Det talas ibland om en ”ny världsordning”, i praktiken en synonym för amerikanskt världsherravälde. Vill man ha verktyg för att förstå vad detta innebär och vilka alternativ som finns har man stort utbyte av Carl Schmitt (1888-1985). Då i synnerhet hans klassiska studie The Nomos of the Earth från 1950.
Schmitt var en banbrytande politisk och juridisk teoretiker. Efter Andra världskriget sågs han som suspekt på grund av sin koppling till Tredje riket, men hans många insikter gjorde honom ändå intressant för ett flertal vänstertänkare. Detta gäller i synnerhet kretsen kring Telos och Paul Piccone, vilka översatte Nomos till engelska. Vilket var logiskt, eftersom Schmitt erbjöd värdefulla redskap för att förstå amerikansk utrikespolitik, liksom kritik och alternativ.
Nomos
A nation is conquered first when it acquiesces to a foreign vocabulary, a foreign concept of law, especially international law.
– Schmitt
Schmitts studie rör sig i gränslandet mellan idéhistoria, juridik, geografi och geopolitisk historia. Han utgår från begreppet nomos. Ett internationellt nomos är en ordning, förankrat i rummet och i en viss maktbalans och vissa regler eller sedvänjor. Den kristna medeltiden och Burckhardts ”Gamla Europa” var en sådan ordning, Respublica Christiana. Den byggde på en delad kristendom, och på åtskillnaden mellan kristna och icke-kristna. Det var för oss en anarkisk ordning, med fullt legitima krig och fejder mellan icke-statliga aktörer, men det var inte en nihilistisk ordning. Tvärtom fanns det delade värderingar, och auktoriteter i form av kejsare och påve.
Detta Respublica Christiana kunde inte överleva religionskrigen, vilket istället ledde till en ordning baserad på stater. Ungefär samtidigt upptäcktes Amerika. Skillnaden i det som då kallades civilisation mellan Europa och den Nya Världen var till en början så stor, både militärt och vetenskapligt, att den nya världen sågs som ”fri”. Fri i betydelsen fri att erövra. Gradvis växte ett nytt nomos fram, jus publicum Europaeum. Det var europacentriskt, och byggde på en distinktion mellan Europa och övriga världen. I Europa uppstod en maktbalans, vilken innehöll flera viktiga innovationer för att humanisera och begränsa kriget.
Kriget sågs inte som något kriminellt, däremot försökte man begränsa det. Likt en duell utkämpades det mellan stater, och skulle vara militärt snarare än totalt. Fienden sågs inte som en brottsling, utan som en justus hostis. En ockuperande stat hade ansvar gentemot civila, efter krigsslutet utfärdades normalt amnesti, vissa stater skulle vara neutrala et cetera. Samtidigt fanns en maktbalans, och i varje krig ett antal andra stormakter som övervakade vad som ägde rum. En hel del frågor löstes genom gemensamma konferenser. De olika europeiska stormakterna delade också ekonomiskt system, överlag var den ekonomiska sfären skild från den politiska vilket underlättade smidig ockupation.
En grundläggande åtskillnad gjordes alltså mellan Europa och övriga världen. Samtidigt tar Schmitt upp skillnaden mellan land och hav. Krig till lands var reglerade, havet var betydligt ”friare”. Europas landmakter balanserades av det havsbaserade England. Man kan ha åsikter om detta nomos, men i jämförelse med inget nomos alls var det av godo. Det innehöll också flera värdefulla innovationer.
Den nya världen
In matters concerning Europe, the US is officially absent, but can be effectively present.
– Schmitt
I den nya världen uppstod USA, med en kluven relation till Europa. Många gånger betraktade USA och de latinamerikanska staterna sig som delar av Europa, andra gånger såg USA sig som ett sannare Europa, opåverkat av den gamla världens reaktionära och korrupta tendenser. Man stod för en ny sorts politik, Monroedoktrinen blev ett uttryck för detta. Schmitt tar upp Europas kris under 1800-talet, och de olika röster som ställde diagnos och föreslog lösningar (från Nietzsche och Baudelaire till Donoso Cortes och Bruno Bauer). Dessa misslyckades dock, och som följd såg även många européer Amerika som framtidslandet.
Ganska snart visade sig emellertid även USA vara en imperialistisk makt, som bedrev krig långt bortom den västra hemisfären. Schmitt tar upp hur amerikansk imperialism varit mycket modern, då den byggt på ekonomisk makt, avtal som rättfärdigat interventioner och liknande. Samtidigt fanns det i amerikanskt tänkande ett universalistiskt, i grunden opolitiskt, inslag. Intressanta är stycken där Schmitt tar upp Hegels och den unge Marx analys av USA, där de visade att i europeisk mening är USA ingen stat. Schmitt skriver om den unge Marx analys av USA:
The attempt to retain the consciousness of an unpolitical, pre-state condition in an already over-politicized state reality created an artificially prolonged virginity whose dilemma will be discussed in the following chapter.
Här fanns alltså frön till en kommande kris. I USA kombinerades ofta ekonomiska intressen och moralistiskt tänkande, men politiskt tänkande i europeisk mening saknades. Detta, i kombination med att de europeiska statsmännen gradvis glömde förutsättningarna för jus publicum Europaeum och började föra en mer kortsiktig politik, innebar en katastrof för det europacentrerade nomos. Efter Första världskriget ägde en glidning rum från synen på motståndaren som justus hostis till en brottslig angripare, och försök gjordes att döma den tyske kejsaren för kriget. Versaillesfreden var på många sätt ett brott med en mer traditionell ordning och inställning. Maktbalans och ömsesidig respekt ersattes av moralism och hämnd. Väst (USA) och Öst (Sovjet) kom alltmer att dominera, och på sikt att ockupera Europa.
Samtidigt pendlade USA mellan isolationism och interventionism, med globala ekonomiska intressen. Schmitt talar om att detta ledde till att USA var ”frånvarande i princip”, och inte medlem i Nationernas Förbund, samtidigt som det var ”effektivt närvarande”. Den internationella rätten präglades av inbyggda motsägelser, bland annat mellan Nationernas Förbunds universalism och Monroedoktrinens Grossraumsprincip.
USA omtolkade ofta krig mellan stater, vilket i den gamla ordningen varit legitimt och hållits inom vissa gränser, till globala inbördeskrig. Motståndaren var då snarare en brottsling, vilket innebar att de gamla reglerna inte gällde. Samtidigt utvecklades luftkriget, vilket egentligen är svårt att hantera utifrån den gamla distinktionen mellan krig till lands och till sjöss. Den som för krig till lands har som mål att ockupera ett område, och har då också skyldighet att behandla de civila på ett visst sätt. Kriget till sjöss var mer ”fritt”. Men luftkrigets bombningar av civila mål innebar att sjökriget nu drabbade landet. Schmitt tar upp de moderna massförstörelsevapnen, vilka ytterligare inskärper detta problem.
Ett nytt nomos
I speak of a new nomos of the earth. That means that I consider the earth, the planet on which we live, as a whole, as a globe, and seek to understand its global division and order.
– Schmitt
Något nytt nomos uppstod aldrig efter den europacentrerade ordningens undergång. Det finns dock alternativ. Man kan tänka sig en universalism, där USA behärskar världen och avgör vilka stater som är ”skurkstater” och vilka som inte är det. Mot ”skurkstater” kan krig föras med vilka medel som helst, ofta utan krigsförklaring. Fenomenet ”officially absent, effectively present” innebär i en sådan ordning att USA kan använda FN, internationella domstolar et cetera som verktyg men inte själv följer dem.
Ett sådant alternativ är problematiskt av flera skäl, det är inte minst farligt. Det andra alternativet bygger på det Schmitt kallar Grossraum, regioner i stil med Monroedoktrinens Västra hemisfär. Schmitt skriver:
A combination of several independent Grossräume or blocs could constitute a balance, and thereby could precipitate a new order of the earth… an equilibrium of several independent Grossräume, is rational, if the Grossräume are differentiated meaningfully and are homogeneous internally.
Europa, Eurafrika och Eurasien har föreslagits som ett annat sådant Grossraum, Schmitt noterade att Tyskland var för litet för att vara en medtävlare globalt men för stort för att försvinna. Ett europeiskt Grossraum var då ett sätt att bevara nationens suveränitet. Idag talas det oftare om regionalisering och multipolaritet än Grossraum, men principen är ofta densamma. Det handlar inte minst om att behålla det mest värdefulla från jus publicum Europaeum. De av oss som inser att Europas och USA:s intressen inte är identiska, och att amerikansk politik ofta är skadlig och farlig för Europa, gör väl i att begrunda detta alternativ, Europa som Grossraum.
Sammantaget är The Nomos of the Earth en synnerligen värdefull studie. Gary Ulmens introduktion är också givande, och visar att delar av den nya vänstern kring Telos kunde dra konstruktiva slutsatser (om hatet mot Europa skriver Ulmen ”today, this anti-European propaganda presents itself as ”multiculturalism”, mellan en världsordning baserad på den nya världen och hatet mot den gamla finns en koppling, anti-européerna springer den nya maktens ärenden). Schmitts nomos-begrepp är också värdefullt, juridik, lagar och diverse uttalanden är intressanta men om de inte kan kopplas till en konkret ordning och maktbalans blir de irrelevanta. Detta gäller också inom en stat.
Om skribenten: Joakim Andersen
