Hur uppstod det svenska folket, vilka grupper bidrog till den unika syntes som är det svenska? Hyltén-Cavallius ger flera ledtrådar i Wärend och Wirdarne, där han menar att bakom myterna ofta finns historisk verklighet. Så identifierar han trollen med urtida naturfolk, men även jättarna med en tidig befolkning. Där trollen framstår som föga besläktade med ”folk” är släktskapet med jättarna däremot närmare, det handlar för Hyltén-Cavallius om en äldre men besläktad invandringsvåg.
Jättarna och goterna
Den enkla naturdyrkan som vi här antaga såsom Jättefolkets religion, och som otvifvelagtigt en gång varit den äldsta formen af nordisk hedendom, har nemligen med en underbar lifs-kraft förmått bibehålla sig såsom lefvande folktro ända in i våra tider.
– Hyltén-Cavallius
Jättar och troll blandas i senare historier ofta ihop på ett förvirrande vis, men enligt Hyltén-Cavallius var det ursprungligen två skilda grupper. Där trollen framstår som ett småvuxet naturfolk var jättarna snarare storvuxna och närmare släkt med det som kom att bli ”kristet folk”. De var stora till växten och råstarka. Jättarna levde av boskap, fiske och åkerbruk, var rika (”som ett bergatroll”) men mer primitiva än de senare invandrarna vad gällde vapen och odling. De beskrivs också som krigiska, det heter att ”de inte kunde trifvas utan att jemnt få slåss.”
Spår av dessa tidiga invånare finns kvar än idag, ”jättegrytor”, ”jättekast”, ”jättekistor” med mera. Hyltén-Cavallius knyter dem till de skandinaviska goterna. När våra ”götiska förfäder”, Lundmans götatyp, invandrade valde många goter att utvandra, andra trängdes undan till magrare trakter och blev gradvis en del av det framväxande svenska etnos. Långt in i vår tid fanns det dock ätter som ansågs härstamma från jättarna, eller kämparna. Hyltén-Cavallius skriver:
En mycket hårdför och storvext bondslägt i Asa socken (slägten Bet, Adlerbet) bibehöll likaledes ända intill början af 17:e århundradet namnet Asa Kämpar, och i Kinnevalds härad förekom en gammal bondslägt med namnet Kämpe.
Om dessa asa kämpar hette det att de haft stålbågar som inte 6 vanliga män kunnat spänna. Jättearvet fanns kvar i många delar av landet, särskilt de mer isolerade. De har haft många namn, så talas det om resar, hjeltar, kämpar, knallar och piltar. De flesta torde också själva ha stött på uppenbara ättlingar till dessa ”kämpar”.
Arvet från jättarna
Det fasthänger envist vid sina vanor, nyttjar ännu föga jern, och bygger omkring sjön Bolmen sina hus, lador och båtar med naglar, lås, hakar o. s. v. af träd, utan så mycket som en spik af jern. Sin hembygd älskar det öfver allt annat och sköter sin magra, sandiga jord på nästan samma ofullkomliga sätt som urfäderna.
– Hyltén-Cavallius
Jättarnas arv är alltså en av komponenterna som varit med och format den senare svensken. Hur beskrivs då deras mentalitet? Hyltén-Cavallius skriver om ”spåren af det gammalnordiska, tunga, alfvarliga, råa, men ärliga och kraftfulla jätte-blodet”. Ofta beskrivs det som ett enfaldigt och rått släkte, vilket luras av de listigare senkomlingarna. Men samtidigt finns ett konservativt drag, Hyltén-Cavallius talar om ”höglandsfolket” som både sparsamt, arbetssamt, ihärdigt, betänksamt och djupt religiöst.
Här finns en intressant parallell till L.F. Clauss och hans psykoantropologi. Han beskrev där de två typer som spelat störst roll i skapandet av den germanska kulturkretsen, den fäliska och den nordiska. Där den nordiska i hög grad överensstämmer med Hyltén-Cavallius ”götiska förfäder” och Lundmans götatyp för den fäliska tankarna mer till ”resarna”. Vi citerar utan vidare omsvep vår tidigare artikel om Clauss:
Den mäktiga fäliska människan beskrivs av Clauss som rotad, växer närmast fast i jorden och då i synnerhet i sin hembygd. Där de nordiska dragen pekar utåt, pekar de fäliska dragen inåt, vi har här att göra med en människa som på många sätt alltid är en bonde. Denna människa säger inte mer än nödvändigt, har en bestämd tyngd. I vissa situationer drabbas han eller hon av en explosiv krampaktighet, Clauss beskriver furor teutonicus som ett fäliskt fenomen. Ett talesätt han hört bland fäliska män som varit på väg att förlora självkontrollen beskriver detta, ”jetzt gibt es Tote”, nu kommer människor att dö.
Historiskt har både fäliskt och nordiskt spelat viktiga roller i Sveriges historia. Det tycks dock som om det ”gotiska” inslaget de senaste decennierna trängts tillbaka, om enbart kulturellt eller även rent biologiskt (jämför Klages, för vissa människotyper är det moderna samhället kanske inte gynnsamt). Det kan då vara av värde att påminna sig om denna komponent, en nödvändig beståndsdel för att det svenska ska vara livskraftigt och inte urarta. Den hugade kan också själv reflektera över om det nordiska eller det fäliska hos honom eller henne överväger.
Om skribenten: Joakim Andersen
