De svenska landskapen förknippas med olika mentaliteter, en skåning och en norrlänning antas normalt skilja sig åt. Detta tas upp av Adrian Molin, annars mest känd som företrädare för den svenska unghögern, i Landskapskynnen från 1930. Molin går där igenom de olika landskapskynnena, från det skånska till Mälarlandskapens. Man känner igen hans konservativa sida i omsorgen om naturen och kulturarvet, Molin vänder sig också mot den moderna tidens materialism och självsvåld. Men han är samtidigt intresserad av den ekonomiska utvecklingen, och folkrörelser som arbetar- och nykterhetsrörelserna. Kopplingen mellan natur och kynne intresserar Molin, liksom den mellan arv och kynne. Sammantaget är det en både detaljerad och kärleksfull beskrivning av de olika kynnen som tillsammans bildar vårt folk. Intern migration kan ha suddat ut de tydligaste skillnaderna mellan kynnena, men bitvis känner man fortfarande igen sig.

Konungariket Skåne

Slättbon i naturtillståndet kan vara litet svår att smälta. Rustik yta, domderar gärna med sin duktighet och sina ägodelar… men det finns också djup, både i känsloliv och intellekt, och det finns framförallt vad uppsvensken i allmänhet så sorgligt saknar: gemyt.
– Molin

I likhet med Ohlmarks talar Molin om Skåne som ett kungarike, länge skilt från övriga Sverige och benäget att betrakta uppsvenskar ”som samojeder”. Skåningarna utgör ihop med dalkarlarna den mest utpräglade landskapstypen. Där fanns länge en feodal tradition med små släktvälden, landet var också välsignat med sydligt klimat och djurliv (Molin nämner bland annat kronhjortarna och storken). Natur, historia och arv (”god germansk ras” skriver Molin) har tillsammans format skåningen, eller rättare sagt de två skånska typerna.

”Den riktige skåningen, slättbon” beskrivs av Molin som ”duktig och dryg”. Slättbon har gemyt, är realistisk och föga fallen för fanatism. Han är osentimental och konservativ, kanske fallen för en viss passivitet när världen erbjuder för få utmaningar. Slättbon känner sällan behov att bli nykterist, han vet att han hanterar alkoholen och vill ogärna avstå livets goda. Det är här förmodligen den skånska typ de flesta associerar till Molin beskriver, på många sätt besläktad med den danska.

Den kargare skogsbygdens skåning skiljer sig från slättbon, han är både livligare, oroligare och självständigare. En större känslighet gjorde att frikyrkan och nykterhetsrörelsen här fick starkare fäste. Molin beskriver dessa nordskåningar som ett härdat och dugligt släkte, som en kärna av folkkraft av vilka många tyvärr emigrerade till USA. Skåningens praktiska bons sens har under den moderna tiden ibland slagit över i ful materialism, Molin nämner här både inflytandet från arbetarrörelsen och kommersialismen.

Men sammantaget är det en sympatisk och duglig människa som träder fram i Molins beskrivning av det skånska kynnet. I vår tid har det skånska kynnet i kombination med en viss misstänksamhet mot uppsvenska ”samojeder” också kunnat bidra till en nödvändig populism då politiker och media spårat ur med folkutbyte och liknande.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.