Världen är rent generellt en farlig plats och människan ett farligt djur. Graden av fara kan variera över tid, Sverige idag är exempelvis farligare än det var för 30 år sedan och vissa delar av landet är tryggare än andra. Man kan diskutera vad detta beror på, liksom om och i så fall hur det är möjligt att förändra det. Men man måste parallellt med diskuterandet också skaffa sig de verktyg som behövs för att hantera situationen. Det kan vara handgripliga verktyg som ett rejält lås eller en vapenlicens, det kan också vara färdigheter som att springa snabbt eller försvara sig mot en angripare med kniv. Viktigt är också den mentala aspekten, att lära sig att tänka och att iaktta.

James LaFond
Tip #1: Do Not Fight, Ever.
– LaFond

En värdefull bekantskap i sammanhanget är den amerikanske författaren och kampsportaren James LaFond. LaFond är på många sätt en fascinerande person. Han skriver mängder av läsvärd fantasylitteratur och är en initierad kännare av Robert E. Howard (i mina ögon den främste). Men han är också en mångårig kampsportare och har som en av synnerligen få vita män valt att leva mitt i Baltimores, ”Harm Citys”, dödliga ghetto. Hans motiv är dels att han vill bo billigt nog att kunna leva på författarskapet, dels att han vill se hur länge han överlever. LaFonds perspektiv är också originellt. Hans världsbild för tankarna till Ragnar Redbeard och Max Stirner, världen är en farlig plats där regeln ofta är äta eller ätas. Det ligger i överhetens intresse att vi glömmer detta, att vi tror att politiker representerar oss, att människan av naturen är god, att USA inte är och förblir en slavplantage även om slavarnas hudfärg varierat över tid et cetera, men LaFonds inställning är att detta är myter avsedda för massan. Samtidigt lever han enligt en hederskodex och är det han själv beskriver som en taboo man, en man utan flock som kan respekteras i flera stammar. Han har försvarat svarta vänner mot vita rasister och fått rejält med stryk för det men han har heller inga problem att beskriva ghettots unga svarta män som det dödliga hot de är för vita eller umgås med vita nationalister.

LaFond är en extremt produktiv författare, och skriver om det mesta. En av hans mer intressanta böcker för den som vill lära sig att tänka och att iaktta är Thriving in Bad Places. LaFond vänder sig främst till manliga läsare, men delar av boken kan vara av värde även för kvinnor (annars rekommenderas Gavin de Beckers The Gift of Fear för den som vill känna igen och begripa potentiella förövare). I boken beskriver LaFond bland annat hur man känner igen farliga platser, grupper och situationer.

Vad gäller grupper noterar LaFond att ensamma män med barn ytterst sällan utsätts för angrepp. Detta beror på att de flesta potentiella förövare själva vuxit upp utan en far, och något inom dem berörs av kombinationen far och barn. Var gränsen mellan barn och vuxen går är en annan sak, bör tilläggas. Mest utsatt är kombinationen man med kvinna, charlataner av olika slag vänder sig då gärna direkt till kvinnan för att inleda sina samtal. Par av manliga vänner är också utsatta. LaFond skriver att om man upptäcker att man mest stöter på män i grupper om två eller fler befinner man sig sannolikt i ”a predation corridor”. Detta gäller också om man ser många män göra saker utomhus som normalt äger rum inomhus eller på barer, exempelvis tärningsspel. Grupper av män bör i sådana områden betraktas som potentiellt farliga, helst bör man ta sig därifrån så snabbt som möjligt. Vissa ledtrådar om hur farlig en plats är kan man enligt LaFond också få av polisens när- eller frånvaro, hans detaljerade beskrivning gäller dock amerikanska förhållanden. Ser man poliser patrullera till fots bör det även i Sverige vara ett gott tecken. Kan polisen inte bygga en polisstation i ett område är det däremot ett mycket dåligt omen, ett sådant område bör man inte besöka.

LaFond tar också upp rasfaktorn, återigen utifrån amerikanska förhållanden. En vit man löper exempelvis större risk att angripas av svarta män, men om han klär sig propert är risken å andra sidan mindre att polisen trakasserar honom (fattiga vita och svarta löper större risk). En asiatisk man löper däremot störst risk av alla (bortsett från andra svarta) att attackeras av svarta, och kan dessutom inte lita på polisen lika mycket. LaFond tar också upp det faktum att potentiella förövare brukar vara skickliga på att läsa av kroppsspråk och på så vis identifiera sårbara offer. Anpassa ditt kroppsspråk därefter är hans uppmaning. Gå kort sagt inte med näsan i mobilen eller i backen, och gör dig gärna åtminstone bekant med någon kampsport. LaFond går detaljerat igenom flera incidenter han själv och andra upplevt, en del av dem finns på youtube, han menar att många av dem kunde ha undvikits. Det handlar inte minst om att alltid vara uppmärksam på sin omgivning, och att i vissa tveksamma situationer fly även om det kan verka oartigt eller opraktiskt.

LaFond tar också upp hur man tolkar och hanterar fysisk upptrappning, hur man läser av en persons stridsduglighet och motiv, liksom de olika stadierna i en upptrappning. Eftersom lagstiftningen ser ut som den gör i USA (och Sverige) råder han också läsaren att undvika att slåss (självförsvar är åtminstone i USA en annan sak). Många situationer kan undvikas eller lugnas ner utan slagsmål. Det handlar om sådant som att man inte besvarar gruppen ”unga män” som gapar efter en utan istället snabbt fortsätter, eller att man i en ordväxling inte använder de ord som gör att de känner sig tvungna att slå ihjäl en. Olika hot hanteras på olika sätt. En person som eskalerar en konfrontation på grund av ren dumhet kan exempelvis hanteras på annat vis än någon som redan innan bestämt sig för att göra dig illa (och är ute efter dina pengar, din kropp eller något annat).

Sammantaget är LaFonds bok en bra introduktion till området, gärna i kombination med de Becker. Framförallt fyller den en funktion genom att läsaren blir uppmärksam på sin omgivning och på allvar börjar iaktta den. Därefter handlar det om att bli uppmärksam på sig själv, sitt kroppsspråk och sitt eventuella behov av träning eller annat. LaFond är bitvis politiskt inkorrekt, han kan säkert störa både rasister och antirasister, men påminner oss också om vikten av att generalisera i vissa situationer. Det är kort sagt en bra bok, LaFond eller de Becker bör läsas av alla i ”det nya Sverige”.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.