Vårt namn är en grundläggande del av vår identitet. Namnet placerar oss i en gemenskap och ett sammanhang. Som Eric Zemmour påpekat är namnet också en lojalitetsförklaring. Den som väljer att ge sina barn ett amerikanskt eller arabiskt namn i Frankrike utför en symboliskt laddad handling som markerar både identitet och lojalitet. På liknande vis kunde en del svenska raggare och romer tidigare ge sina barn amerikanskt klingande namn för att markera en viss distans till folkhemmet. Uppkomlingens namnbyten, ibland direkt pinsamma, är också välkända, liksom Harry Pottervänsterns vana att ge sina barn androgyna, direkt påhittade eller icke-svenska namn, och mer integrationssträvande invandrarfamiljers vana att ge sina barn namn gångbara både i egen och svensk namntradition. Namn säger kort sagt mycket.

Våra namn

En intressant liten bok i sammanhanget är Våra namn av Ivar Wallensteen, med illustrationer av alltid givande Gunnar Brusewitz. Den innehåller en längre lista med svenska namn och deras betydelser, vilken vi inom kort återkommer till i ett försök att åter popularisera kärnfulla svenska namn som Yrsa, Berthold, Vilhelmina och Joar (som kuriosa kan nämnas att den som i boken söker på betydelsen av namnet Vanja först hänvisas till Ivan, sedan till Johan och först därefter till Johannes där betydelsen uppenbaras). Men den innehåller också intressant information om de svenska namntraditionerna. Så får vi veta att bland våra förfäder ”den äldste sonen fick nästan alltid ärva farfaderns namn, den näst äldste morfaderns namn… på samma sätt ärvde döttrarna i första hand farmors och mormors namn etc”. Vi får också veta, vilket är logiskt givet att namn ärvdes, att flera av de fem vanligaste pojknamnen både 1371 och 1800 var identiska (bland annat Anders, Johan och Per). Kvinnonamnen tycks vara kända först från 1650, men även där finns viss kontinuitet till 1800, med namn som Sara bland de vanligaste (ihop med Anna från 1700).

Wallensteen tar också upp att i det gamla bondesamhället fick man bara ett förnamn. Två eller fler förnamn var ett utländskt påfund som slog igenom bland allmogen först på 1800-talet, vilka slutsatser man som traditionalist bör dra av detta förbigår vi med tystnad. Det var även först mot slutet av 1800-talet alla svenskar hade ett efternamn. I boken tas också upp fantasifulla soldatnamn som Räven, Stekpannan och Böös (med betydelsen ond) (en snabb sökning på hitta.se antyder att det idag inte finns några Stekpannor men väl enstaka Böös). Likaså beskrivs sådant som födelsedagsfirande och dop. Det är sammantaget en spännande liten bok, till vilken vi alltså återkommer inom kort.

Bilden visar för övrigt en äldre dopfunt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.