ungrare, Europas etnografiska bastion mot Rysslands frammarsch, något som kan förklara varför Stalin fördrev miljontals av dem och ersatte dem med slaver. På så vis bröts bastionen. von Lohausen noterar dock även att detta var ett misstag från Stalins sida. Om målet var att kontrollera Europa borde Tyskland ha vunnits genom tyskarna, alltså inte genom terror mot dem. På liknande vis kunde Hitler endast ha vunnit Ryssland genom ryssarna, alltså genom att komma som en befriare snarare än med målet att utsätta européer för koloniala metoder.
Europas läge är på samma gång strategiskt och hotat. Från Europa kan man behärska norra Atlanten, Medelhavet och Svarta havet. Viktiga ”broar” förenar det kontinentala Europa med Nordafrika (Marocko och Libyen), Skandinavien och Turkiet (Egeiska havet). Men dessa broar möjliggör också invasioner från andra hållet, Europa kontrollerar idag varken Nordafrika eller Turkiets kuster. Tvärtom har de europeiska ledarna aktivt deltagit i en utomeuropeisk makts angrepp på Libyen, och skapat ett vulnus, ett kaotiskt och laglöst inferno från vilket Afrikas folkmassor kan ta sig till vår världsdel och på sikt göra den till en nordlig del av Afrika. Detta var, i förbigående sagt, inte särskilt klokt gjort. Europas ledare har också accepterat att den sekulariserade militären i Turkiet ersatts av islamister, islamister som använder folkvandringshotet för att utpressa Europa. Något som på sikt kan göra Europa till en västlig del av den muslimska världen. Som von Lohausen på annan plats konstaterat kan man inte skapa framgångsrika strategier utan en riktig politik, och Europas ”ledare” saknar en riktig politik. De kan varken identifiera Europas intressen eller Europas fiender, och springer därför bland annat USA:s och Saudiarabiens ärenden. Deras perspektiv är kortsiktigt, de saknar det ”mod till makt” som von Lohausen ser som centralt.
Det ockuperade Europa
Europa är så säkert som hon själv vill.
– von Lohausen
Europa är ockuperat sedan Andra världskriget, och ockupationen har inte minst varit mental och kulturell. Att främmande ideologier importerats från amerikanska universitet är därför inte förvånande, heller inte att politiker aktivt försökt återskapa amerikanska rasrelationer och -ideologier i Europa. von Lohausen kopplar detta till bristfällig politik. De europeiska stormakterna tänkte inte långsiktigt, och bjöd därför in utomeuropeiska makter som USA och Ryssland för att skada varandra och vinna kortsiktiga fördelar, med resultatet att hela Europa förlorade. Han nämner Nederländerna som exempel. Landet pressades av USA att delta i blockaden mot Japan, som avsåg att tvinga Japan till angrepp mot USA (Roosevelt uttryckte det som bekant att han ”inte ville förklara krig, men ville ha krig”). Resultatet för Nederländernas del var permanent förlust av det väldiga imperiet i Asien. På liknande vis menade Churchill efter Andra världskriget att ”det tycks mig som vi slaktat fel gris”. Oförmågan att tänka långsiktigt märktes redan under det amerikanska inbördeskriget. För Londons del hade ett tredelat Nordamerika varit att föredra politiskt, med en intakt Sydstatskonfederation, men yankees var mer lukrativa handelspartners och penningen fick här avgöra.
Det som kunnat bli begränsade krig blev som följd av att man bröt mot spelreglerna i jus publicum Europaeum till totala krig med Europa som skådeplats. Den historiska logiken hade varit att Tyskland uppstigit till en central position i en eurocentrisk ordning, men småstatsnationalism och revanschism gjorde att den eurocentriska ordningen istället föll samman med miljontals människor som offer. von Lohausen pendlar i sina verk mellan en beskrivning av Ryssland som ett hot och Ryssland/Sovjet som Tysklands arvtagare, den eurasiska landmakten mot det havsbaserade USA. Idealet hade varit en fortsatt eurocentrisk ordning under tysk ledning, kanske ett där tyskar och ryssar ”rygg mot rygg” blivit oövervinnerliga, men de många politiska misstagen från brittisk, fransk, tysk och rysk sida omöjliggjorde detta. von Lohausens ambivalens innebär att det i hans analyser finns mycket av värde både för den som ser framtiden i ett starkt och oberoende Europa och den som ser det i ett Eurasien med Ryssland som central aktör. Att de europeiska folken måste återfinna sin vilja till liv, rentav sitt mod till makt, och göra sig av med dagens ”ledare” framstår oavsett tolkning som centralt. Likaså att ett Europa splittrat i fientliga småstater inte kommer vara en aktör i en era dominerad av kontinentalstater. von Lohausen rekommenderas varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
