Under min barndom hörde Skriet från vildmarken och Varghunden till favoritböckerna, ihop med bland annat Sagan om ringen, Narnia och Djungelboken. Det är fortfarande gedigna klassiker för en uppväxande generation. Författaren till de båda förstnämnda, Jack London (1876-1916), hade en svåröverträffad förmåga att skildra vildmarken, det elementära, rovdjuren. Han var också socialist, bekant bland annat med Karl Marx verk. Men Londons socialism hade övertoner som kopplar den till tidigt 1900-tal snarare än tidigt 2000-tal. Han trodde på en naturlig aristokrati och arbetarnas rätt att ta över från borgarklassen, summerad i orden ”here are our hands. They are strong hands. We are going to take your governments, your palaces, and all your purpled ease away from you” i The Iron Heel. I samma verk beskrivs huvudpersonen, socialisten Ernest Everhard, som ”en övermänniska, en blond best som Nietzsche beskrivit dem”. Hos London finns också ett rasligt medvetande, i synnerhet i The Unparalleled Invasion. George Orwell identifierade ett fascistiskt inslag hos London, med hans atavism och intresse för våld, styrka och djur. Detta förenar honom dock med många av det tidiga 1900-talets socialister, från Sorel till en hel del svenska ungsocialister. De strävade inte efter allmosor eller omfördelning, de ville ta över i kraft av sin överlägsenhet på alla plan. Inklusive det moraliska.

Den naturliga aristokraten är en återkommande gestalt hos London, kopplad till en specifik livssyn som för tankarna både till våra förfäder och Robert E. Howard. Den summeras i orden ”I’d rather be ashes than dust” och ”I’d rather sing one wild song and burst my heart with it, than live a thousand years watching my digestion and being afraid of the wet”.

Varg-Larsen

Denna livssyn känner vi igen i den fascinerande romanen Varg-Larsen. Likt så många andra böcker från perioden, från Poes Arthur Gordon Pyms äventyr och Moby Dick till flera av Conrads, framstår där fartyget som ett mikrokosmos, samhället i miniatyr. Detta möjliggör både civilisationskritik och dystopi, liksom möjligheten att ställa olika världsåskådningar mot varandra.

Huvudpersonen i Varg-Larsen är Humphrey van Weyden, en vek och förborgerligad herre med ”ett förbannat fint och lent skinn, mer som en fin dam än som en karl”. Efter en förlisning räddas han av skonaren Spöket, under kapten Varg-Larsens hårda befäl. Varg-Larsen är den blonda besten i kvadrat, med en styrka ”som i vilket ögonblick som helst kunde vakna, fruktansvärd och betvingande, med ett lejons raseri eller ett oväders våldsamhet”. Larsens styrka är inte bara fysisk, utan visar sig snart vara även andlig och intellektuell. Det mer än antyds en naturlig koppling mellan havets vildhet och denna närmast elementära övermänniska.

Livet på skeppet tvingar snart van Weyden att härdas, men Larsen visar sig också intresserad av möjligheten att diskutera filosofiska frågor med en bildad man. Han visar sig vara beläst, men den världsbild han företräder är den rena nihilismen. ”Jag tror att livet är en eländig röra,” säger Larsen, ”de stora partiklarna äter de små för att kunna fortsätta röra sig… det är glupskhet och det är livet”. Larsen har återkommande lynneskiftningar, ”född tusen år eller generationer för sent”. Hans inställning till sociala relationer är lika nihilistisk, och han tyngs av den nordiska melankolin. ”Han har inget av den latinska rasens skrattälskande frivolitet… hans dysterhet ligger djupt rotad. Den är ett rasarv, denna dysterhet som har gjort rasen besinningsfull, oförvitlig och moraliskt fanatisk”. Men hos Larsen finns inte religion eller moral, endast brutal materialism.

Larsens brutalt materialistiska världsbild vederläggs aldrig i romanen, samtidigt som det är tveksamt om den egentligen gör honom lycklig. ”Mannens dysterhet var de böter som materialisten alltid får betala för sin materialism”, heter det istället. Detta bidrar till att göra verket intressant även som idéroman. Å ena sidan är Varg-Larsen en övermänniska av närmast titaniska mått som levererar socialdarwinistiska citat på löpande band, å andra sidan har han genomskådat allt från moral till religion så till den grad att meningslösheten ständigt hänger som ett damoklessvärd över hans tillvaro. Han intresserar sig för poesi och filosofi, sympatiserar med upprorsandan hos en Lucifer, men inte ens detta är lösningar.

Här identifierar London, likt Conrad i Mörkrets hjärta, samtidigt den framväxande civilisationen som metafysiskt tom, som ”running on emptiness”. Jämfört med Conrads ”hollow men” är Larsen en vital övermänniska, men samtidigt är han närmast ett unikum, omöjlig att massproducera. Det är alltså en fascinerande roman, väl värd en närmare bekantskap. London ställer en förvekligad borgarklass mot Larsens härdade karaktär, samtidigt som han kopplar en specifik rastyp till en specifik materialism. Denna kombination producerar hos Larsen ett kraftfullt resultat, men frågan är om det är hållbart. På så vis blir det också en filosofisk och civilisationskritisk roman. I vår tid kan Varg-Larsens insikter kanske också tjäna som påminnelser om naturens och historiens lagar. Världen är en brutal och potentiellt mycket farlig plats, och det är inte säkert att moralistisk och status-signalerande ”anti-rasism” och liknande upphävt detta faktum. van Weydens andliga arvtagare har vid det här laget visat sig sakna både förmåga och vilja att bevara sin civilisation.

Mer London

Jack London och The Iron Heel

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.